"Viktigt att undersöka sig själv"

Jag möter Cathrine Walfridsson i Stockholm på byrånätverket där hon arbetar som HR-chef. Väggarna här är numera är prydda med lappar som uppmanar kvinnor att på egen hand undersöka sina bröst, gärna månatligen.

Om hon inte själv haft den vanan är det oklart hur hennes framtid hade sett ut i dag.

– Jag har tät bröstvävnad, så tumören missades i screeningen. Även efter att jag hade gjort ett ultraljud och tagit en biopsi var den otydlig. Först med magnetkameraundersökning blev bilden klar.

Det här med täta bröst var inte okänt för henne. Hon var tidigare anställd på en kommunikationsbyrå som arbetat en del med bröstcancerfrågor, och hade där fått lära sig att man ska ha koll på vilken typ av bröstvävnad man har.

Det är dock lättare sagt än gjort, konstaterar hon.

– Det är ju ingenting de talar om på mammografin. Jag har under åren ibland ställt lite trevande frågor, men aldrig fått några vettiga svar eller råd.

Varför är det så, tror du?

– Jag vet inte! Det är obegripligt. Om man får reda på att man har tät bröstvävnad kan man ju vara extra noggrann med att undersöka sig själv. Det skulle vara en så otroligt enkel sak att kommunicera, men man kanske inte vill skapa rädsla hos patienterna.

Operationen ägde rum på våren, några veckor efter diagnosen. Sedan följde en sommar av cellgiftsbehandlingar och en höst av strålning. Svårast var den första tiden, berättar hon, innan hon visste hur allvarlig situationen egentligen var.

– Jag hanterade ovissheten genom att prata mycket med min familj, och med en vän som är onkolog och kunde beskriva effekterna av olika behandlingar. Men man är ganska ensam i den fasen.

Trots att hon ”bockade av alla behandlingsvarianter man kan få”, som hon säger, var hon tidigt tillbaka på jobbet. Till en början på 25 procent, och med tiden i allt högre grad.

– Som HR-chef visste jag hur värdefullt det är att ha kontakt med jobbet under sjukskrivning, om det är möjligt, eftersom tröskeln då inte blir så hög när det är dags att komma tillbaka på riktigt igen.

Beslutet relaterade också till identitetsfrågor, som hon brottades med en hel del under tiden hon genomgick behandling. Hon ville inte i första hand se sig själv som bröstcancersjuk, och inte heller bli betraktad genom den linsen.

– Jag höll mig aktiv så mycket jag orkade, också utanför jobbet. Det kom naturligt för mig, även om det skedde under mycket större motstånd än normalt. Kanske låter det hurtigt, men jag såg nog på sjukdomen som något som bara måste lösas.

Det har nu gått drygt två år sedan hon avslutade strålningen, och helt ”löst” är väl inte situationen. Hon berättar att hon kämpar en del med det ”klimakterium deluxe” som den pågående antihormonella behandlingen orsakar.

Samtidigt – situationen hade kunnat vara betydligt mycket värre, om hon inte hade upptäckt cancern innan den hunnit sprida sig.

Har du alltid hållit koll på förändringar i brösten?

– Nej, men länge. Det går tillbaka till 2001, då jag fick mitt andra barn. När man börjar amma är man lite extra uppmärksam på sina bröst, och då kände jag någonting liknande en knöl. Det visade sig att det inte var något, men sedan dess har jag varit observant och känt av.

Numera tjatar hon på kvinnor omkring sig att göra likadant. Hon uppmanar också till att försöka ta reda på om man har tät bröstvävnad, även om det kan vara svårt.

– Jag uppfattar det som att diskussionen om täta bröst har vuxit på slutet, så nu kanske det är möjligt att få ett svar, om man frågar ordentligt.

Cathrine Walfridsson önskar att kommunikation kring bröstvävnad var standard inom mammografin, så som det numera fungerar i USA. Hon skulle också vilja se en utökad, individualiserad screening.

Vad tänker du om framtiden?

– Om man har täta bröst finns det en förhöjd risk att få bröstcancer och, antar jag, att få det igen. Så för mig är det viktigt att fortsätta att kontrollera mig själv. I övrigt försöker jag att inte oroa mig så mycket. Det som händer det händer.

Hon är inte riktigt tillbaka i samma fysiska form som innan sjukdomen. Konditionen är sämre, och hon har ont i lederna. Men hon fortsätter att träna.

Faktum är att hon aldrig slutade. Hon gav inte ens upp planerna på den där Vasaloppsreprisen, trots att den skulle äga rum mindre än ett år efter att hon fick sin diagnos och bara några månader efter att strålbehandlingen upphört. Kanske kunde utmaningen fungera som en morot, resonerade hon.

– Kan jag åka en mil är det fantastiskt, tänkte jag. Och blir det hela loppet är det otroligt.

Så hur gick det?

– Jag klarade hela! Det var sjukt jobbigt, men jag tog mig i mål.

Cathrine Walfridsson

• Jobb: HR-chef
• Bor: i Sköndal i Stockholm.
• Ålder: 54 år.
• Familj: Man och tre vuxna söner.
• Intressen: Träning och byggnadsvård, renoverar gamla fönster. I februari väntar ytterligare ett Vasalopp.