Idas berättelse

2008 insjuknade min dåvarande man och pappa till vår dotter i tarmcancer. Vi båda var vid detta tillfälle 32 år, vår dotter var 4 år. Det visade sig att han har en genmutation som är ärftlig. Redan här började jag oroa mig för vår dotter, skulle hon också får den här genen? Vi valde något senare att gå skilda vägar, med allt vad det innebär. En skapligt tuff tid mynnande ändå ut i ett fint och lugnt år 2009 där vi började komma igen efter allt som hänt.

2010 började livet kännas riktigt roligt igen, alla mådde bra och vi var på banan. Under detta år levde jag ut ordentligt, reste flera gånger till Mallorca för att hälsa på min bästis som bodde där. På första resan berättade jag för henne att jag kände något skumt i bröstet, men jag kopplade det till bröstimplantaten som jag hade. På den sista resan dit den hösten sa hon ”nu måste du kolla upp det där”. Då hade det gått ungefär 10 månader. Sagt och gjort, jag gick till vårdcentralen där man sa ”det känns inte som cancer, och du är för ung men jag skickar dig vidare ändå”.

Jag var 34 år och hade en tumör som var ca 7x10 cm stor i mitt vänstra bröst. Några veckor senare var jag opererad. I början på 2011 startade jag med cytostatika och senare det året avslutades behandlingen med strålning. Jag fick reda på att jag bär på genmutationen BRCA1. Jag hade hormonell bröstcancer, vilket är ganska ovanligt när man är ung och bär på BRCA1, oftast får man s.k trippelnegativ cancer.

Man hittade ingenting i portvakten och efter avslutad behandling så kom jag ganska snabbt på fötter igen. Jag jobbade och det följde fem år som ”frisk”, där jag lyckades leva utan rädsla eller ångest för återfall.

Året var 2016, jag satt och vek tvätt och kände att det stramade i armhålan när jag sträckte mig efter ett plagg. Jag satte handen i armhålan och kände den direkt - en hård knöl i storleken av en oliv. Jag blev helt iskall och förstod vad det var. Jag fick snabbt hjälp och det stod klart efter ett par dagar att jag tyvärr fått ett återfall av min bröstcancer. Jag skulle fylla 40 år den hösten.

Förfarandet var ungefär detsamma. Trots att det var en spridning så ansågs den vara lokal, inte spridd, när man inte hittade några cancerceller utanför armhålan. Jag fick ytterligare en kurativ behandling med cytostatika, operation och sedan strålning. Det visade sig att cancern nu även är s.k HER2 positiv och hormonell. Fick således behandling även mot HER2.

Det var en tufft att gå igenom behandling igen. När jag gjorde det första gången tänkte jag att jag aldrig skulle palla med detta en gång till. Det gjorde att jag blev rädd på riktigt den andra gången, men det gick ju bra det med. Jag kom igen, livet lekte på nytt, och är det någonting man lär sig på dessa ”resor” så är det att uppskatta det lilla. Sedan avslutade jag min sista dag på strålningen med att bli hämtad av min mamma och mina syskon för att fira min 40 årsdag på SPA.

Jag fick 4 lugna år... I vanlig ordning med mig så lekte livet! Jag började träna en januari och kände att jag hade träningsvärk som inte la sig, i bröstbenet. Jag kopplar smärtan till träningen i flera månader... efteråt undrar jag lite om jag var dum eller om min hjärna blockerade alternativen. Jag hade inte en enda tanke på cancer. Inte en enda. Efter många röntgen och olika läkare hamnar jag åter på bröstcentrum. Hela mitt bröstben var en enda stor metastas, dottertumörer fanns på flera ställen i skelettet och jag förstod direkt att jag inte kan bli frisk, nu tar det slut.

Det är till en början väldigt svart. Jag vaknade till en mardröm varje morgon i ca tre månader, jag bara malde på om döden, när skulle jag dö, hur skulle det gå till, jag kunde inte skaka av mig känslan att jag skulle överge mitt eget barn och lämna henne, vem gör så?

Det är konstigt, men jag kom igen, och de flesta som får leva några år gör det. Man ser ljuset i mörkret och man lär sig att leva med den här sjukdomen. Till slut vågade jag tro på att jag skulle få ett par år och jag förstod att jag ville se till att kunna må så bra jag bara kan. Jag har i tre års tid haft behandlingar som tillåtit mig att jobba heltid och leva på nästan som vanligt.

I skrivande stund mår jag inte alls bra för min nya behandling gör mig sjuk under någon vecka, men resterande tid lever jag som vanligt. Min cancer är nu spridd även till min lever, och jag förstår att tiden rinner ut, den gör ju det för oss MBC (metastatic breast cancer) - patienter för varje dag som går, men jag har inte slutat älska livet. Kärleken stärks för varje dag. Jag har idag bara ett stort problem, och det är hur jag ska kunna lura cancern, att få tid att se mitt barn växa upp... jag vill inget hellre än att vara med henne genom livet.