Vi använder cookies för att ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats.
Läs mer
Jag förstår

Cancer och Coronaåret 2020

Det gör inte ont i brösten när man har cancer. Fast jag hade det ändå. Efter mammografin fick jag komma in och ta ett biopsiprov. Sjukhuspersonalen såg bekymrade ut och var snälla. Jag fick ett brev att de hittat förändringar och ombads att ta med en anhörig för besked. Jag förstod naivt ingenting. I behandlingsrummet var soffan röd. Jag har alltid velat ha en röd soffa. När läkaren berättade att de hittat cancer i mitt bröst tänkte jag att jag inte längre vill ha en röd soffa. Min man fick tårar i ögonen och jag höll halsduken för mitt ansikte.

TEXT Anna Mogren berättar med egna ord om cancerbehandling under coronaåret 2020. FOTO Daniel Strandroth.

4 juni

Anna_Mogren_strandrothsfotografi_800x400px.jpg

Vi hämtade barnen och jag berätta för dem att jag hade cancer. Vi lovade att säga allt om de lovade att fråga allt. Vi i familjen bestämde att prata om den dödliga sjukdomen som om jag skulle bli helt frisk. Jag ägna många dagar åt att avveckla mig på jobbet, få försäkringar att träda in och säkerställa att allt skulle fungera om jag skulle bli mer sjuk. Min man var mest arg och rädd. Det var svårast att berätta för mamma och pappa; jag är ju deras barn. Tänk om mitt barn fick cancer. Min bror verkade rädd men han sa inte det.

Vi i familjen bestämde att prata om den dödliga sjukdomen som om jag skulle bli helt frisk.

Corona blev en pandemi, alla pratade om Corona. Jag hade cancer. Jag berättade för barnen att jag hade stadie 2 cancer, att det räknas som botbart till skillnad från stadie 3. Dottern tycke inte jag skulle ”levla”, vilket man gör om man avancerar till en ny nivå i digitala spel. Jag fick en massa presenter, blommor, kort, sms, och goda råd från vänner och bekanta. Allt gjorde att jag kände mig mer sjuk, fast jag förstår hur väl menat allt var. Samtidigt gjorde allas uppmärksamhet att jag inte kände mig ensam med min sjukdom.

Jag längtade till operationen, mest till narkosen, att bara lite få släppa taget och lägga över på någon annan att ta hand om min kropp. Första gången på operation. Plötsligt känns det som första gången för allt. Jag hade aldrig gjort något av allt det jag skulle igenom. Jag tänkte att jag klarat av att föda barn. Jag tänkte att jag klarar nog det här, jag litar på kroppen trots att den häcklat mig med cancer. Jag kände mig stark och vältränad.

Jag ska få cellgifter och strålning och antihormonell behandling, i tio är, TIO ÅR. Cancer kommer jag tänka på varje dag resten av mitt liv, MITT LIV.

Det är en skör tråd mellan att bli sjuk av tanken och frisk av behandlingen.

Det är Corona, så det blir digitala vårdmöten. Trygga händer byts ut mot lugna röster. Sköterskor som likt en mor till ett barn bedyrar att inget är onormalt och att det finns en naturlig förklaring till allt. Smärta, oro, utseende på ärr, biverkningar, håret som faller. En cancerresa är individuell, resans hållplatser är på förväg okända, men bröstsköterskan verkar ha åkt på alla avvägar. Hon har varit där före mig. På stationen ´gult bröst´ får man en skumgummikudde för att fördela tryck över blodansamlingen. På stationen ´sned bröstvårta´ så pratas det plastikkirurgi. Plastikkirurgi, jag? På stationen ´rädsla för återfall´ finns kuratorer, psykologer och i vanliga fall patientföreningar. Nu är det Corona; allt är inställt i patientföreningen.

Jag förstår att cancer kan sprida sig. Min axel gör ont, kan det vara cancer? Maktlös. ”Rör på dig”, säger läkaren. ”Fysisk aktivitet är det enda du kan hjälpa dig själv med nu”, säger han. Jag går och jag springer och jag cyklar och jag går i backe. Jag lyssnar på ljudböcker och jag går.

Det är en skör tråd mellan att bli sjuk av tanken och frisk av behandlingen.

Det är svårt att sluta jobba, det är svårt att börja jobba.

Mina värsta tankar handlar om att cancern är spridd, att jag kommer dö, att Corona kommer göra att jag inte får vård och att jag skall bli deppig och negativ av medicinerna.

Det är svårt att sluta jobba, det är svårt att börja jobba. Jag gör sjukdomen och träningen till mitt jobb. Det tar mycket tid att vara sjuk. Försäkringsbolag, sjukvårdskontakter och anhöriga. I sjukvården är det alltid bra, jag längtar alltid till nästa möte, och att ha nästa möte bakom mig. Med vänner och familj är det alltid bra, alla är snälla. Med försäkringsbolag är allt svårt och krångligt och omständligt och orättvist.

Jag provar ut peruk och tatuerar ögonbryn. Jag har BH på recept och frikort för resor och läkarbesök. Det är Corona och jag har cancer. Jag är på öde sjukhus. Jag möter andra cancerpatienter. Det är bara vi på sjukhusets apotek. Cancerpatienter med små, fula bomullsmössor.

Jag är ledsen men inte panikslagen. När dolt nummer ringer ökar pulsen och en känsla av stark rädsla gör mig som förlamad. Det är alltid snälla sköterskor. Det är alltid dåliga besked. Mitt immunförsvar är kasst. Cancern är spridd. Det är Corona. Jag får åka ensam, anhöriga får inte komma in. Vi får vänta, jag får vänta, jag väntar och väntar. Dagar av oro och väntan när inget händer. Jag går och går och äter glass och fikar och viker tvätt och lagar mat men jag tänker bara på cancer.

Jag får en venport. En utbuktande bubbla under mitt nyckelben och ännu mer ärr på min tidigare oärrade kropp. Den gör ont fast den är bra. Jag kommer kunna bada, jag badar. Jag badar på min semester, på mitt cancerår, med port, fast utan hår.

Jag ligger inlagd med cancer på en Corona-avdelning. Det är ensamt och tryggt. Sjukvården är alltid trygg.

Mitt cancerår är det Corona. Jag missar ingenting, allt är inställt, det händer ingenting. Jag läser, jag väver, jag går, jag träffar vänner och jag längtar efter att gå på fest igen. Jag längtar efter att resa med familjen och jag längtar efter att bli gammal, men mest längtar jag tills allt det här är över. Jag vill att det skall bli som förut.

Mitt immunförsvar sviker mig, försvinner och gör mig infektionskänslig och svag. Jag ligger inlagd med cancer på en Corona-avdelning. Det är ensamt och tryggt. Sjukvården är alltid trygg. Jag äter tabletter. De gör mig rosig, de gör mig pigg, de gör mig svullen, de ger mig kramp. Jag tar sprutor för att immunförsvaret ska repa sig. Jag får cellgifter i min venport. Jag blir glansig på ögonen och mosig i huvudet. Allt dör. Hårcellerna, aptiten och sexlusten dör. Naglarna dör och immunförsvaret dör.

Till slut börjar orken, humöret och hoppet dö. Jag blir trött på att vara glansig på ögonen och mosig i huvudet. Jag får hjärtklappning, diarré, förstoppning, torra slemhinnor och känner sig dum i huvudet. Jag får antingen blåsor i munnen eller så är jag torr i munnen. Jag luktar illa och svettas på nätterna. När man är sjuk blir man medveten om sin kropp, man lär känna alla tillstånd och vet när det går att strunta i dem och när åtgärder är nödvändiga. Blåsor försvinner. Svamp i munnen däremot kräver åtgärd. Trötthet går att nonchalera, det vänder, men sömnbrist måste man lösa. Näsblod är OK men förstoppning kräver behandling. Cellgifterna är inte nådiga, de dödar allt. De dödar mina cancerceller.

Min man rakar av mig håret. Barnen står lite vilsna runt omkring oss i badrummet. Jag vill att de ska vara med. Jag känner direkt att jag aldrig kommer använda min peruk. Det känns som jag klär ut mig.

Jag pratar med min man och tänker på hur det blir om jag dör.

Jag förbereder mig för döden. Jag pratar med min man och tänker på hur det blir om jag dör. Jag tänker på var jag vill begravas. Jag tänker att jag ingår i ett sammanhang där de har varandra också utan mig. Jag tänker att jag finns i så många människors liv att jag kommer finnas kvar lite även om jag dör. Det är många som bär mig, många som kommer minnas mig och många som kommer hjälpa mina barn att påminna dem om mig om jag inte finns kvar. Det är inte döden som är skrämmande. Det är tanken på att göra andra ledsna. Det är också tanken på att inte få uppleva allt det som livet är.

Läkarna misstänker en metastas i mitt skelett. Det är ett dåligt besked. Det gör mig livrädd. Jag går i naturen och det känns som solen lyser för mig. Jag är livrädd och jag bestämmer mig för att bli frisk. Jag tänker på att jag ska be Byns smed att smida mig en kastanjeknopp. Den plockar jag varje vår och jag tänker att den ska påminna mig om livet. Jag vill ha den på min gravsten om jag dör, annars skulle den vara fin över vår kamin.

Jag gör en borrbiopsi i skelettet. Det är Corona-år. Jag har inget immunförsvar och får inte träffa folk. Det känns därför som en utflykt att åka till Sahlgrenska i Göteborg. Jag känner mig tacksam för undersökningen. Jag känner mig ledsen efteråt. Det var jobbigt och resultatet blev inte bra. Bröstsköterskan lugnar mig med att det finns andra sätt att ta reda på om det är cancerceller i mitt skelett.

Min man tar hand om mig. Han sköter allt det jag inte orkar. Vi pratar om döden. Han tror jag kommer leva. Det tror jag med. Jag känner mig tacksam och glad mitt i skiten. Ofta är jag tacksam och glad.

Det är bara i slutet av cellgiftsbehandlingen jag inte känner mig glad. Jag är håglös och likgiltig. Jag är grå i ansiktet och jag känner mig inte glad. Inget är kul. Jag tänker på allt som jag tycker mycket om, familjen, vännerna, läger och kaffe, regn och böcker, våren och byn jag bor i, vävstolen och att vakna i en skön säng. Men det känns jobbigt och jag vill bara vila. Jag vilar och går. När jag går känns det bättre.

Jag träffa Malin i två minuter men jag kommer aldrig glömma det. Man behöver mycket hopp när man är sjuk.

Jag skaffar en febertermometer och gör serier av morgontemperaturen. Biverkningar i alla former är ofarligt. Jag blöder massor näsblod men det är inte farligt. Feber är farligt.

I väntrummet på Onkologen träffar jag Malin. Hon säger att jag lyckats bra med att binda min sjal runt det kala huvudet. Tack Gud för Malin. Hon har cancer i skelettet och har haft det länge. Hon ser glad och levande ut. Jag träffa Malin i två minuter men jag kommer aldrig glömma det. Man behöver mycket hopp när man är sjuk.

Jag drömmer om allt jag vill. Visa mamma Ellen Keys villa Strand vid Vättern, se min man flugfiska igen. Jag vill åka till Dalsland med Mia och jag vill uppleva när äldsta dottern kommer hem från USA. Jag vill ordna studentfester och snart konfirmation för yngsta dottern och jag vill fira när mellandottern får sitt körkort. Jag vill fira mycket och många. Det är tryggt att göra planer att hålla sig till.

När jag får ett hälsobesked, ett blodvärde, ett besked från biopsi eller en röntgenplåt så gör jag en plan. Planen sträcker sig till nästa besked. Jag måste ha en plan annars försvinner tiden bara. Den blir ingenting. Då är tiden en plan till nästa besked och nästa plan. Ovissheten är hemsk. Att bringa ordning, om än tillfällig, är min strategi för att överleva all oro för hur det ska bli.

Strålningen känns inte först. Den känns efteråt. En månader efter den har avslutats drar muskler och hud ihop sig. Det stramar. Jag är glad att de strålar mot mitt bröst. De som har hjärntumör får en moulange, en sorts gjuten mask av sitt huvud som de läggs i vid strålning. Jag ligger på strålningsbritsen och ser armén av tomma moulage-ansiktsmasker på hyllor stirra på mitt bara bröst.

Jag är färdigbehandlad men inte klar. Jag är samma som innan och samtidigt ny.

48 vårdbesök senare är min behandling över. Metastasen i skelettet är inte längre en metastas utan en gammal fraktur konstaterar vid en avancerad röntgen. 25 böcker är utlästa, 100 tals mil har jag gått. Jag är färdigbehandlad men inte klar. Jag är samma som innan och samtidigt ny. Jag är Anna på cancerresa, jag har inte nått slutstationen.

Jag är osäker på om jag ska orka igen. Kommer jag klara mitt jobb igen? Fysiska utmaningar är mycket lättare än psykiska. Tveksamhet har trätt in istället för beslutsamhet. Jag drömmer om natten. Min kropp arbetar för högtryck. Den är sliten.

Det vänder. Jag blir pigg, jag blir gladare. Jag orkar mer och jag vill mer. När cellgifterna lämnar kroppen minns den saker som fallit i glömska. Jag knyter min sjal med lätthet. Det har blivit en vana, jag bryr mig inte så mycket längre. Barnen och min man bryr sig inte alls. Jag och min sjal. Jag och min hatt. Jag och mina mössor.

Jag blir pigg, jag blir gladare. Jag orkar mer och jag vill mer.

Habilitering, gruppsamtal, tandvårdsbidrag, hormonell behandling och akupunktur, sköldkörteln skadad och stela leder. Jag vill bara operera bort min venport. Ta bort det som ser sjukt ut. Jag färgar de grå centimetrarna på huvudet till brunrött. Jag bestämmer över mitt hår nu, inte sjukdomen.

Allt smakar gott igen, mina favoritsmaker; citron, kål, lök, plommon, mjölk, smör, koriander och tomat. Det smakar gott igen. Smakförändringarna är borta. När jag blev frisk fick jag blommor av familjen och en present av en vän. Frisk-presenter är fantastiska. De påminner om att man är frisk igen. Att det värsta är över och att man har kommer ut på andra sidan.

Oftast uttryckte jag det som hände under mitt cancerår som lite bättre än det var just då. Psykologiskt var det lättare än att acceptera det som inte var bra då. Just nu är det bra.

Mina vänner och min familj, mitt jobb och byn där jag bor är kvar. De var kvar hela tiden, de var där och nu är jag kvar hos dem! Jag ÄR tacksam och jag är glad, oftast. Ibland tänker jag på cancer.

/Anna Mogren

Stöd bröstcancerforskningen och de som är drabbade. Ge en gåva!

Stöd bröstcancerforskningen och de som är drabbade. Ge en gåva!

Om bröstcancer

Om bröstcancer

Stöd oss

Stöd oss