"Det är nya namn hela tiden"

Först i november togs den bort och det var då hon upptäckte knölen. Den var stor och tydlig och satt i vänster bröst. Husläkaren skrev remiss till röntgen där läkaren tittade på bilderna direkt och gav henne ett utlåtande vid ett och samma tillfälle.

– Allt gick väldigt fort. I Frankrike får du alla besked direkt av läkaren som undersöker dig. Sen fick jag med mig röntgenplåtarna hem tillsammans med utlåtandet och skickades till sjukhuset St. Jean i Cagnes sur Mer, som jag själv valt, berättar hon.

Hela vänstra bröstet opererades bort och när hon vaknade upp från narkosen satt en av sjukhusets psykologer på sängkanten.

– Det var väldigt tryggt allting.

Vid tiden för operationen arbetade hennes man med en föreställning i Finland. Han ville bryta kontraktet och komma hem men hon sade åt honom att stanna. Hon skulle klara sig. Eftersom hon var ensam hemma fick hon ligga kvar på sjukhuset i en vecka där läkaren besökte henne varje dag.

– Jag sa att ”monsieur, arbetar ni sju dagar i veckan? Men madame, ni är ju sjuk sju dagar i veckan, blev svaret.

DET PERSONLIGA omhändertagandet har hon saknat när hon nu återigen behandlas för cancer, fast i Sverige. Inom loppet av några månader har hon träffat sex olika läkare och är inne på sin tredje onkolog. Som patient i Sverige har hon stundtals känt sig omyndigförklarad, som då hon vid röntgen frågade personalen om de kunde se något.

– Det skulle remitterande läkare meddela vid nästa besök – om två veckor.

Under tiden ska jag gå med min oro… det är ett strukturellt fel som gör mig väldigt upprörd. I Frankrike upplever jag att bröstcancervården kännetecknas av ett ord: Empati.

Under den första cellgiftsbehandlingen i Frankrike var hennes man återigen bortrest att arbeta. Hennes son ville komma ner men först tackade hon nej.

– Han hade ju jobb och barn hemma i Sverige, tänkte jag. Typiskt mammor! Men efter att ha pratat med min psykolog sa jag ja tack, du är välkommen. Och det var så skönt att ha honom där.

Ett par veckor in i behandlingen började Cristina Lindqvists tjocka hår att ramla av. Under natten hade de kortklippta stråna lagt sig åt ena hållet och när hon duschade på morgonen försökte hon vika tillbaka dem igen. Det gjorde vansinnigt ont. Sen började stora tussar hår falla mot golvet.

– Sen har håret aldrig kommit tillbaka, säger hon och lyfter på perukens kant.

– Hemma bryr jag mig inte men är jag ute på stan tar jag på den. Det är så jobbigt att behöva förklara.

OPERATIONEN I FRANKRIKE följdes av cytostatika, strålning och antihormonell behandling. Så länge detta pågick ville Cristina Lindqvist bo kvar i Frankrike.

Först våren 2015, efter femton år utomlands, flyttade de hem igen. Nu som pensionärer med gott om tid för barnbarnen. Och när längtan efter Medelhavet blev för stark köpte de en liten bungalow i Spanien.

Men i början på 2020 svullnade Cristina Lindqvists vänstra arm upp och hon fick ont i armhålan. Nya tumörer. Ny operation.

– Jag hade en väldig tur. Kort därefter började de flesta operationer ställas in.

Nu får hon återigen antihormonell behandling och har stora problem med sin svullna arm. Hon är också innerligt trött på att vara sjuk och även lite besviken på den svenska vården.

– Det är svårt att få tag i folk, det är nya personer hela tiden, och jag saknar ett ansikte bakom namnen. Terapeuten jag fick var ung och ambitiös, säkert bra men inte för mig som snart är 70 år och har varit med om så mycket.

Hon betonar att hennes invändningar inte har något med personalens kompetens eller bemötande att göra, utan handlar om hur vården är organiserad. Även om coronaviruset säkert färgat hennes erfarenhet av den svenska bröstcancervården så tror hon att det finns mycket som kan bli bättre. Det pratar hon gärna om. Innan sommaren höll hon också en föreläsning på Karolinska sjukhusets mammografienhet om sina erfarenheter som bröstcancerpatient i den franska respektive svenska vården.

– Vården borde lyssna mer på oss som har erfarenhet av att vara patienter och kan tala om vad som fungerar och inte.

Cristina Lindqvist

• Ålder: 69 år.
• Familj: Man, en son och fyra barnbarn.
• Gör: Pensionerad författare och frilansjournalist. Håller föredrag ibland och skriver en del fortfarande.
• Diagnos: Hormonkänslig bröstcancer.