I dialog med sig själv
Att skriva är att utforska sitt inre. Marianne Goldman har hållit skrivarworkshops för kvinnor med bröstcancer och själv skrivit pjäsen Workshop.
TEXT Jennie Aquilonius. FOTO Margareta Bloom Sandebäck
Publicerad 27 mars 2020
uppdaterad 1 april 2020
Marianne Goldman sitter vid sin mammas dödsbädd. Modern är sjuk i lungcancer. Året är 1984 och Marianne Goldman är 32 år gammal. Beskedet kom som en chock. Hon lusläser boken ”Sjukdom som metafor”, som författaren Susanne Sontag skrev efter sin bröstcancer.
– Jag var helt fascinerad av hur hon skrev om cancer. Hur hon skapade ur det. Jag blev intresserad av allt som rörde sig omkring cancern; hur människor var, vad som sades och inte sades, säger hon och bläddrar i den tummade lilla grå boken som hon har sparat i 36 år.
Hon sitter vid sitt stora matbord i mörkt trä i lägenheten nära Odenplan i Stockholm. Bredvid oss ligger högar med böcker som inspirerat och tidningsurklipp om olika pjäser och skrivgrupperna för kvinnor med bröstcancer. Marianne Goldman berättar att hennes mamma dog nio månader efter diagnosen.
– Jag var jätteledsen över att jag inte varit mer med min mamma. Under sjukdomstiden gick jag in totalt med henne.
Moderns död blir den största sorgen och konflikten i Marianne Goldmans liv. Nu vaknar dramatikern. Hon börjar skriva pjäser, dialoger och filmmanus. Skrivandet blir ett sätt att bearbeta sorgen efter mamman och skräcken över att själv drabbas. Genom texterna löper cancer och den judiska identiteten som röda trådar. 1995 kommer genombrottet med pjäsen Cancerbalkongen, om tre kvinnor i olika åldrar som drabbas av olika sorters cancer. Pjäsen sattes upp i sju uppsättningar runt om i Skandinavien.
För den som är sjuk handlar mycket om kropp, cellgifter, att stå ut, liv och död.
Marianne Goldman
I SLUTET AV 00-TALET började Marianne Goldman leda skrivarworkshops för kvinnor med bröstcancer. Det skulle vara lustfyllt, samtidigt som skrivande handlar om att hitta in i sig själv, in till sina egna smärtpunkter.
– För den som är sjuk handlar mycket om kropp, cellgifter, att stå ut, liv och död. Alla runt omkring är ledsna och försöker vara snälla, samtidigt som man själv känner sig fruktansvärt ensam. Mitt mål var att kvinnorna skulle hitta sin egen röst: Vem är jag? En existentiell kris kan ge dig många insikter, harmoni gör inte det.
Marianne Goldman sträcker sig efter en grönblåvit papplåda. I början av varje träff fick deltagarna skriva var sin mening och lägga däri. Marianne Goldman drog en lapp, som alla fick skriva utifrån i tio minuter. Det kunde stå: ”Jag gråter aldrig i hissen” eller ”Jag hatar hårdkokt ägg på morgonen”. Deltagarna uppmanades att inte tänka på stavning, komma och punkt, för att hitta fram till sitt skrivarflow.
På lådans lock ligger två små buddistiska klockor i metall. Deras mjuka klang talade om när de tio minuterna hade gått. Deltagarna ställde sig upp, en och en, och läste sin text högt för att känna kraften i orden.
Varje träff utgick från ett tema eller en fråga, som ”Vad har din konflikt varit det här året?”. Texterna kunde handla om allt från att få bröstcancerbeskedet till återfallsoro, barndom, kroppsuppfattning eller en kvardröjande sorg över något som hänt.
– Både jag och kvinnorna kunde bli starkt berörda av vad som kom ut på papperet. Författaren Agneta Pleijel uttrycker det bra i sitt sommarprogram i P1: skrivandet är en undersökning, vi får reda på saker om oss själva som vi inte vet.
Vi kunde bli starkt berörda av vad som kom ut på papperet.
Marianne Goldman
UNDER NÅGRA ÅR ledde hon skrivargrupper på Bröstcancerföreningen Amazona Stockholm. För Marianne Goldman var det vackert att se deltagarnas mod och humor. Hur de kunde vara sköra och kämpa samtidigt.
– Alla har varit med om en katastrof, att få cancer. Det skapade ibland en gemenskap. Och en slags galghumor. Man har redan varit med om det värsta och alla är rädda. Och så skrattar man, men alla längtar också efter att hitta in till sig själv. Det som skiljer en skrivargrupp från en samtalsgrupp är att du i första hand är i dialog med dig själv, du delar inte allt med andra.
2013 BEHÖVER hon en paus från skrivgrupperna. Samtidigt hinner hennes egen rädsla ikapp henne. Hon får det besked hon fasat för så länge: en tumör växer i den ena lungan.
– Det var fruktansvärt jobbigt. Men jag hade också tur, både när det gäller var tumören satt och att den upptäcktes så tidigt.
Läkarna opererar, ger cellgifter och friskförklarar henne så småningom. Behovet av att uttrycka skräcken och ångesten var starkt. Nu har hon skrivit ett manus om sin egen cancer.
– Jag kom i kontakt med hur ensam man är, även om man är omgiven av människor. Hur det snabbt blev en hinna mellan mig och mina nära och kära. Det var svårt att uthärda.
Efter sin egen cancer har Marianne Goldman haft ännu en skrivgrupp, som återkommit flera gånger. Själv samlade hon sina erfarenheter av skrivgrupper i pjäsen Workshop, som spelades på Stadsteatern i Stockholm under hösten 2019. Huvudpersonen är en workshopledare som, likt henne själv, leder skrivgrupper för kvinnor med bröstcancer. Ledaren ska hålla sin workshop som vanligt, men den här gången flippar hon ur och gör bort sig. Här och var bakade Marianne Goldman in de riktiga deltagarnas alster.
– En pjäs föds ur konflikt och berättarlust. Det var roligt att skriva om de här kvinnorna och samtidigt fanns konflikter: döden och rädslan. Jag är rädd för döden och samtidigt blir allt som utspelar sig i dödens närhet kraftfullt, alla frågor ställs på sin spets.
Jag stävjar min ångest genom att krypa tätt inpå den.
Marianne Goldman
Marianne Goldman
- Ålder: 68 år
- Gör: Dramatiker, samtalsterapeut och workshopledare.
- Familj: Gift sedan 30 år, har en son på 40 år och en dotter på 29.
- Bor: Stockholm.
- Produktion i urval: Pjäserna Workshop (2019), Selmas Kärlekar (2009) och Kaos är granne med Finkelstein (1989). Manus till filmen Freud flyttar hemifrån (1991) och boken Marianne G: samlade problem (Draken teaterförlag, 2007).
- Läser: Alla kan dö av Nina Hemmingsson och Anna Lindman samt Tre Kvinnor av Lisa Taddeo.
