Hon med håret

Jag vrider och vänder på huvudet och provar olika miner. Jag ler utan att se glad ut. Ögonen hänger inte med, de bara tittar ut ur allt det nakna, bleka. Jag har inget hår. Inte ett enda hårstrå på hela huvudet. Och så här ska jag se ut i flera månader.

Ett par dagar före min första cytostatikabehandling fick min dotter snagga mig helt med trimmern. Jag ville ligga steget före. Jag behövde få bestämma själv, fast jag egentligen inte har någonting att säga till om. Jag är sjuk och måste offra allt mitt hår för att få leva. Jag tänker på Simson. Han i Bibeln som hade all sin kraft i håret. Jag var som han när jag var ung. Jag var hon med håret. Hon med det långa, tjocka, röda och blanka håret. När det var som längst kunde jag känna hårtopparna kittla mig i midjan när det var utsläppt.

Jag fick en stor och tung knut när jag satte upp det. Jag visade upp mig i mitt hår och gömde mig i det när jag behövde det. Jag har aldrig känt mig vacker, men håret har hjälpt mig att gilla mig själv. Jag fick uppmärksamhet för det och jag tyckte om när folk tog i det och kommenterade det. Då kände jag mig sedd. Med åren blev håret trött och jag tvingades klippa det.

Ett år innan min cancerdiagnos fick jag nog av att färga utväxt och jaga gråa hårstrån. Jag klippte det kort och låt det gråa komma fram. Det blev en transformation. Jag blev en annan typ av kvinna. Jag såg sträng ut och verkade mycket äldre. Jag kände att jag behövde ändra klädstil för att svara upp på frisyren. Men det var också som att jag förstått i förväg att jag behövde förbereda mig inför mitt sjukdomsbesked. Hade jag haft kvar mitt långa hår när cytostatikan började bryta ner mig vet jag inte hur jag hade mått. Symboliken är så stark, så grym.

Jag vet att jag inte borde bry mig. Jag är ju en mogen kvinna som ska veta mitt värde och inte bry mig om yttre attribut, men att få cancer i bröstet och sen tappa allt hår på huvudet, det är som att bli fråntagen hela sin kvinnlighet. Jag utmanas att fortsätta vara mig själv fast alla attribut tagits ifrån mig.

Många gånger kom jag på mig själv med att föra bort obefintligt hår. Båda händer for upp till sidan av mitt huvud och strök utmed öronen, utan att det fanns något att ta bort. När kommer jag att få mitt eget hår i ögonen igen? Jag längtar efter det. Jag räknar månader och centimeter. Och år. Hur gammal kommer jag att vara när jag har hår ner till axlarna?

Sex månader efter min sista cytostatika har jag nu ett hårt, grått fårkrull som står som ett moln runt min hjässa. Cancerkrull kallar de det. Jag vet inte hur man klär sig till den här frisyren. Vad är jag för en karaktär? Har jag blivit den här nya kvinnan eller kan jag få bestämma själv vem jag är?

Unga kvinnor med långt blankt hår tar livet för givet. Jag ser att de inte vet det jag vet. Jag längtar till den där okunskapen. När mitt hår var långt och blankt visste jag inte att jag kunde drabbas. Jag visste inte att varje centimeter hår var liv – minnen och erfarenheter. Jag vill leva många centimeter till.

Justines berättelse är en av 22 berättelser ur Angelica Amazona Weijlands bok ”ChemoQueens – styrkan sitter inte i håret”. Boken finns att köpa i nätbokhandeln och direkt hos bokförlaget Vulkan