Gråter du mamma?
”Jag var på anställningsintervju med mitt fjun, kände mig stark och cool. Jag fick jobbet!”
Ewa Lenas text finns med i Angelica Amazona Weijlands bok ”ChemoQueens – styrkan sitter inte i håret"
Publicerad 21 oktober 2020
Jag har aldrig varit en hårmänniska. Har aldrig lagt en massa tid på att fixa med frisyren framför spegeln, allt i en tofs bara. Klart! Vad skönt att det gick så snabbt. Men därmed inte sagt att håret är oviktigt. Det är viktigt på ett självklart sätt – det ska helt enkelt bara finnas där.
Jag opererades i slutet av november 2017 och såg framför mig hur jag skulle klara mig med strålning efteråt. Det visade sig dock att det inte räckte med en operation. Den andra operationen gjordes den 21/12 och julhelgen blev en känslomässig berg- och dalbana. Jag var både glad att allt var borta och samtidigt så ledsen för att jag trots det skulle behöva gå igenom hela efterbehandlingspaketet. Varför? För att minimera risken för återfall, så klart. Det visste jag ju, men hjärnan fungerade inte logiskt hela tiden. Ibland kunde jag förlika mig med situationen, men oftast var jag arg och ledsen. Tyckte det var orättvist. Skulle jag behöva tappa håret i onödan? All cancer var borta men ändå skulle jag behöva genomlida alla biverkningarna.
En människa utan hår är sinnebilden av en sjuk människa. Jag ville inte se sjuk ut.
På grund av alla storhelger drog det ut lite på tiden, men den 27 januari fick jag mina första cellgifter. De hade förvarnat mig om att jag skulle tappa håret ”om två veckor” och det var inget jag såg fram emot. Trots min loja inställning till håret så borde det hur som helst finnas där. En människa utan hår är sinnebilden av en sjuk människa. Jag ville inte se sjuk ut. Men jag hade två veckor kvar med hår och gladde mig åt det.
Den 27 januari var en onsdag och nedräkningen började. Men vad hände? Redan på söndagen, veckan därpå, var det massor av hår i gummisnodden när jag tog av den. Jag var så besviken och arg. De hade ju sagt två veckor. Det hade ju bara gått en och en halv vecka! Min hjärna hade hoppfullt tagit det bokstavligt och gjort det till sanning. När onsdagen kom hade massor av hår fallit av, och framför allt fått hjälp att falla av. Det var fascinerande att det gick att dra och dra i håret och alltid få lika mycket i handen. Till slut kändes det konstigt att låta det sista uttunnade håret vara kvar, så jag satte mig på en pall i duschen och barnen fick var sin sax och började klippa. Vilken konstig upplevelse. Jag ville involvera dem och det kändes bra. Samtidigt satt jag där och grät tyst för mig själv.
– Gråter du, mamma, frågade 8-åringen. Båda barnen klappade mig försiktigt, för att sedan fortsätta klippa håret. Det var så sorgligt och barnens ömhet gjorde mig ännu mera gråtfärdig. När håret var bortklippt rakade jag av det sista, besviken över att håret redan var borta på tvåveckorsdagen efter första behandlingen.
Jag hade köpt sjalar som jag tänkte använda, men tyckte inte att det blev bra. Hittade istället en mössa som jag hade mest hela tiden. Hemma gick jag däremot oftast utan, när det inte blev för kallt. Jag lade ut en bild på Facebook på mitt kala huvud och fick stöd och kärlek från mina vänner, men jag hade svårt att vänja mig vid att inte ha hår. Att titta i spegeln och se en sjuk version av mig själv, var alltid lika konstigt. När ögonbrynen så småningom delvis också försvann, blev det ännu konstigare.
Tänk vad lite fjun kan göra för självförtroendet!
Fram emot våren hade jag till stora delar vant mig vid mitt nya jag, plus att det blivit varmt ute, så mössan slutade användas. Då kom nästa nya upplevelse – folk som stirrade.
Jag blev irriterad när jag var ute bland folk. Samtidigt stirrade jag exakt likadant själv om jag såg någon annan kvinna utan hår. Kanske en naturlig reaktion? Jag kan fortfarande titta intensivt på kvinnor som jag förstår genomgår cellgiftsbehandlingar, som för att uttrycka mitt stöd och säga ”jag vet vad du går igenom”. Fast jag säger ju ingenting, så för dem är jag ju bara en människa med hår som stirrar.
När strålningen sedan började hade håret börjat växa ut. Och tänk vad lite fjun kan göra för självförtroendet.
Jag var till och med på en anställningsintervju med mitt fjun. Kände mig stark och cool. Jag fick jobbet!
Håret som växte ut var 100 procent grått. Mitt projekt innan jag fick diagnosen var att lista ut hur jag smidigast skulle kunna övergå till att bejaka gråhårigheten. Färga eller stå ut med utväxten?
Problemet löste sig av sig själv. Jag gillade att vara korthårig, och fortsätter därför att snagga mig delvis och jag älskar min lättskötta frisyr.
Ewa Lenas berättelse är en av 22 berättelser ur Angelica Amazona Weijlands bok ”ChemoQueens – styrkan sitter inte i håret”. Boken finns att köpa i nätbokhandeln och direkt hos bokförlaget Vulkan
