"Det bara dog kring boken"

Tumören var i själva verket tre, och snabbväxande.

I väntan på skelettröntgen följde ett par mardrömslika månader. Skräcken handlade framför allt om att hon skulle kunna dö ifrån barnen.

– Jag fastade i nuet: sekund för sekund. Att tänka framåt gick inte – jag skulle ju kanske inte få vara med om ett halvår. Det enda jag längtade efter var att få sätta i gång med cytostatikan. In med giftet bara.

Den ensamma platsen styrdes av egna lagar, svårförstådda för andra. Vissa saker fick inte benämnas. Hon måste komma över ett övergångsställe innan det slår om till rött – annars stor fara.

Favoritartister som dött av cancer, som Dusty Springfield och Barbro Hörberg, hamnade i frysboxen. Där var ensamheten dubbel. Hennes egen ångest och blödande kropp isolerade henne, och stötte samtidigt bort andra. Och, kanske ännu värre för en författare. Språket gav vika.

– Jag har aldrig haft problem med att göra mig förstådd, men när jag fick det här beskedet kunde jag säga: ”Det är en stor tumör och två små”, och få svaret: ”Gud vad bra att det är små tumörer!” Och när jag berättade att jag skulle tappa håret: ”Nej, det kommer du inte att göra, för det gjorde inte min pappa”, trots att min läkare hade sagt att det är det första som kommer att hända.

Människor i hennes närhet besvärjde realiteterna med ord, för att skydda henne och sig själva.

– Det var jättejobbigt. Jag föredrar verkligheten.

Vi befinner oss på Rosenlunds handelsträdgård en blåsig dag. Ett par dvärgsyrener välter omkull, någon får hålla i hatten, och vi söker skydd i ett kroppstempererat växthus. Inte Kristina Sandberg emot. Hon är en passionerad odlare.

– Trädgården är en plats där jag glömmer mig själv. Man fokuserar inget på sitt eget, upptagen av växterna, jorden och intrycken: ”Där borta blommar det, och där en humla.” Man sysslar med liv – och död. Det grundar en i något slags villkor för allt levande.

Samma sak kunde gälla för skrivandet, åtminstone Kristina Sandbergs. För henne blev det nödvändigt att litterärt behandla sjukdomsperioden och dess dödsångest, men också vardagslivet i dess skugga, och att försöka återupprätta en fungerande kommunikationskanal för den svåra erfarenheten. Som hon skriver i boken En ensam plats: ”Om sorgen inte får ord växer den fast.

Boken blev först väl mottagen, med en väldigt positiv recension i Dagens nyheter. Sedan kom en numera famös sågning signerad Linda Skugge i Expressen, där recensenten gick till hårt angrepp – på författaren mer än något annat.

Kristina Sandbergs ångest över att dö ifrån sina barn avfärdades (”… är bättre att dö eller vara sjuk själv än att det händer någon man älskar”) och rädslan för återfall möttes med nonchalans (”Tja, välkommen till livet… När som helst kan man bli överkörd av en buss.”)

Recensionen genererade en stor kulturdebatt. Somliga tog starkt avstånd, andra försvarade. Och i ordkriget försvann själva det litterära verket snabbt ur sikte – för att aldrig återkomma igen.

– Det bara dog kring boken. Men det är symtomatiskt. Man vill inte prata om cancer. Jag vet att boken når ut och används av kuratorer på Sankt Göran och så, så den har hittat sina läsare, men i kulturoffentligheten ville man helst prata om andra saker.

Så hur ska man förstå en sådan respons? Kristina Sandberg menar att just cancer ofta väcker starka och komplexa reaktioner, och hon kände igen en del av dem i mottagandet av texten.

Hårdheten kan finnas där, kanske som försvarsmekanism. Många vill inte behöva ta hand om andras lidande, menar hon. En annan vanlig respons hon behövt hantera är en relativisering av lidandet – ”det finns värre saker!” – och en tendens att vilja rikta om uppmärksamheten mot egna eller anhörigas sjukdomsberättelser.

Ilskan mot Kristina Sandbergs cancerskildring har nog också andra bottnar, säger hon. Beskrivningen av hennes upplevelser är väldigt krass, och det passar inte alla. Där finns ingenting av heroiskt ”krig mot cancern”. I boken vittrar föreställningen om att om givningen sluter upp med grytor och oändligt tålamod kring den sjuke bort inför en mycket mer komplex verklighet. Kristina Sandbergs kön kan vara ytterligare en komplikation, tror hon.

– Jag var en kvinna mitt i livet när jag blev sjuk. Och mamma. Mammor får inte bli sjuka, och ska inte kräva något om de blir det. Män som skriver om cancer, som Göran Greider och Niklas Rådström, till exempel, väcker mycket mer omhändertagande.

Förutom en julnovell har Kristina Sandberg inte publicerat något skönlitterärt sedan En ensam plats år 2021. Hon har tappat lusten till den litterära offentligheten.

Det är inte så dramatiskt, inskärper hon. Och det är inte synd om henne. Hon har fokuserat på att skriva kritik, moderera författarsamtal och undervisa i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet.

– Men jag är inte självklart övertygad om att det var rätt att ge ut En ensam plats, utifrån vad den har kostat mig.

Cancern är borta, men spår av den ensamma platsen finns kvar. Kroppen minns.