Fick tjata sig till en rekonstruktion
Redan när Annelie Babitz fick bröstcancer 2016 fanns tankar på bröstrekonstruktion med, men det skulle ta flera år av tjat innan hon fick nya bröst.
Publicerad 25 oktober 2021
– Det finns en missuppfattning att den som förlorar ett bröst till cancer kan få en rekonstruktion direkt. Men för oss som förlorat hela bröst och dessutom blivit strålade ser situationen annorlunda ut.
Annelie Babitz har skrivit flera böcker och återkommande debattartiklar i ämnet. Under arbetet med boken “Inte bara ett bröst” träffade hon kvinnor som fått vänta åtta-nio år på att få den typ av rekonstruktion som hon själv fått, en DIEP-lambå där hud och fett tas från buken för att bygga det nya bröstet.
– Väntetiden är lång, bland annat därför att det är en operation som tar lång tid och kräver ett stort team av kirurger – och för att sjukhusen ofta saknar narkossjuksköterskor, säger hon.
För mig är brösten avgörande för min könsidentitet och sexualitet. Jag kände det som att jag hamnat i ett könsidentiskt limbo.
Kändes som ett tillstånd av limbo
Fyra år av tjat tog det innan hon till slut fick nya bröst. Annelie Babitz beskriver hur hon ringde minst en gång i månaden, ibland varje vecka, för att övertala kirurgerna om att hon skulle få ett nytt bröst.
Hon reagerar mot att kvinnokroppen ofta ses ur ett manligt perspektiv, som utgår från att en kvinna som får bröstcancer har en partner, och att kvinnokroppen används främst för att föda och amma barn.
– Om man väl ammat anses en senare bröstförlust inte vara hela världen, och kvinnor som förlorat bröst säger ofta att det inte betyder något för deras partner. Som om deras bröst alltid tillhört en partner eller samhället, men aldrig dem själva.
Min kropp tillhör mig och jag vill känna mig fin även när jag är naken. Det borde vara en självklarhet.
Kände sig ifrågasatt
Inför rekonstruktionen togs beslutet att ta bort även det andra bröstet sedan en cancergenetisk utredning visat att en förhöjd risk för cancer även på den friska sidan. Hela operationen tog lång tid, och det blev en lång och svår läkningsprocess. När operationerna var klara hade hon två bröst som satt olika högt upp. När Annelie Babitz ifrågasatte hur det kunde bli så fick hon till svar av en av kirurgerna att ”det märks inte när du har kläder på”.
– Kirurgens ord kändes som att min kropp endast är till för andras blickar. Min kropp tillhör mig och jag vill känna mig fin även när jag är naken. Det borde vara en självklarhet.
