Framför allt lever jag här och nu

Eliza och Flora har lärt sig leva med spridd bröstcancer och deras erfarenheter liknar i många delar varandras. De vet hur det är att som småbarnsmamma, mitt i livet få veta att man har en cancerform som inte går att bota.

20 april

uppdaterad 18 maj

eliza-och-flora-magasin-b

Eliza Madlycke bor i byn Mad, strax utanför Huskvarna. Flora Sekulovska bor i Värnamo. Båda tillhör Region Jönköping, vilket statistiskt sett gör dem till bröstcancervårdens vinnare.

I genomsnitt får nämligen bara fyra av tio svenska kvinnor med spridd bröstcancer en behandling som ligger i linje med aktuell forskning och tillgången till rekommenderad behandling varierar kraftigt beroende på var i landet du bor. Jönköping är ett av de områden som ligger bra till.

– Jag känner mig trygg med att den vård jag får är den bästa. Jag kan få kontakt med någon på sjukhuset så fort jag behöver, när som helst på dygnet. I andra delar av landet får kvinnor ställa frågor om sin cancer i Facebook-grupper, eftersom de måste vänta en vecka innan de får träffa sin läkare nästa gång. Det är helt oacceptabelt att tillgängligheten är så ojämlik, konstaterar Eliza.

Tidigt i höstas fick Eliza frågan om hon kunde tänka sig att vara ambassadör för uppropet #gemigtid.

– Först var jag tveksam. Jag har inte varit så öppen med min sjukdom. Jag arbetar på en lågstadieskola och mina elever vet inte att jag har bröstcancer. Men sedan sa jag att om Flora också är med så ställer jag upp. Vi har blivit vänner genom Bröstcancerföreningen Jönköpings läns sektion för yngre kvinnor och att ha någon med sig som vet precis vad man går igenom betyder jättemycket.

Flora kände likadant – skulle hon orka gå ut offentligt med sin sjukdom? Hennes liv som ensamstående med två barn, arbete och cellgiftsbehandlingar innehöll tillräckligt många utmaningar.

– Men jag mår bra av att vara med Eliza. Hennes energi och engagemang smittar av sig. Och kan vi göra något för att kvinnor med spridd bröstcancer ska ha likvärdig chans till ett så långt och bra liv som möjligt, är det värt allt.

Det är helt oacceptabelt att tillgängligheten är så ojämlik

Flora och Eliza har båda HER2-positiv bröstcancer och deras erfarenheter liknar i många delar varandras. De vet hur det är att som småbarnsmamma, mitt i livet få veta att man har en cancerform som inte går att bota. Flora upptäckte knölen i bröstet för tre år sedan, samma vecka som hon separerade från sin ex-man.

– Jag hade precis börjat en utbildning genom jobbet, skaffat egen lägenhet och skulle börja ett nytt liv med barnen varannan vecka, berättar hon. Det visade sig att cancern spritt sig till lymfkörtlar och skelett. Operation var inget alternativ, inte heller strålning. Behandlingen med cellgifter, antikroppar och antihormonella läkemedel var tuff i början. Men biverkningarna avtog. Flora konstaterar att hon har haft tur, hon hör till dem som klarar behandlingarna utan svåra biverkningar.

– Just nu behöver jag inte cellgifter. Metastaserna i skelettet syntes inte vid senaste röntgenundersökningen, det är bara lymfkörtlarna vid lungorna som är lätt förstorade.

Jag är realist. Jag räknar med att ha tjugo år kvar.

När vi träffas i januari i ett snöigt Jönköping är det bara en månad till Flora fyller 40. En födelsedag hon till en början inte trodde att hon skulle få uppleva.

Eliza förhör sig om hur det går med planeringen för firandet och Flora försäkrar att det går bra.

Livet och vardagen fungerar igen. Det betyder inte att cancern är borta för alltid. Men Flora har aldrig frågat sin läkare hur lång tid det kan ta innan den kommer tillbaka.

– Jag har inte vågat. Men det händer så mycket, nya mediciner kommer hela tiden. Jag hoppas att jag får se mina barn ta studenten. Och sedan bli mormor och farmor.

Att lära känna Eliza har varit ett stort stöd för Flora. Att se någon som varit sjuk länge och ändå mår bra ger hopp.

Elizas resa började när hon just blivit gravid med sitt andra barn. Från fjortonde veckan fick hon cellgifter, i vecka 35 sattes förlossningen i gång och dottern Sirid, idag fem år, föddes. Därefter fick Eliza efterbehandlingar med cellgifter och strålning. I april 2017 förklarades hon fri från cancern.

Men ett drygt år senare kom cancern tillbaka, nu i skelett, lungor och lever.

Det har gått tre och ett halvt år sedan dess och Eliza åker till länssjukhuset Ryhov i Jönköping minst var tredje vecka för behandling. I dag får hon Enhertu, ett läkemedel med antikroppar som helt nyligen godkänts i Sverige.

– Jag har alltid känt mig säker på att mitt läkarteam gör allt de kan för mig. Och att de vill utbyta erfarenheter och sprida kunskap så att fler än jag får samma möjlighet att leva så bra som möjligt, så länge som möjligt, säger Eliza.

För Eliza och Flora har begreppet tid fått en ny innebörd.

– I början vågade jag inte göra planer för framtiden, men idag önskar jag mig saker. Som att kunna åka till Makedonien och träffa min familj, säger Flora och Eliza fyller i:

– Jag är realist. Jag räknar med att ha tjugo år kvar. Jag hoppas förstås att forskningen ska gå framåt så att det blir fler. Men framför allt lever jag här och nu.

TEXT ANNE RALF HÅLLBUS FOTO ANNA HÅLLAMS

Flora och Eliza håller om varandra.

Eliza Madlycke

Ålder 37 år.
Gör Lärare på låg- och mellanstadiet. Pluggar halvtid till specialpedagog.
Bor I byn Mad utanför Huskvarna.
Familj Maken Peter, döttrarna Hedvig, 6,5 år, och Sirid, 5 år, samt valpen Mango.

Flora Sekulovska

Ålder 39 år.
Gör Mätadministratör på tillverkningsföretaget Thule.
Bor I Värnamo.
Familj Sonen Filip, 12 år, och dottern Elin, 10 år.

Läs mer om kampanjen #gemigtid

Läs mer om kampanjen #gemigtid

Om bröstcancer

Om bröstcancer

Stöd oss

Stöd oss