"För mig var mamma odödlig"

Vi ses i annexet till Rastaborgs slott, där han har sin studio. En oväntad sol lyser upp väggarna med guldskivor och utmärkelser. För den som inte vet det är han en av landets mest framgångsrika musikmakare, och har skrivit och producerat låtar åt artister som Madonna, Celine Dion och Janet Jackson.

Hans mamma älskade själv musik och sjöng i kör. Hon följde sin sons karriär nära, och satt många gånger i publiken under fredagarnas Idol-inspelningar. Alltid i sin röda klänning.

– De gånger som hon inte var på plats fick jag ett sms. Direkt efter avslutad fredagsfinal gick jag till logen, klädde mig, tog mina grejer och satte mig i taxin. Sedan kom hennes sammanfattning av kvällen. Hon skrev ”usch och fy” för låtar hon inte kände igen, ”ballader är det bästa som finns”, och ”den här veckan är X fortfarande bäst och kommer att vinna allting.”

De senaste tjugo åren har hon tippat rätt vinnare kanske tio, tolv gånger, i ett skede där ett femtiotal deltagare ännu funnits kvar i leken.

– Hon borde ha varit bettingsajtens bästa madam. Hon hade kunnat sätta oddsen!

Mor och son delade ofta åsikter, berättar han. När hon var med på plats brukade han, efter ett uppträdande som han tyckte om, se mot henne och få sin reaktion bekräftad av en tumme.

– Vi har samma musikaliska känsla, så om något berör mig och jag känner att jag vill börja gråta kan jag vända mig om – och då ser jag att hon gråter också.

Anders Bagge växlar ibland tempus när han talar om sin mamma. Plötsligt är det presens. Sorgen bryr sig inte så mycket om den vardagliga kronologin. Vid ett tillfälle under intervjun är han på väg att ringa henne för att kolla upp någon detalj.

Lisbeth Bagge gick bort i höstas, knappt ett år efter diagnosen, och trots att bröstcancern var aggressiv och spridd i 21 lymfkörtlar tog det lång tid innan han insåg hur illa det var.

– För mig var mamma odödlig. För mig skulle mamma alltid finnas. Och jag tror att jag sköt undan sanningen, för att försvara mig själv och peppa henne. ”Det här kommer att gå bra – det finns så många bra tekniker för att bota cancer numera.”

Själv visste hon nog bättre, men hon ville aldrig oroa honom.

– Jag tror att hon var lite ärligare mot min syster, som också har haft bröstcancer och som är tuffare än jag. Jag är en känsligare person. Som mamma brukade säga om mig: Jag känner efter hur jag mår en gång i minuten.

Presens och imperfekt, nutid och barndom. ”Lilla Anders” stod under sin mors ständiga beskydd. Sedan han blev relegerad från söndagsskolan – efter att ha skjutit sudd på läraren – har hon alltid varit på hans sida, berättar han.

– Hon sade en gång till mig: ”Om du skulle hamna i fängelse vet jag var du är, då kan jag besöka dig varje dag!” Hon tyckte att det var jättebra om hon kunde få ha mig för sig själv.

Kärleken har inte heller så mycket med tidslinjer att göra. Inför sin mamma förblev han Lill-Anders hela livet, orolig, med dåligt självförtroende och en scenskräck så stor att han tackade nej till Celine Dions erbjudande om en duett i Globen 2008. Lisbeth Bagge kunde lugna honom. Hennes röda klänning i publiken på Idol gjorde honom trygg.

Och så en dag: något litet i hennes röst. Hur tonläget föll. Han ville inte ställa frågan, ville bara vara ett ljus, som han formulerar det.

– Jag pratade i stället om annat, om sommaren, stora saker som väntade. Hon kunde väl följa med på Diggiloo-turnén?

Konserten med Diggiloo i Ulriksdals slott i augusti förra året blev hennes sista.

– Hon fick sitta bredvid min fru, min syster och sina barnbarn, och fick se mig uppträda som hon ville. Men det var med nöd och näppe att hon orkade. Efter att jag sjungit min låt gick jag av scenen och gav henne en puss. När jag såg henne i ögonen förstod jag att det inte var långt kvar.

På ovansidan av Anders Bagges högra hand finns både pappans och mammans ansikten tatuerade. Nu är han föräldralös, konstaterar han. Nej, han har inte hanterat det bra. Han har isolerat sig och varit väldigt nere. Det är han bäst i världen på, berättar han. Bäst på att vara arg, bäst på att vara glad, och bäst på att vara ledsen. Däremellan inget, hans adhd ”i ett nötskal”.

– När mamma dog var det som en tsunami av känslor på en gång. Jag har haft ångest för att jag inte… Det känns som att jag borde ha träffat henne ännu mer än jag gjorde. De där gångerna jag inte svarade när hon ringde, för att jag gjorde något jag tyckte var viktigare. Det var någon låt, eller något möte.

Och nu då? I går, när han fyllde år, kom ett bakslag. Den senaste tiden har han annars långsamt börjat jobba sig upp. På nyårsafton satt han och tittade ut genom fönstret, såg på raketerna och bad en stilla bön till sin mamma. Han föreställer sig att hon befinner sig i ett inrökt moln av gamla ”jazzhattar”.

– Jag sade: ”Jag saknar dig och pappa så mycket. Men nu sitter ni där uppe, och pappa har städat flygeln och cigarettfimparna är borta. Det är ordning på torpet. Alla har gjort sitt, du blickar ner och det är som det borde vara”.

Han ansluter vid något tillfälle, sade han till henne. Dock: Inga tecken på den där hjärtinfarkten som hon alltid hotade med för att han skulle gå ner i vikt. Mötet dröjer nog.

– Jag väntar lite. Jag har en del saker kvar på jorden att uträtta.