Alvis har varit i centrum hela tiden
Han ville först inte prata om det. Men när Alvis Petersson lät trycka upp rosa bandet på sin motorcrosströja blev det ett led i läkeprocessen – för honom och hans mamma.
Publicerad 29 mars 2023
Caroline Petersson jobbade natt när hon fick veta. Några veckor tidigare hade hon gått på mammografin som vanligt, utan misstankar om något, ingen knöl, inga frågetecken. Med det chockartade beskedet mitt i natten kom ett virrvarr av tankar, men hennes fokus skärptes snabbt: sonen Alvis, då nio år.
– Det var svårt att veta hur jag skulle formulera det för honom, eftersom jag inte fått veta nästan någonting själv. Jag hade cancer och jag hade ett operationsdatum. Mycket mer var det inte, berättar hon.
Vi befinner oss i en fotostudio i centrala Jönköping, med det sista, bleka dagsljuset i stora fönster ut mot gatan. Caroline Petersson sitter framåtlutad i en soffa. Alvis, nu tolv år, ömsom sitter, ömsom halvligger, på en stor soffkudde.
De återger sin gemensamma historia tillsammans. När Alvis bryter in tystnar hans mamma, intresserad av sonens perspektiv. Hon har själv knappt hunnit få grepp om alltsammans.
– Jag minns att vi satt vid köksbordet, säger han. Jag pusslade, och när du berättade så lade jag bara ihop pusslet, blev tyst. Jag tänkte: Det här händer inte på riktigt, jag drömmer och snart kommer jag att vakna. Jag hörde klockan slå, dunk, dunk.
Vad visste Alvis om cancer? En del. Han och hans mamma hade tittat på tv-programmet Sofias änglar, och där mött sjukdomen. Han visste att hans kompis elvaåriga syster hade varit sjuk. Jo då, han visste en hel del.
– Jag tänkte nog bara på att vara här och nu i samtalet, säger Caroline Petersson, och ta det som det var. Jag och Stefan, Alvis pappa, försökte stötta varandra bäst vi kunde.
Ge en gåva till kampen mot bröstcancer
I slutändan skulle Alvis visa sig vara den kanske viktigaste stöttepelaren för hela familjen. Men det ligger en bit fram i händelsekedjan. Först hade han svårt att hantera situationen, säger han. Han berättar om smärtan i att se sin mamma nedbruten under behandlingen.
– Jag minns att du skulle gå till hundhuset, och sedan bad jag dig komma upp till mitt rum. Vad kan det vara, femtio meter att gå? Du gick inte särskilt snabbt, men det var som att du hade sprungit ett maraton. Det var skitjobbigt.
Han ville inte prata om det, ville inte höra talas om cancer. Särskilt påfrestande var det för honom när håret föll av. Han hjälpte till att raka av det sista, men tillät efteråt inte sin mamma att gå utan mössa. Det kala huvudet var en alltför påtaglig bild av det svåra som pågick.
Alvis Petersson låter rosa bandet pryda både motorcross och tröja.Han drog sig också för att tala med kompisar om det som hänt. Tyckte det kändes pinsamt.
– Jag tror att det handlade om att mamma inte klarade någonting, att hon var så sjuk och svag. Jag tänkte att folk skulle vara dumma mot mig för att min mamma hade fått cancer.
Efter en tid föreslog hans pappa att de skulle sätta upp dekaler med ”#fuckcancer” på crossen. Alvis kör nämligen motorcross, under säsongerna ofta upp till fem gånger i veckan med träningar och tävlingar på helgerna.
– Det väckte något i mig, och jag tyckte att det vore en jättebra idé. Det var ett sätt att engagera sig lite. Fast när människor frågade om de där dekalerna vågade jag först inte säga att min mamma hade haft cancer, utan svarade att ”jag sörjer dem som har det”. Sedan blev det lättare, och jag kunde säga som det var.
Han började samtidigt att trycka rosa bandet på sina crosströjor. Familjens granne har jobbat på tryckeri, berättar Alvis, så han fick hjälp av honom. Han visar upp två av tröjorna – på ärmen finns den klassiska symbolen i stort format.
Så vad har det gett honom att skylta med den? Viss självkänsla, visar det sig,
– När jag berättade varför jag bar den så tänkte jag att man skulle tycka att jag var modig. Så det kändes bra.
För Caroline Petersson innebar Alvis engagemang en stor hjälp. Även för henne bidrog dekalerna och märkena till den mentala läkeprocessen.
– Jag minns att vi var på ett crossläger innan första cellgiftsbehandlingen och det kom fram en pappa som undrade varför Alvis hade det där på hojen. ”Är det någon i er släkt som är drabbad?” frågade han. ”Nej, det är jag”, sade jag. Då berättade han att han hade en pappa med cancer. Det blev för mig ett sätt att bearbeta det hela.
Först vågade jag inte säga att min mamma haft cancer.
Caroline Petersson har några mycket svåra år bakom sig. Inte minst cellgifterna tog hårt på henne. Men Alvis hjälpte henne att inte helt säcka ihop, säger hon. När han var i skolan vilade hon för att kunna var närvarande när han kom hem. Och när han var på sina läger och tävlingar följde hon med i den mån hon orkade.
– Jag försökte promenera varje dag, och ibland tog jag med mig Alvis. Jag vågade knappt gå själv, av rädsla för att inte ta mig hem.
Hon lever fortfarande med sviterna. Hon är stel i kroppen, plågas lite av nervskador i benen och känner av en viss hjärntrötthet.
– Och din stubin är det någon som har klippt av! skojar Alvis.
Hon skrattar.
– Ja, den tog någon med sig.
Men hon arbetar heltid igen. Och hon är engagerad som stödperson i Bröstcancerföreningen Jönköpings län. Många säger åt henne att hon är så stark, men det gillar hon
inte. Det handlar inte om det, konstaterar hon.
– Vad ska man göra då, lägga sig ned och dö? Då dör man ju! Jag försökte hitta det positiva i skiten för att orka. Alvis har varit i centrum hela tiden.
Alvis Petersson
Ålder 12 år.
Bor Hulukvarn, Jönköping.
På fritiden Kör motorcross, och tränar jujutsu vintertid.
Caroline Petersson
Ålder 49 år.
Bor Hulukvarn, Jönköping.
Gör Boendestödjare inom neuropsykiatrin i Jönköping.
På fritiden Tävlar i IGP, en av Svenska Brukshundklubbens tävlingsgrenar.
TEXT TIM ANDERSSON FOTO ANNA HÅLLAMS
