En total krock

Hanna Björknäs hade nyligen fyllt 40 och varit på sin första mammografiundersökning (som inte visat något) när hon upptäckte en knöl i bröstet. Det som inte funnits där två månader tidigare var nu en 1,5 centimeter stor, snabbväxande cancertumör. När hon fick beskedet föll hon ner i ett avgrundsdjupt, svart hål.

– Jag trodde att jag skulle dö, helt klart.

Där nerifrån mörkret försökte hon att prata med sina närstående om känslorna och det hon upplevde, men responsen hon hade önskat och behövt uteblev. När hon sa ”jag kommer dö” svarade hennes man ”du får inte säga så”. Medan hon ville berätta för alla hon kände om vad som hänt, ville övriga familjen helst inte prata om det alls. Efter de initiala samtalen om diagnosen och vad som nu skulle ske, som operation och behandling, lades locket i princip på.

Barnen som var 11 och 14 år vid tidpunkten tyckte båda att det var jobbigt att hon var sjuk, men ville ändå inte prata särskilt mycket med sin mamma om det. Yngsta barnet fick emellertid stöd av en kurator, äldsta ville att sjukdomen skulle hållas hemlig för kompisarna.

– Att de inte ville prata med mig gjorde mig orolig. Samtidigt försökte jag komma ihåg att alla människor inte är som jag, som tänker att allt blir bra om man pratar om det.

Trots det försökte hon att vara öppen och berätta om allt som hände, utan att för den skull föra över sin oro på barnen. Hon tog också med dem på vissa praktiska aktiviteter kopplade till sjukdomen, som när hon skulle prova ut en peruk.

– Jag tror vi aldrig har skrattat så mycket. Det var så löjligt, jag såg ut som ett marsvin.

HANNA BJÖRKNÄS ÄR NOGA MED att påpeka att hon berättar om sin egen upplevelse av situationen. Hon är inte ute efter att skuldbelägga någon utan konstaterar bara att alla har olika sätt att hantera svåra förhållanden. I det här fallet blev det en total krock mellan olika behov.

– Man måste försöka att acceptera det och kan inte begära att människor ska ändra sig.

För mig var det rätt att skriva om cancern på Facebook, för många andra är det inte alls rätt. Min man gjorde nog vad han kunde. Hans sätt att klara det här var att tänka ”det kommer att bli bra”.

I stället utgjorde arbetskamraterna det stora samtalsstödet. De pratade med henne på dagarna, om nätterna, online.

– I början kunde jag inte sova för jag var så olycklig. Då var det så värdefullt att det fanns någon där som svarade, lyssnade och bekräftade det jag kände.

De följde med på behandlingar, höll reda på henne och såg till att hon hade det bra. De dagar hon mådde bättre brukade de träffas, dricka lite vin och lyssna på musik. Att just arbetskamraterna skulle få en sådan viktig roll var inte självklart på förhand.

– Nej, det vet man ju inte. Det var verkligen enastående.

NÄR HANNA BJÖRKNÄS började att kravla sig upp ur det svarta hål hon hamnat i växte en stark känsla av att hon måste börja maxa livet. Risken för att trippelnegativ bröstcancer ska sprida sig de första åren efter diagnos är större än vid andra bröstcancerformer. Hon tänkte att om hon nu inte kan räkna med att bli så gammal måste hon leva precis som hon vill, och kom fram till att hon ville skiljas.

– Lika mycket som andra människor tänker på tre år gjorde jag på två veckor. Folk tycker att jag drog förhastade slutsatser, att man inte ska fatta beslut när man är i kris, men jag har aldrig varit så säker på något i hela mitt liv.

Mitt i behandlingen flyttade hon först in i en kompis källare och sedan till en lägenhet där barnen nu bor varannan vecka. När hon fått sista dosen cellgifter registrerade hon sig på en dejtingsajt och inom en vecka hade hon fått en första dejt. Redan innan de sågs berättade hon att hon nyligen haft cancer.

– Jag sa: Om du gillar tjejer med hår så får du vänta lite. Men han brydde sig inte om att jag inte hade något hår, bara fem ögonfransar och inga ögonbryn.

De två var ett par i tre år efter den där första träffen. Hanna Björknäs säger att det var ett märkligt sätt att träffa någon, att hon vet att många tycker att det är jobbigt att försöka dejta efter att ha haft cancer. Själv kände hon sig stark och glad.

– Jag ville bara leva och jag tror det syntes.

Med honom hade hon lätt för att prata om allt möjligt.

– Han var bra på krishantering, och det är bra, för det händer alltid saker. Men jag försökte att inte belasta honom för mycket med min oro för återfall, utan pratar hellre med mina cancerkompisar. De fattar.

CANCERKOMPISARNA JA. Det är kvinnor som också haft cancer, och som hon lärt känna under rehabiliteringsveckor och på nätet. Hanna Björknäs säger att för henne tar cancern aldrig slut. Även om hon nu är färdigbehandlad blir det inte som vanligt igen, hon lever med döden på axeln. Därför behöver hon ett både praktiskt och känslomässigt stöd av människor som förstår hur hon känner.

– Dessutom är de experter på att ta vara på livet. Man blir ju väldigt ivrig att leva när man kan, och det gör de så himla bra. De är de roligaste människorna jag känner.

Av cancerkompisarna får Hanna Björknäs både praktiskt och känslomässigt stöd.

Hanna Björknäs

• Ålder: 43.
• Bor: Stockholm.
• Gör: Jobbar med EU-frågor på LO.
• Familj: Två barn, 15 och 17 år, och pojkvän.
• På fritiden: Jag håller på med musik, tränar och så har jag mina ”tanter”, små nakna tantdockor med det egna Instagramkontot @cyklopenserdig. De följer med mig, säger olämpliga saker och svär. Senaste tillskottet i gänget är Döden.
• Diagnos: Trippelnegativ bröstcancer.