"Jag får gilla läget"

– Jag har förstått att jag reagerade annorlunda än vad många andra gör. Jag trodde aldrig att jag skulle dö utan tänkte att jaha, men bröstcancer klarar man sig väl ifrån? Jag var aldrig rädd. Efteråt tänkte jag: När kommer reaktionen, kommer jag att bli ledsen och rädd senare? Men det kom aldrig.

Den pragmatiska inställningen härleder hon till en generellt positiv grundhållning i livet, men också till tidigare erfarenheter. Hennes mamma var svårt sjuk och dog sedan i cancer. Under samma period födde hon själv sin yngsta son alldeles för tidigt.

– Han vägde bara 777 gram så jag åkte mellan två sjukhus. Den perioden var fruktansvärd och jag tror att den härdade mig. Det var mycket värre att se mina anhöriga sjuka än att bli sjuk själv.

Positiviteten lyser igenom under fotograferingen. Fotografen Albin Händig frågar försynt ett par gånger om det är möjligt att inte se fullt lika glad ut på alla bilder. Det är ju ändå ett allvarligt ämne vi talar om. Men Camilla Gasslander kan inte låta bli att le.

Efter cancerbeskedet genomgick hon en tårtbitsoperation följd av cellgifter och strålning. Sedan var det dags att börja med antihormonell behandling med Tamoxifen och Zoladex. Det senare läkemedlet i form av månatliga sprutor i magen under tre års tid medan Tamoxifentabletterna skulle tas i tio år.

Inför behandlingens start visste hon inte så mycket om vad hon kunde förvänta sig. Informationen som hon fick både muntligt och skriftligt var svår att ta in.

Över en natt kom biverkningarna, med värk i kroppen, ont i lederna, stelhet. Innan hon blev sjuk hade hon fortfarande mens. Nu slog klimakteriet till med full kraft.

– Det var fruktansvärt att få alla symtom på en gång. Det jobbigaste var och är nog vallningarna på nätterna, för du får ju sova så dåligt. Det blir en dålig spiral för dagen också.

Trots besvären har hon fortsatt med träningen, med målet att fortsätta vara lika stark och rörlig som innan. Ibland blir hon emellertid sur på kroppen som ”bråkar så”.

– Jag har haft tankar på att avbryta behandlingen. Det är så jobbigt att känna sig som 90 på morgonen innan man har börjat komma i gång och röra på sig. Men jag har också förlikat mig med att om jag vill leva, så är det så här det är. Jag vill leva så länge det går och är lycklig att jag får fortsätta att göra det.

Camilla Gasslander har egentligen inte för vana att prata särskilt mycket om biverkningarna av behandlingen. Det hjälper henne inte, tycker hon. Inte heller har hon hört sig för om möjligheterna att prova ett annat läkemedel.

– Jag har alltid resonerat som att det är pest eller kolera.

Vad som däremot har hjälpt är styrketräning. Det, och att äta mer proteiner än tidigare, har gjort att hon kunnat behålla muskelmassa och en hyfsat hög ämnesomsättning. Hon ger också sig själv lymfmassage varje dag eftersom hon upplever att det hjälper bra mot ledvärken. Vallningarna på natten kräver öppet fönster i sovrummet året runt, fläkt på sommaren.

Problemen med torra slemhinnor har fluktuerat.

– Ibland är det ögonen som är torra, då kör jag med ögondroppar. Till underlivet finns det salvor som man nästan måste använda, man blir så himla torr, det går inte att ha sex annars. Det är det inte så många som pratar om.

Vi förflyttar oss från garagebyggnaden, över gårdsplanen och slår oss ner i sofforna på den stora altanen som Camilla Gasslanders sambo gjutit i betong runt huset. Här, lantligt i Tungelsta utanför Stockholm, har de bott med sina tre barn de senaste 18 åren. Relationerna har inte påverkats negativt av hennes behandling.

– Sämre humör är nog den enda biverkningen jag inte har fått. Många blir deppiga, men det kan också ha att göra med vad man har varit med om. Det tar ett tag innan man vänjer sig vid sitt nya jag. Man blir mer känslig och orkar inte lika mycket under och efter en sådan här behandling, och man måste acceptera det. När du gör det blir det mycket lättare, för då kan du hitta lösningar. Så länge du hela tiden vill vara den du var innan, då tror jag att det blir mycket mer stridigheter inom dig själv som påverkar humöret.

Camilla Gasslanders kunder hittar henne oftast via Instagram. Onlineverksamheten började nästan som ett slags terapi för henne själv när hon var sjuk. Hon ville träna, men pandemin gjorde att hon behövde göra det hemifrån. Då började hon att lägga upp övningar på den sociala medieplattformen och snart blev hon kontaktad av andra kvinnor med bröstcancer. Nu använder hon sig av en app där hon skräddarsyr träningsprogrammen efter varje person och svarar på frågor via en chatt.

– Varje vecka har vi uppföljning. Det är så häftigt att få följa alla som blir starkare och mår bättre!

Nu är hon halvvägs igenom sin Tamoxifenbehandling. Fem år kvar.

– Om jag tänker på det känns det skit. Men jag försöker att inte fokusera på det utan på att jag får leva och att jag har roligt. Kroppen strejkar ibland, ja, men jag får gilla läget.

Camilla Gasslander

• Ålder: 56.
• Bor: Tungelsta.
• Gör: Fysioterapeut, driver egna verksamheten Prehabcamilla.
• Familj: Sambo och tre söner, 28, 20 och 14 år.
• På fritiden: Målar, grejar i trädgården, drejar, åker båt och tränar.