Kören var Camillas lugn mitt i stormen
Kommer jag att överleva? Det frågade Camilla Gustafsson läkaren två gånger när hon fick bröstcancerbeskedet. Svaret gav henne styrka genom den tuffa behandlingen. På vägen mötte hon enormt stöd från sin kör – när det stormade som mest gav körvännerna Camilla utrymme att andas.
Publicerad 10 maj 2023
uppdaterad 15 maj 2023
Januari år 2022 började som en helt vanlig månad. Liksom alla månader såg Camilla särskilt fram emot torsdagar. Då träffade hon sin kör där hon varit medlem i över 15 år. Alla har inte varit med lika länge som Camilla, men likväl var gospelmusiken en samlande kraft för dem alla.
En dag i januari var avsatt för mammografi – det rutinbesök som alla kvinnor över 40 år kallas till vartannat år. I februari fick Camilla den återkallelse som sätter i gång tankarna. Under läkarbesöket fick hon en konstig känsla, som visade sig stämma. Kort därefter fick hon beskedet bröstcancer.
Det jag ville ha svar på var om jag skulle överleva. Och läkaren sa att det här fixar vi.
Camilla Gustafsson
– Det jag ville ha svar på var om jag skulle överleva. Jag ställde faktiskt den frågan två gånger för att kunna berätta för mina barn om det skulle gå bra. Och läkaren sa att det här fixar vi, berättar Camilla.
”Det här fixar vi.” Meningen gav Camilla styrkan att göra sig redo inför sin bröstcancerbehandling. Först berätta för sina barn och inom en vecka få sin första dos cellgifter. Plötsligt stod hon mitt i stormen.
Stöd bröstcancerforskningen och drabbade
– Cellgifterna bröt ner min kropp, men så såg barnen ändå att jag repade mig efter varje behandling. Även om det är jobbigt så blev det en trygghet att inse att man inte behöver dö bara för att man får en cancerdiagnos, säger Camilla.
Camilla beslutade att berätta om sin bröstcancer för kören genom att skriva ett inlägg i den gemensamma Facebook-gruppen.
– De var helt magiska. Ledordet blev ”tillsammans”. De skrev tillbaka att jag inte var ensam, vi gör det här tillsammans. Det var så fantastiskt. När jag kom till körövningen så kramade vi varandra, någon höll mig i handen. Körens stöd har funnits i hela min själ, säger Camilla.
Körövningarna på torsdagar blev som ett andningsrum för Camilla. Ofta kunde hon gå upp i sången och glömma sjukdomen för en stund. När det inte gick fanns körvännerna där och fångade henne i fikapausernas samtal.
– Ibland var hon jättetrött. Det berodde på var hon var i behandlingen, om hon precis fått cellgifter till exempel. Ibland var hon med och sjöng, ibland sjöng hon inte alls. Men hon försökte ändå alltid ta sig hit, säger körkollegan Lena Henriks.
Stödet kunde komma i form av en varm kram under körtimmarna, sällskap på läkarbesöket eller ett telefonsamtal när Camilla inte orkat ta sig till kören.
Foto: Samuel Unéus– Vi skrattade väldigt mycket också! Jag tror att det är viktigt att få utrymme för sin sorg och sin rädsla, men också att man får lov att vara glad däremellan, säger Malin Funmark som också är med i kören.
Idag har stormen lagt sig. Camilla har gått igenom cellgifterna, operationen och strålningen. Nu ska hon ta mediciner ett bra tag framåt, men hon tycker att det är jätteskönt att få landa i sin kropp och ta sig tiden att läka. Stödet under sjukdomsperioden har lärt Camilla att det är viktigt att våga prata om hur man mår och våga be om stöd och hjälp. Och att engagera sig i kampen mot bröstcancer.
Vi behöver stötta forskningen, hitta svar och rädda liv.
Camilla Gustafsson
– Vi behöver stötta forskningen, hitta svar och rädda liv. Jag är så väldigt tacksam för att jag lever och jag är så levnadsglad, men jag vill också kunna prata om det som är jobbigt och på det sättet sprida information, säger Camilla.
