"Jag är inte rädd för att dö"

– Där kände man även en knöl i bröstet och slog på stora trumman. Jag fick snabbt komma på mammografi, man gjorde ultraljud och tog biopsi. Då började jag känna att det nog var cancer, säger hon.

Undersökningarna visade bröstcancer med spridning till lymfkörtlar i armhålan och vid nyckelbenet. Läkaren talade dock entusiastiskt om de effektiva behandlingarna, om ett halvår skulle hon förmodligen vara på banan igen.

Men de negativa beskeden avlöste varandra. Vidare undersökningar visade på spridning till levern och skelettet. Den planerade operationen och strålbehandlingen ställdes in och en ny plan med cytostatika, antikroppar och antihormonell behandling sjösattes. Nu var prognosen en helt annan.

– Jag var jätteledsen. Det var jättetufft att berätta för barnen. Tidigare hade vi pratat om att ifall det är spridning och behandlingen inte funkar, då kan det vara tre månader.

Snart kom nästa dråpslag. Genom magnetkameraundersökning upptäcktes fem små metastaser i hjärnan. Redan vid beskedet fick Helena Bäckström emellertid veta att man skulle prova att behandla dem med precisionsstrålning. Och ett halvår och ett par strålningsomgångar senare kom så äntligen ett positivt besked: Metastaserna i hjärnan var borta.

Även den övriga behandlingen visade sig ge önskad effekt, och så har det fortsatt. Från början fanns ungefär tolv metastaser i levern, varav den största sju centimeter. Nu är det bara en på sju millimeter kvar.

Det har gått sex år sedan Helena Bäckström fick veta att hon är sjuk.

– Nu handlar livet lite mindre om cancer än vad det gjorde de första åren. Men samtidigt kretsar tillvaron kring att jag måste in för behandling var tredje vecka och tar tabletter dagligen. Jag har också fått biverkningar som bland annat har påverkat hjärtat, gett hjärntrötthet och problem med fötterna.

Helena Bäckström mår som bäst när hon är ute i naturen, får paddla kajak eller stå på en fjälltopp i Norge omgiven av familjen.

Hon jobbar 25 procent och tycker att det känns kul att ha kvar den där biten som inte bara är cancer. Periodvis är hon mycket inne på Facebookgruppen kopplad till spridd bröstcancer, läser och skriver, men andra perioder släpper hon det. Hon vill känna sig ”inbillningsfrisk”.

– För det mesta kan jag välja fokus, men inte under perioderna när jag ska vänta på besked. Då lägger sig ångesten som en tung massa som sällan går att få bort helt.

Var fjärde månad genomgår hon datortomografi av thorax och magnetkameraundersökning av hjärnan. I flera år har hon fått svaret att läget är oförändrat eller till och med förbättrat.

– Men när det är dags blir jag alltid orolig. Har jag ont i nacken tänker jag att det är metastaser, har jag ont i magen tänker jag inte att det beror på att jag ätit en pizza. Det är hjärnspöken men jag har ju också fått lära mig att det faktiskt är befogad rädsla.

Med tiden har ett mönster utkristalliserat sig. När det positiva beskedet kommer blir Helena Bäckström lycklig, allt bara släpper. Men dagen därpå gråter hon länge.

– För jag har ju fortfarande en obotlig sjukdom. Förmodligen kommer jag aldrig få veta att jag är helt frisk. Jag får fyra månader till innan nästa koll. Jag dyker ner av trötthet och ångest. Och så tanken: Vad har jag egentligen att vara lycklig för?

Därifrån tar hon sig uppåt igen och faller in i ett lugn. Det finns trots allt mycket att vara lycklig över. Dagar i naturen med familjen och hundarna. Längdskidor på vintern. Långa springturer som hon inte trodde skulle vara möjliga igen. Resor och andra upplevelser som hon inte skjuter på utan bokar in, trots att både ett och två röntgentillfällen väntar däremellan.

Sedan tre år tillbaka sjunger hon i Bröstcancerföreningen Amazona Stockholms kör. I höstas hade de konsert med Helen Sjöholm.

– Jag försöker hitta positiva aspekter av sjukdomen och det där är en. Jag skulle nog inte ha fått sjunga med Helen Sjöholm om jag inte hade blivit sjuk. Gabriellas sång är en av mina pepplåtar. Den går ju: Jag vill känna att jag lever, all den tid jag har. Att få sjunga den tillsammans med henne... Då gick det inte att hålla tårarna borta.

Det finns dagar då Helena Bäckström tappar kraft, då hon kan gråta i en timme för att hon slagit i en redan öm tå. Samtidigt finns där en nästan obeveklig drivkraft. Hon har fått träna mycket på acceptans. Det är ett ord som en del triggas av, men som har varit till hjälp för henne. Olika typer av rehabilitering har haft effekt och den i grunden positiva inställningen till livet är någorlunda intakt.

Nu hoppas hon på ett stort genombrott i forskningen, något som kan göra skillnad för henne och andra med spridd bröstcancer.

– Jag är inte rädd för att dö egentligen, men jag är rädd för att missa livet. Jag vill leva.

Helena Bäckström

• Ålder: 54.
• Bor: Sollentuna.
• Gör: Slöjdlärare och författare.
• Familj: Maken Claes och utflugna barnen Axel, 25 och Alice, 23. Två hundar.
• Intressen: Älskar att vara ute i naturen, resa, träna, umgås med familj och vänner. Gärna allt detta i kombination.

I höstas sprang Helena Bäckström Midnattsloppet. ”Det var en sådan lycka. Att springa var något jag inte trodde att jag skulle få göra igen.”