"Jag är ingen superwoman"

– Sjön kallade på mig. Jag längtade dit. Även om jag halvt frös ihjäl skulle jag simma. Det blev min trygga bubbla. Enda gången hjärnan kopplade bort tankarna på cancer var när kroppen var i rörelse under vattnet.

Under våren hade hon känt en förändring i bröstet i samband med att hon blev kallad till en rutinmässig mammografi. På frågan om hon märkt något annorlunda svarade hon vanemässigt nej. Men känslan var inte bra, och väl hemma ringde hon tillbaka och bad om ett kompletterande ultraljud.

– Jag är så tacksam att jag följde min intuition och ringde tillbaka. Annars vet jag inte vad som hade hänt. Det går två år mellan mammografikontrollerna, tänk om det inte hade upptäckts förrän nästa gång?

Knölen hon känt i höger bröst, precis under bh-bygeln, utreddes. Inget syntes på mammografin, men ultraljudet visade på en förändring och cellprover togs.

– Det var ingen rolig semester, att vänta på diagnos. ”Ska jag dö om en månad?”, minns jag att jag tänkte. När läkaren ringde och berättade att cellproverna inte såg bra ut, och att jag skulle komma tillbaka så fort jag kunde för en biopsi, var jag mentalt förberedd för det värsta.

När beskedet om bröstcancer väl kom gick allt fort. En behandlingsplan var redan klar, cancern var varken ärftlig eller aggressiv utan tumören växte långsamt. Först väntade operation, sedan strålning. Ingen spridning fanns och hon slapp cytostatika.

Med tumören bortopererad och strålningen avklarad kunde Louise Karlsson äntligen blicka framåt. Men hon hann knappt komma tillbaka till vardagen utanför sjukhuset innan hon började känna sig andfådd och skrovlig, med ett tryck över bröstet. Var cancern tillbaka?

– Man konstaterade att jag hade en förändring på lungan och ville utesluta lungcancer. Så det var in i loopen igen under några månader, med skiktröntgen av hela kroppen, kameror ner i lungan och olika prover.

Hur kändes det – var du skräckslagen?

– Oron finns alltid där, det är ett livslångt trauma att ha drabbats av en potentiellt dödlig sjukdom. Men samtidigt kände jag på mig att det kunde ha med strålningen att göra. I hela mitt liv har jag litat på min intuition. Och det skulle visa sig stämma.

Diagnosen blev en strålskada, något som Louise Karlsson gärna vill lyfta fram då många inte vet att det existerar. Som Bröstcancerförbundets nya ambassadör har hon en megafon för precis det syftet. Att sprida kunskap.

– Ja, strålskador kan uppkomma efter en strålbehandling, men för många läker det av sig självt, som i mitt fall. Ja, cancer kan innebära död, men det är ju inte så att bröstcancer är lika med döden. I de flesta fall segrar livet, säger hon och fortsätter:

– Jag vill förmedla hopp och berätta om all forskning som bedrivs och alla framsteg som sker. Det händer så otroligt mycket och det går framåt på så många olika plan hela tiden, varje dag. Samtidigt vill jag inte heller ducka för de svåra frågorna.

Som vilka?

– Att det är mänskligt att tvivla, att vara rädd för att dö, men att man klarar mer än man tror – och att man kan komma ut starkare på andra sidan. Jag har varit rädd för döden, men inte längre. Kroppen har på något sätt redan varit igenom en nära döden-upplevelse, så allt som kommer efter blir på något sätt en light-version av det. Det studsar på mig nu. Som med lungorna, visst att det kändes obehagligt, men det var mer ”here we go again”.

Många har hört av sig efter att hon berättade offentligt om sin bröstcancer, och responsen på ambassadörskapet har varit överväldigande.

– Många som själv drabbats av bröstcancer har tagit kontakt och tyckt det varit skönt att prata med någon som är ute på andra sidan. Den bekräftelsen är större än alla VM-medaljer i världen.

Otvivelaktigt har Louise Karlssons psyke trimmats under alla år som elitsimmare. Hon började simma när hon var fyra år, tävla när hon var fem och kom med i landslaget när hon var fjorton. Hon har tagit VM-guld på 100 meter medley, slagit världsrekord och deltagit både vid OS i Barcelona 1992 och OS i Atlanta 1996.

Har erfarenheterna av livet som högpresterande elitsimmare hjälpt dig att hantera bröstcancern?

– Jag har haft hjälp av förmågan att kunna fokusera mentalt, att rikta in målet mot det som är viktigt. Att veta värdet av att kunna gå in i mentala rum, som mina dagliga simturer, och stänga av mörka tankar. Jag har haft mental och fysisk styrka, men jag är ingen superwoman. Jag har varit tvungen att hitta nycklar och verktyg till att hantera min cancer, precis som alla andra.

Efter tolv år i landslaget och med tjugo VM- och EM-medaljer i bagaget avslutade hon karriären som 27-åring. Men simningen överger hon aldrig.

– Simningen betyder allt. Jag tror att jag var fisk i mitt förra liv. Min kropp och själ kräver att få vistas regelbundet i vatten. Helst en sval sjö. Badhus funkar också, men klordoften kan jag vara utan. Den har jag haft tillräckligt av i mitt liv!

Louise Karlsson

• Ålder: 51
• Bor: Göteborg
• Gör: Ambassadör för Bröstcancerförbundet. Jobbar på Länsförsäkringar som storkunds- och sponsoransvarig.
• Familj: Sonen William, 20.
• Intressen: Idrott i alla dess former – förutom simning så älskar jag fotboll. Sitter bland annat med i BK Häckens styrelse.