"Det känns som att få ett litet Nobelpris"

Du får utmärkelsen bland annat för dina mångåriga forskningsinsatser kring ärftliga riskfaktorer. Kan du berätta lite om det?

– Jag hade turen att börja på onkologen ungefär samtidigt som generna BRCA1 och BRCA2 identifierades – gener som, när de är muterade, avsevärt ökar risken att utveckla bröstcancer.

Jag hamnade i en grupp som tidigt såg potentialen i den här upptäckten, och det har varit roligt att under mitt yrkesliv få följa utvecklingen kring ärftlighetstestning och uppföljning, och även att själv bidra med vissa forskningsinsatser.

Jag har förstått att arbetet initialt skedde under visst yttre motstånd?

– Ja, jag brukar säga att det vi höll på med till en början var ett slags nördverksamhet, lite underground, med ganska mycket ifrågasättande från den övriga sjukvården. Men med tiden ändrades det, och nu är det väl knappt någonting som intresserar så mycket som ärftlighet.

Vad forskar du om just nu?

– Vi följer de personer i Sverige som identifierats med mutation från 1994 fram till 2018, för att se hur det har gått för dem. Vilka val har de gjort kring riskreducerande operationer, och hur har det påverkat risken att insjukna och överlevnaden? Det är ett samarbete med kollegor runt om i landet, framför allt i Umeå.

Du föreläser också mycket för patienter och anhöriga. Varför är det viktigt?

– Jag tycker att det är roligt och lärorikt att föreläsa och svara på frågor från patienter, och det är faktiskt mitt viktigaste uppdrag: att vara till stöd för dem som fått bröstcancer.