Får kraft av att hjälpa
Det senaste året har Patrick Ekwall genomlevt tre skräckscenarier. Nu försöker han tänka framåt, åtminstone en bit.
TEXT Tim Andersson. FOTO Margareta Bloom Sandebäck.
Publicerad 19 november 2021
Patrick Ekwall dukar fram ett par bullar på verandan i Bromma. Inte till sig själv.
– Jag har dem för barn och gäster. Själv nöjer han sig med kaffe. Han kommer sportklädd, direkt från gymmet. Psyket är svårt att påverka med ren vilja, men den fysiska hälsan låter sig lättare hanteras, säger han. Dessutom skapar träningspassen en ryggrad av fasta tider i en tillvaro som i övrigt kan vara flytande, ogripbar.
Patrick Ekwalls fru, Hannah Ekwall, gick bort i bröstcancer i februari i år. Många har kunnat följa deras situation i medier, eftersom de tog beslutet att vara transparenta.
– Det var inte självklart. Men vi insåg att folk skulle undra och fråga så vi bestämde att det var lika bra att vara öppna med det. Det ångrade vi aldrig, snarare tvärtom. All den positiva respons som vi fick gav oss jävligt mycket kraft. Många kände att vi hjälpte dem i deras kamp.
All den positiva respons som vi fick gav oss jävligt mycket kraft.
En liten hård knöl i bröstet. Hannah Ekwall fick höra att hon nog inte behövde oroa sig, eftersom den smärtade. Bröstcancer skulle ju normalt inte kännas. När hon ändå kollade upp saken fick hon ett svårt besked.
Patrick Ekwall ringdes in till sjukhuset. Det var traumatiskt, säger han. Men Hannah tänkte hela tiden att hon skulle klara sig, och det gjorde Patrick Ekwall också.
– När vi pratade med experter fick vi veta att det ändå fanns rätt hyggliga prognoser för bröstcancer. Men nu hade Hannah trippelnegativ. När jag fick veta det sade någon läkare: "Jag rekommenderar att du inte googlar det".
Det gjorde han inte heller. Patrick Ekwall, som säger att han har en släng av hypokondri, har lärt sig att inte googla någon sjukdom alls. Halsfluss? Det finns skräckhistorier om allt.
Efteråt ångrade han att han inte googlat. Hannah Ekwall svarade extremt bra på cellgifterna och läkaren sade till sist att cancern var borta från hennes kropp. Hade Patrick Ekwall vetat exakt hur aggressiv den här cancerformen var hade han krävt noggrannare kontroller.
– Kort efter strålningen började hon att få ont i ryggen. Jag kände på mig att det var något som inte stämde. Sådant känner man intuitivt. Hon tjatade om att få undersöka sig men fick höra att ”nej du har ingen cancer, det är borta”. Till slut fick vi in henne på en röntgen och då hade det spridit sig.
Det här var i november förra året. Cancern var nu också i skelettet och i levern. Därefter följde en period av osäkerhet, i väntan på olika provsvar. Hoppet och bakslagen vägde lika.
– Det är hemskt att uppleva det. Jag lärde mig efter ett tag att inte bli för glad för bra besked, för man får snart tillbaka dem i nacken.
Att se dottern Tindra leka och sväva fritt i sorglöshet i några timmar hjälper även Patrick Ekwall.
PATRICK EKWALL BERÄTTAR att han tidigt efter att Hanna Ekwall fick sin diagnos såg tre skräckscenarier framför sig: att hans fru inte skulle överleva, att han skulle bli tvungen att berätta det för deras nu sjuåriga dotter, och själva begravningen.
Nu har han gått igenom alla tre. Hur det var verkar svårt att formulera. Men han och dottern Tindra är närmare än någonsin, säger han.
– Hannah och Tindra var otroligt tajta. De satt nästan ihop. Var det något Hannah var orolig för så var det: Hur ska du lösa det med Tindra? Hur ska hon må? Men hon har blivit supertajt med mig. Barn är smarta, de fattar ”one is gone, only one left”.
Patrik Ekwall prövar sig framåt i samtalet.Många av de här sakerna har han varit tvungen att upprepa i intervjuer men med de tyngsta frågorna verkar han få börja om varje gång.
– Det är så svårt att prata om det här för jag har inga svar på det som rör Tindra. Jag kan det inte riktigt. Jag får hela tiden fråga barnpsykologen som jag har kontakt med: Är det här normalt? Vi tar definitivt en dag i sänder.
En sak har han dock lärt sig: barn är ”randiga” i sorgen. Hans dotter kan vara ledsen en stund, sedan springer hon i väg och leker med någon kompis och kan under många timmar sväva fritt i sorglöshet. Det hjälper honom också.
Jag vill ha något konkret att göra. Att bara gå med och låta andra säga vad man ska göra är inte riktigt min grej.
VAD MER HJÄLPER? Att kunna hjälpa andra. Att prata om sina erfarenheter i intervjuer är ett led i det. Ambassadörskapet i Bröstcancerförbundet är ett annat. Patrick Ekwall berättar att han blev hedrad över erbjudandet. Och att han direkt fick lite idéer – vilket kanske överraskade förbundet, tror han.
– Jag vill ha något konkret att göra. Att bara gå med och låta andra säga vad man ska göra är inte riktigt min grej.
Då samarbetet inleddes startade han, inför mors dag, en egen insamling. Målet var att få ihop 10 000 kronor – nu är summan uppe i över en halv miljon.
Efter decennier som en av landets mest profilerade sportjournalister har Patrick Ekwall gott om kontakter i idrottsvärlden.
Vi kommer aldrig mer att behöva uppleva det här, den oron är i alla fall borta.
Framöver vill han försöka engagera den mer i bröstcancerfrågan, säger han, med betoning på ”engagera”.
– Okej, det är bra nog om man skänker hundra spänn, fine, då vill man väl, men jag skulle önska att man också tänker till: Varför gör jag det här? Finns det risk att jag själv drabbas?
Ja, han tänker framåt, också för familjens del. Åtminstone ”en hygglig bit”. I eftermiddag ska han med dottern och hennes vänner till Gröna Lund. I sommar några resor.
– Efter att jag gått igenom de tre skräckscenarierna kände jag – vad skönt att det är slut. Nu har vi tagit oss igenom det. Vi kommer aldrig mer att behöva uppleva det här, den oron är i alla fall borta.
Patrick Ekwall
- Familj: Två döttrar.
- Bor: I Bromma i Stockholm.
- Gör: Sportjournalist, krönikör och driver eget klädföretag. Nu också ambassadör för Bröstcancerförbundet.
