"Jag lämnar ingen sten ovänd"

– Klimakteriet bara slog mig i skallen. Jag kunde inte sova, jag jobbade heltid och kände bara: Vad gör jag nu? Ge mig allt vad ni kan erbjuda.

Onkologen remitterade henne till en fysioterapeut som erbjöd akupunktur mot klimakteriebesvär och för ett bättre energiflöde, som hon säger. Det hjälpte mot tröttheten och irritationen som kom med den.

– Jag var lite uppåt varje gång jag gick därifrån.

Trots det var tankarna mestadels svarta, och på läkarens inrådan provade hon motvilligt antidepressiva läkemedel, men upplevde inte att det var något för henne. Bättre hjälpte stödet av en kurator som både bidrog med råd för bättre sömn och gav emotionell avlastning, så att allt inte behövde landa på Petra Jernmarks man och vänner.

Stödet från hälso- och sjukvårdskuratorn Helena Stålnacke har varit avgörande för Petra Jernmark. FOTO Jari Välitalo.

När den antihormonella behandlingen avslutades efter fem år började hon att må bättre. Fingrarna som inte kunnat hålla i en synål fungerade igen. Glädjen återvände.

– Jag blev helt bra. Och jag tänkte: Jag har kommit lindrigt undan. I tolv år hade jag lugn och ro. Jag slutade tänka på sjukdomen, för så kan man inte leva, att hela tiden tänka på faror.

Men för fyra år sedan hittades en metastas i skelettet och tillvaron kantrade på nytt. Den här gången visste hon direkt att hon ville bli uppfångad, och det rejält. Men när palliativa konsultteamet kom in i bilden frös hon till av bara ordet. Hade hon nått livets slutskede? Teamet övertygade henne dock om att hon var långt ifrån något slutskede.

– Det är änglar som arbetar där, sköterskorna, läkarna ... De jobbar verkligen kring mig. När jag kommer till väntrummet säger de ”hej Petra” fastän att vi är så många där. Det känns väldigt bra, trots att jag egentligen inte vill höra till.

Via onkologen har hon bland annat fått träffa fysioterapeut, smärtläkare och gått på välgörande vattengymnastik. Hon är tacksam för stödet men hade önskat samlad information om vilka insatser som finns att tillgå. I stället har det känts lite slumpmässigt. Som när hon fick parkeringstillstånd för rörelsehindrade efter att en kompis tipsat om det. Eller som när hon fick träffa en dietist för att hon råkat nämna för en sjuksköterska att hon är intresserad av hur maten påverkar måendet.

Än en gång har kuratorn spelat den viktigaste rollen. Kort efter diagnosen fångade hon upp både Petra Jernmark och hennes man.

– Min man kunde absolut inte hitta rätt i situationen. Och jag hade en sådan dödsångest. Vi båda var helt vilsna. Och ändå hade vi känt varandra utan och innan, under våra 30 år tillsammans.

Trots allt stod paret i begrepp att fira sitt 30-årsjubileum med en resa till Kroatien när hans hjärta plötsligt stannade. Så var hon ensam med allt. Sorgen förstås. Den egna sjukdomen. Och praktiska saker, som att fatta beslut om att köpa en ny, automatväxlad bil eftersom värken i kroppen gjorde det svårt att köra den gamla. Även nu var stödet från kuratorn ovärderligt.

– En konkret grej hon sa var: Tillåt dig att gråta och falla ihop, och sedan när du känner att du inte har några tårar kvar, då tar du dig upp igen.

Kuratorn gav också ett lästips som kom att spela stor roll för Petra Jernmark. I boken ”Livet måste ha mening” skriver den österrikiska psykiatern och förintelseöverlevaren Viktor Frankl om att hitta sin mening med lidandet.

– På något sätt har jag lärt mig att jag klarar det här. Så länge jag är med ska jag klara det med dignitet. Det är meningen med det hela för mig.

I dag mår hon relativt bra, berättar hon. Metastasen vid svanskotan har krympt tack vare behandling vilket gör att hon går bättre. Däremot har en ny metastas tillkommit på levern och för tillfället behandlas hon med cellgifter. Hon, som alltid har varit så sportig och energisk, har vant sig vid att titt som tätt behöva lägga sig på soffan en stund.

– Spela roll, det är vad det är. Jag tar mig en kaffe och vilar, sedan är jag fit for fight igen.

Petra Jernmark och hennes man, Gunnar, gifte sig i våras. FOTO Jari Välitalo.

För ett par år sedan träffade Petra Jernmark en man som bjöd ut henne. På dejten fastnade hennes blick vid hans halsband och dess inskription. ”Memento vivere”, frasen som nu alltså finns tatuerad på hennes axel.

I våras gifte de sig.

– Jag lever fullt ut och lite till. Jag ska inte hoppa bungyjump för det är inte min grej, men det finns ingenting som jag inte gör. Vi var på Island, jag fyllde 60 på Maldiverna. Förra sommaren var vi uppe vid Lofoten och badade. Jag lämnar ingen sten ovänd.

Petra Jernmark

• Ålder: 62.
• Bor: Halmstad.
• Gör: Sjukskriven lärare.
• Familj: Man.
• På fritiden: Språk är mitt stora intresse, så jag läser mycket för att hålla mina fyra språk levande. Jag tycker också om att ägna mig åt resor, film, djur och natur.