Äg din nödutgång
I Angelica Amazona Weijlands bok ”Queens of scars - Mer än kvinnan utan bröst” belyser hon ämnet att som bröstcancerdrabbad kvinna förlora ett eller båda sina bröst. I boken har hon samlat 16 bröstcancerdrabbade kvinnor som delar sina upplevelser, utifrån sina personliga perspektiv. "Äg din utgång" är Angelicas egen berättelse.
Publicerad 18 mars 2022
”Passagerare med flyg 752 mot Warszawa, vänligen bege er omedelbart till Gate 17”, utannonserar högtalarna bestämt i transithallen på Köpenhamns flygplats. Jag sitter i briefingrummet med min besättning och har precis gått igenom de tre kommande arbetsdagarna. ”Det där var vårt flyg, nu går vi ut och tar emot våra gäster”, utbrister kaptenen. ”Och kom ihåg att ta väl hand om varandra, och som alltid: Safety first”, tillägger han leende.
Stämningen bland oss i besättningen är hög när vi tar hissen ner till transithallen för att ta oss vidare till dagens första flygning. Där möts vi av den där pulserande, hektiska stämningen som infinner sig på en flygplats under rusningstrafik. Det är förväntan och stress. Människor är på väg någonstans av en anledning och ur högtalarna hörs utrop om flyg till destinationer med exotiska namn. Affärsresenärer kryssar målmedvetet fram mellan stressade barnfamiljer och backpackers i sandaler med äventyr i blicken, i transithallen, porten till världen. I samlad trupp, med snabba steg, går vi mot gaten, hela besättningen. Jag noterar att den stora klockan i hallen visar 06.44 och tänker: ”Bra, vi har gott om tid till avgång 07.15.”
Jag drar min rullväska efter mig som är packad för tre övernattningar. Den väskan är en trogen vän som rest med mig över hela världen i många år. Mitt liv i ett handbagage, ja, så har jag levt.
”Ska du med på yoga ikväll när vi landat i Stuttgart?” frågar jag skrattande den unga styrmannen vid min sida. ”Nja”, säger han och ser på mig med ett plågat men roat uttryck, ”då får ni nog knyta upp mig imorgon bitti och bära in mig i cockpiten.”
Plötsligt tappar jag fotfästet och störtar handlöst mot det brutalt hårda marmorgolvet. Båda mina knän fångar fallet med att slå i kanten på en dold list av metall. ”Fan! Mitt knä!” skriker jag, medan den unga styrmannen förgäves försöker hjälpa mig upp på fötter. Lite visste jag då om att den där kraschlandningen på marmorgolvet skulle ta mig på en resa jag aldrig kunnat föreställa mig – resan mot min överlevnad.
Jag fick hjälp med transport hem och assistans att komma in i min lägenhet i Köpenhamn där jag hittade ett brev på hallgolvet. På kuvertet stod det Bröstcentrum Söder. Det var ingenting jag la vikt vid. De där kallelserna till mammografi hade jag ju fått så många gånger förr, alltid lite sena med eftersändning från Sverige. Mammografi var så fjärran från min verklighet i flygande fläng.
På kuvertet stod det Bröstcentrum Söder. Det var ingenting jag la vikt vid. De där kallelserna till mammografi hade jag ju fått så många gånger förr.
Min naiva övertygelse var att cancer inte kunde drabba mig eftersom jag tränar, äter hälsosamt, är ung, och dessutom har små bröst. Jag skulle väl känna om jag fick cancer? Som ett hål i tanden, eller en vrickad fot? Jag hade heller aldrig självundersökt mina bröst. Jag öppnade i alla fall brevet och såg att kallelsen var daterad två dagar senare, klockan 14.00 på ett ställe vid Södra station i Stockholm. Under natten blev mitt knä sämre och jag bannade oturen jag haft. Det sista jag behövde var ett skadat knä och en sjukskrivning. Tänk om det skulle ta flera veckor att läka?
Följande dag visade det sig att jag akut blev tvungen att uppsöka vård för mitt knä i Stockholm. Så jag ordnade ett par kryckor, skaffade en flygbiljett och landade nästkommande morgon på Arlanda flygplats. Där och då kom jag att tänka på mammografikallelsen och noterade att jag faktiskt skulle passera Södra station runt ett tiden på väg till Södersjukhuset. ”Varför inte?” tänkte jag. ”Om jag hinner kan jag slinka in lite snabbt till det där bröst stället.” Jag hann dit och efter flera timmars undersökningar fick jag bröstcancerbeskedet. Det var dagen jag blev vingklippt. ”My Controls! Jag är din nya kapten”, sa cancern och tog över rodret. Ett lynnigt och oförutsägbart befäl som kastade mig ut i turbulens, nödlandningar och evakueringar utan säkerhetsbälte och utan mina välinövade checklistor att luta mig mot.
Jag kommer mycket väl ihåg läkarens ord den dagen: ”Bra att du inte missade din mammografi, din bröstcancer är snabbväxande och mycket aggressiv.” En rad slumpartade händelser ledde till att min cancer upptäcktes i tid. Bland annat ett olyckligt fall på Kastrup i rusningstrafik, vilket förmodligen räddade mitt liv.
Ett och ett halvt år och tre operationer, cytostatikabehandlingar, strålning och immunterapi senare, landar jag återigen på Kastrup flygplats. Den här gången med bara ett bröst. Flygplanet taxar in till gaten, jag öppnar säkerhetsbältet och kliver av flyget där jag möts av en transithall som ekar tyst och öde. Det härjar en pandemi på jorden och porten till världen är stängd. Det vita marmorgolvet framför mig badar i solljuset som släpps in genom de stora fönstren som ser ner på den tomma plattformen. Jag lägger märke till att klockan hänger kvar på sin plats. Visarna är nu mer som en symbol för en tid som gått i stå, än en uppmaning att skynda.
Jag går långsamt till tonerna av ”Gabriellas sång”, med Helen Sjöholm i öronen. ”Det är nu som livet är mitt, jag har fått en stund här på jorden.” När jag når platsen där jag föll handlöst och skadade mitt knä plockar jag fram ett rött litet hjärta ur fickan, ett hjärta som symboliserar livet för mig. Jag böjer mig ner och klistrar varsamt fast hjärtat på listen av metall. På ett ödesmättat sätt var det där och då jag fick chansen till ett fortsatt liv. Obemärkt letar sig en tår nedför min kind. En tår innehållandes dagar och nätter med rädslor, kamp och triumfer. Jag blundar, ler och låter solen värma mitt ansikte. ”Jag vill känna att jag lever, all den tid jag har. Jag vill känna att jag levt mitt liv”, nynnar jag i transithallen på Kastrup – min port till livet.
Jag tycker inte att det är orättvist att just jag drabbats av cancer. Hur kan det vara orättvist när det är så många som drabbas?
Jag tycker inte att det är orättvist att just jag drabbats av cancer. Hur kan det vara orättvist när det är så många som drabbas? Vad jag däremot reflekterar över är att jag aldrig haft en tanke på att det kunde hända mig. ”On time preformance” är ett uttryck som används flitigt i flygbranschen och det är en passande benämning även i det här sammanhanget. Att upptäcka cancer ”on time”, genom självkontroller och undersökningar kan rädda ditt liv.
Kanske känner du att min berättelse inte rör dig. Jag vet hur du tänker, för jag var som du innan. Nu vet jag bättre. Cancer ”känns” oftast inte. Den kommer som en objuden gäst och smyger sig obemärkt in i din kropp och lägger bo. Den gör detta oberoende av ålder, kön, livsstil, storlek på bröst och etnicitet. En lömsk djävul.
Jag har stått i en mittgång i ett flygplan och bett om din uppmärksamhet under många år. Jag klär på och av mig en flytväst, flera gånger om dagen, rycker i en syrgasmask och viftar med foldern. Det hela tar ungefär en och en halv minut. Syftet är att göra dig medveten om hur du skall agera om en nödsituation uppstår ombord. Min erfarenhet är att ditt fokus ofta är riktat mer åt sociala medier, konversation med sällskapet bredvid, hundvalpen, väskan som skall sorteras eller oron om kaffet är gratis eller inte, än på de enkla instruktioner jag visar som faktiskt kan rädda ditt liv. Nu störtar ju lyckligtvis inte ett flygplan i timmen, men varje timme, året runt, möts en kvinna i Sverige av det livsomvälvande beskedet bröstcancer. Därför vill jag uppmärksamma er på ännu en säkerhetsdemonstration, vilken knappt tar en och en halv minut att genomföra, och jag vill att du tar den på allra största allvar.
Så mina damer och herrar: ”Hjärtligt välkomna ombord. Jag ber om din fulla uppmärksamhet. Det kommer hållas en säkerhetsdemonstration på följande sida, följ instruktionerna och gör det till en vana att utföra den. Jag önskar dig en frisk och helt fantastisk livsresa.” Äg din nödutgång! Awareness is power.
Angelica Amazona Weijland
Ålder: 54 år.
Bor: Köpenhamn, Danmark.
Diagnos: Bröstcancer Her2 positiv.
Gör: Kabinchef och författare av böckerna: Chemo Queens – Styrkan sitter inte i håret, Queens of Scars – Mer än kvinnan utan bröst.
