Guldet efter bröstcancern slår allt annat
Inför EM i Helsingborg upptäckte Anna-Carin Ahlquist en aggressiv tumör i sitt högra bröst. Guldmedaljen ett halvår senare blev hennes livs största seger.
Publicerad 16 juni 2022
uppdaterad 26 augusti 2022
Anna-Carin var galet nervös. Hon var i final i bordtennis i Paralympics i London 2012 och snart var det dags. Trots att spelarna hade stränga ordet om att inte ha lurar i öronen stack Anna-Carin in sina snäckor i hörselgångarna. Håkan Hellströms ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” bromsade den skenande paniken.
Hon vann förstås. Därefter såg hon tveklöst Paralymicsguldet i singel som höjdpunkten på sin karriär.
Fram till 2019.
När Anna-Carin upptäckte knölen i bröstet var hon på en träningsresa i Spanien. Då var hon intensivt upptagen med att förbättra sina resultat och slog bort tankarna. Det hon kände med fingrarna kunde ju vara vad som helst, en bygel som skavt eller en körtel som svullnat under de svettiga träningspassen.
– Men någonstans inom mig visste jag att det inte var så. Det visade sig att knölen var en sju centimeter stor, elakartad tumör i mitt högra bröst, säger hon.
Knölen var en sju centimeter stor, elakartad tumör.
När Anna-Carin berättar om sitt liv låter det som en berg och dalbana. Från de första framgångarna i bordtennis där hon förutspåddes en lysande karriär som förbyttes i sorg över att förlora styrkan i sina ben. Sedan 2006 sitter Anna-Carin i rullstol efter att ha drabbats av en progressiv variant av den neurologiska sjukdomen MS. Det innebär att hon får inga skov, men blir stadigt sämre.
– Jag började med parabordtennis direkt.
Träningen blev nästan ännu viktigare för mig än tidigare eftersom den också håller sjukdomen i schack.
Som en av Sveriges mest framgångsrika bordtennisspelare genom tiderna kan hon fylla en vägg med medaljer. Under sju år var guldmedaljen från Paralympics kronan på verket.
Stöd kampen mot bröstcancer
Hemma för Anna-Carin är Haga i Göteborg och vi träffas på Kafé Husaren ett stenkast från där hon bor. Hennes rullstol i kolfiber studsar lätt över Hagas knaggliga kullerstenar. Hon förklarar att hemligheten bakom framkomligheten är att hjulen ska vara riktigt hårt pumpade.
– Jag har alltid bott i centrala Göteborg och tycker om Haga. Det är otroligt bekvämt med butiker och restauranger på nära håll.
Stadens son Håkan Hellström var länge bosatt i samma stadsdel och det har hänt att Anna-Carin hamnat bakom honom i kön på Ica. Varje gång har hon tänkt att hon ska berätta för honom vilken roll hans musik spelade inför matchen i London.
– Men jag gjorde det aldrig. Det var dumt och nu har han flyttat härifrån.
Håkan Hellströms musik bar henne också genom känslokaoset efter bröstcancerdiagnosen. Dagen före operationen, när Anna-Carins högra bröst skulle tas bort, ringde hennes brorsdotter från Stockholm för att stötta sin faster.
– Hon frågade om jag var rädd. Sen sa hon till mig att jag skulle lyssna på Håkan.
Anna-Carin ler vid minnet. Familjen, och särskilt hennes brorsdöttrar, har alltid varit viktiga. De har följt henne i glädje och sorg, på segerrusiga turnéer och i ångestfyllda sjukhusrum.
– Jag fick också en fantastisk vård på Sahlgrenska, skriv det! Jag kunde inte ha blivit bättre omhändertagen, säger hon.
Känslan när jag vann det guldet efter bröstcancern slår allt annat
Anna-Carin var otroligt lyckligt lottad – hon uttrycker sig faktiskt så – och kom med i en pågående forskningsstudie på universitetssjukhuset. Forskarna injicerade en vid tiden ny typ av markörer, utan radioaktivitet, i tumören innan den avlägsnades. Markörerna kunde senare spåras till lymfsystemet.
– Tack vare studien behövde jag inte behandlas med cellgifter och strålning. Markörerna visade att cancern enbart var koncentrerad till bröstet.
Ingen kunde vara mer tacksam än Anna- Carin. Hon hade ju ett EM och ett Paralympics framför sig som hon inte hade några planer på att ställa in.
Samtidigt medger hon att det var tufft i början. Hon var väldigt medtagen och hjärtat slog i dubbeltakt. Det var knappt hon orkade rulla stolen runt huset.
– Min pappa började träna med mig en vecka efter operationen. Vi spelade bordtennis i en kvart, sen var jag helt slut.
Sakta men säkert byggde Anna-Carin upp konditionen. Hon upptäckte också att avsaknaden av ett bröst hade en positiv bieffekt. Det fanns inget som var i vägen när hon böjde armen för att slå en backhand.
– Killarna har verkligen en fördel i bordtennis eftersom de inte har några bröst, konstaterar hon.
När det var dags för EM i Helsingborg kände Anna-Carin sig redo. Det här var en tävling som var extra betydelsefull. Trots sin långa internationella karriär, med flera EM-guld i bagaget, hade hon ännu inte vunnit något Europamästerskap på hemmaplan.
– Känslan när jag vann det guldet efter bröstcancern slår allt annat. Det är mitt livs viktigaste medalj, säger hon.
EM-guldet gjorde också att hon självklart kvalificerade sig till Paralympics i Tokyo. Men trots en silvermedalj tillsammans med lagkamraten Ingela Lundbäck blev tävlingen en besvikelse. Anna-Carin hade förlorat sin inre övertygelse om guldmedaljregn.
– Det handlar om att jag ska tro på guld, inte nödvändigtvis vinna dem. När den tron är borta fungerar det inte längre, förklarar hon.
Ändå har beslutet att lämna den internationella spelplanen varit känslosamt. Anna- Carin berättar att hon grät floder innan hon till slut bestämde sig.
– Jag har haft otroligt goda år som landslagsspelare och vunnit nästan allt. Nu har jag andra projekt som lockar mig. Allt det bästa har inte hänt än, för att citera Håkan Hellström.
TEXT LOTTA ENGELBREKTSON FOTO ANNA-LENA LUNDQVIST
Anna-Carin Ahlquist
- Ålder 49 år.
- Bor I lägenhet i Haga i Göteborg.
- Familj Mamma, pappa, bror, brorsbarn och dvärgtaxen Håkan.
- Gör Jobbar som kanslichef på Västra Götaland Parasportförbund.
- Intressen Bordtennis och kultur.
- Ser fram emot Att vara ambassadör för Göteborgsvarvets pilotprojekt med rullstolsburna motionärer i tävlingen. Och att gå på Håkan Hellströms konsert,som skjutits upp i två år, på Ullevi i sommar.
