”Jag grät av lycka när jag fick resultatet”
Tillvaron rämnade när ensamstående egenföretagaren Darin Kasaa först fick höra att hon skulle få cellgifter. Sedan fick hon ta ett test som visade att hon kunde slippa den påfrestande behandlingen.
Publicerad 29 april 2025
Det var något som inte stämde. Under våren för snart tre år sedan hade Darin Kasaa varit trött och hängig, och vid flera tillfällen hade hon känt en stark smärta i ena bröstet, som knivhugg. En dag i duschen la hon märke till att huden på samma bröst var indragen.
På vårdcentralen kunde läkaren inte känna någon knöl och menade att det inte fanns skäl till oro, men Darin Kasaa stod på sig. Hon ville bli ordentligt kollad.
– Jag sa: Det låter som att jag vill att du ska skicka mig till Maldiverna. Jag vill bara att du ska skicka en remiss!
Ge en gåva
Redan dagen efter fick hon göra mammografi och ultraljudsundersökning där en förändring syntes. En biopsi togs och två veckor senare fick hon beskedet som ingen vill ha.
Ytterligare ett par veckor senare, efter att hon opererats, var hon hos onkologen som berättade att hon skulle behandlas med cytostatika.
– Jag bröt ihop, för jag kände att det inte skulle gå. Mitt företag var nystartat och jag hade precis börjat komma i gång. Om jag skulle bli så dålig att jag inte kunde jobba skulle jag gå i konkurs och jag skulle inte kunna ta hand om mina barn.
Darin Kasaas tvillingar var sju år gamla när deras mamma blev sjuk. Pappan som bor i Libanon hörde hur dåligt hon mådde och bad henne att skicka sin journal till honom. Han ville visa den för några läkare där för att se om de gjorde samma bedömning angående behovet av cytostatika. En libanesisk professor ringde upp och uppmanade henne att be om en genexpressionsanalys, ett test som kan tala om hur stor risk en patient har för återfall och vara vägledande för beslut om cytostatikabehandling.
Men när hon tog upp saken med sin onkolog fick hon veta att dessa tester inte gjordes på premenopausala kvinnor i Sverige och att hon inte skulle få göra någon genexpressionsanalys. I stället ville man skicka remiss för att få en port-a-cath inopererad inför första cytostatikaomgången.
"Jag ringde min onkolog och berättade om det här. Efter en halvtimme ringde hon tillbaka och sa: Det var verkligen bra kämpat, du hade helt rätt."
Hon bad läkaren att vänta över helgen. De kommande dagarna googlade och googlade Darin Kasaa. När måndagen kom började hon att ringa, och efter många återvändsgränder fick hon till sist den information hon knappt vågat hoppas på: Genexpressionsanalys vid vissa fall av bröstcancer hade nyligen börjat användas av en del läkare även för kvinnor som inte haft sin sista mens, efter att data som visar nyttan med det publicerats några månader tidigare.
– Jag ringde min onkolog och berättade om det här. Efter en halvtimme ringde hon tillbaka och sa: Det var verkligen bra kämpat, du hade helt rätt.
Hennes test skickades till USA och när onkologen några veckor senare skulle öppna kuvertet och visa henne resultatet var Darin Kasaa så nervös att hon darrade.
– För mig kändes det som att det handlade om liv och död. När testet visade att jag hade väldigt låg risk för återfall och inte skulle behöva cellgifter grät jag, jag var så lycklig.
Utöver operation fick hon strålning och antihormonell behandling.
Här hade berättelsen kunnat sluta, men i stället tog den en mörk vändning. Bara ett halvår efter operationen upptäcktes att Darin Kasaa fått cancer även i det andra bröstet. I samband med den första utredningen hade hon fått göra en magnetisk resonanstomografi, MRT, eftersom hon hade så täta bröst att det var svårt att se tillräckligt tydligt med hjälp av mammografi och ultraljud. Vad som då syntes som små cellförändringar, för små för att ta biopsi ifrån, hade nu utvecklats till cancer.
Den här gången var det en annan typ av bröstcancer, HER2-positiv, och någon genexpressionsanalys var inte aktuell. Hon skulle behöva gå igenom cytostatikabehandling trots allt.
– Nu när jag gjort det kan jag säga att det är så skönt om man kan slippa cellgifter. Behöver man inte ta dem är man lyckligt lottad. Nu är det ett tag sedan jag blev klar med behandlingen men jag känner mig fortfarande väldigt trött. Jag är inte den jag var innan.
"Nu är jag på väg tillbaka, men ibland känner jag att jag inte orkar någonting. Då vill jag bara gå och lägga mig."
Under behandlingen fortsatte Darin Kasaa att jobba uppemot en halvtid. Ändå förlorade hon många kunder som vände sig någon annanstans för att klippa topparna eller färga utväxten.
– Jag var sjuk gång efter gång, till sist kände de att det inte var någon idé att ringa.
Barnen tyckte att det var jobbigt att se sin mamma förändras, tappa håret. För ett år sedan opererade hon bort båda brösten eftersom det fanns hög risk för återfall när det gällde den HER2-positiva bröstcancern.
Hon ser tillbaka på en svår period, där hon fick mycket hjälp av sin mamma för att klara av vardagen.
– Nu är jag på väg tillbaka, men ibland känner jag att jag inte orkar någonting. Då vill jag bara gå och lägga mig.
Ge en gåva
Ibland har hon funderat på om hon borde ha gått med på att genomgå cytostatikabehandling redan vid det första insjuknandet: tänk om hon inte hade fått cancer igen då? Men läkarna har inte kunnat säga om det hade gjort någon skillnad, och nu har hon landat i att hon utgick från den information hon hade då när hon fattade sitt beslut om att avstå.
Darin Kasaa är glad över att genexpressionsanalys nu används på mer regelbunden basis i Sverige. För henne själv krävdes ju både tur och jädra anamma för att hon skulle få ta testet.
– Jag hoppas att alla som är aktuella kan få göra det, för det är verkligen en räddning för många.
