"Det är väldigt roligt att vara med"

Alla tre var runt fyrtio när de diagnostiserades med trippelnegativ bröstcancer. På den tiden var prognosen sämre än i dag, och beskedet lämnade dem inget hopp.

Uppgivenheten visade sig dock förhastad. I år firar de tio år utan sjukdomen, och de svarta kläderna till trots är begravningsstämningen ersatt av ett uppsluppet sorl av skämt och skratt. Bakom dem ligger en omvälvande period av sorger, förstås, men lika mycket – och mer påtagligt här i dag – av glädje och ett slags euforisk handlingskraft.

För Louise Sassene kom vändpunkten när hon låg inlagd och isolerad på grund av neutropen feber, orsakad av cellgiftsbehandlingen.

– En dag fick jag besök av en psykiatriker, en Leif GW Persson-lookalike med kurbitsmålade träskor, som mumlade till mig: ”Frånskild, högpresterande, småbarn – jag känner igen din typ. Men du, det står att du vårdas kurativt och inte palliativt, hur vore det om du också började tänka så?” Det fick mig att tänka.

Hanna Björknäs erfarenhet är lite annorlunda. Efter två månader av total panik hade hon helt enkelt uttömt källan för rädslan.

– För att hantera situationen lärde jag mig spela gitarr. Jag gjorde säkert hundra låtar. Louise vet allt om det, eftersom hon fick genomlida en hel del av mina konserter…

Louise Sassene skrattar.

– Låtarna var fantastiska – de handlade bara om död och cancer!

De lärde känna varandra över nätet. Hanna Björknäs hade läst Louise Sassenes svart satiriska serier på Instagramkontot Cancerkompisen, relaterat till den kreativa hanteringen av ångesten och kontaktat henne.

Samtidigt satt Mia Hörlin hemma i Skåne, till en början rätt ensam med sjukdomen. På nätterna trålade hon nätet på information.

– Alla bloggar slutade antingen med att de bara dog ut, eller att en anhörig skrev: ”Tyvärr har X lämnat oss …”

Det digitala sökandet var dock inte alldeles förgäves. Tack vare en av Facebookgrupperna kom hon nämligen i kontakt med Louise Sassene, och tillsammans med en handfull andra blev hon bjuden hem till henne. Syftet var att springa Stockholm halvmarathon.

– Att man sätter sig på ett tåg, åker upp till Stockholm, bor hos någon man aldrig träffat, och springer ett lopp helt otränad – det gör man bara om man inte har något att förlora!

Nej, de hade inget att förlora. Liksom de där bloggarna skulle deras liv antagligen få en ”tragisk utgång”, som Mia Hörlin uttrycker det, men än så länge levde de, och dödsmedvetenheten orsakade nu en furiös aktivitet: Under de kommande åren skrev de böcker, gjorde poddar och grundade organisationer – för att inte tala om alla lopp och fjällvandringar som de genomförde.

De tog tag i sådant som de tidigare försummat eller skjutit på.

– Jag skilde mig, berättar Hanna Björknäs.

Det gjorde inte Mia Hörlin, men hon sade upp sig som projektledare i familjen. Och så tog hon ut alla sparpengarna i avsikt att genomföra ett långt livs planerade resor under blott två år.

– Jag levde som om de där två åren var allt som återstod. Jag satsade allt och körde på i tvåhundra – och jag kunde inte ta in vad andra sade, för jag kände döden hack i häl.

De andra två gav sig ut på relationsmarknaden, utrustade ”med noll hår och fem ögonfransar”, som Hanna Björknäs formulerar det.

– Jag har ju bara ett bröst också, och det är faktiskt en fördel när man dejtar: Man sållar bort de riktiga idioterna, de som tycker att brösten är det viktigaste. Jag brukar säga att jag är 96 procent komplett. Jag skrev det till och med i min Tinder-presentation.

Louise Sassene, Hanna Björknäs och Mia Hörlin var alla tre runt fyrtio när de diagnostiserades med trippelnegativ bröstcancer. FOTO Viktor Gårdsäter.

De beskriver åren efter diagnosen som ett slags oskrivet blad. Det finns inget riktigt manus för livet med och efter bröstcancer. Eller, det finns det, men det är hopplöst präktigt och romantiserat. ”Din relation med din man ska fördjupas, du ska göra en bröstrekonstruktion och sedan ska du känna dig som en hel och attraktiv kvinna”, som Hanna Björknäs sammanfattar det.

– Jag tyckte att det var så störigt med de här broschyrerna där det stod: ”Min man var min största stöttepelare”, samtidig som jag kände: ”Jag måste skilja mig nu!” Det fanns ingen öppning för att man kunde göra så.

– Jag tror att många kvinnor blir övergivna av sina män under cancerbehandlingen, säger Louise Sassene.

– Ja, det trodde man om mig också: ”Åh nej, har du blivit lämnad?” ”Nej, jag har lämnat, säg grattis!”, svarade jag.

Man måste försöka äga sitt eget narrativ, konstaterar de, och det är vad de har gjort. Med sitt tioårsjubileum hoppas de kunna inspirera andra till samma sak, och dessutom erbjuda det hopp som de själva en gång förgäves sökte i tröstlösa bloggar.

Det går att överleva. Mer än så: Det går att få ett fantastiskt liv, trots ärr och sorger. Men man behöver stöd av andra.

– Det var så otroligt skönt att träffa Mia och Hanna, som hade samma livsdriv som jag, och att få vara en i gänget, säger Louise Sassene.

Hon beskriver det som att hon fått en inträdesbiljett till ett hemligt sällskap.

Hanna Björknäs nickar.

– Det är en dyr biljett, men sedan är det väldigt roligt att vara med.

Louise Sassene

• Ålder: Fyller 50.
• Bor: Haninge.
• Familj: Sambo, två tonåringar och fyra bonusbarn.
• Gör: Arkitekt och illustratör.
• Har gjort sedan diagnosen: ”Allt som jag drömt om: blivit kär, sett barnen bli stora, köpt hus, sprungit maraton, illustrerat böcker, bytt jobb och gjort en prisbelönt podd.

Hanna Björknäs

• Ålder: Fyller 50.
• Bor: Stockholm.
• Familj: Flickvän, två vuxna barn.
• Gör: Jurist och äventyrare.
• Har gjort sedan diagnosen: ”Blivit aktivist och startat föreningen Plattnormen, skrivit en bok, gjort en podd (Plattpodden), skrivit musik, bytt jobb, börjat träna crossfit, vandrat Gröna bandet (130 mil genom hela svenska fjällkedjan) och lärt mig vintertälta.”

Mia Hörlin

• Ålder: Fyller 50.
• Bor: I Skåne
• Familj: Man, tre barn och en hund
• Gör: Kontorsarbete på dagen, löpcoach på kvällen.
• Har gjort sedan diagnosen: ”Utbildat mig till löpcoach och bytt jobb, sprungit halvmaraton och maraton, och gått 100 000 steg, engagerat mig i styrelsen för en bröstcancerförening, rest, och ställt upp i Lindexreklam kring rosa bandet. Lever lite mer.”

I år firar Mia Hörlin, Hanna Björknäs och Louise Sassene ett decennium utan trippelnegativ bröstcancer. FOTO Viktor Gårdsäter.