"Jag förstår nu mamma"
Frida var bara två år gammal när hennes mamma fick diagnosen bröstcancer. Ett par år senare gick hon bort i sjukdomen. Idag berättar Frida om den bröstcancerbehandling hon går igenom, hur den för henne närmare sin mamma, och om beslutsamheten att bli frisk.
Publicerad 19 augusti 2026
Why me?
”Why me?” går jag inte runt och tänker, som man kanske skulle kunna tro. Jag har lärt mig att det inte funkar så. Det finns ingen statistik på hur mycket som kan drabba en och samma familj. Dottern i en familj har ingen garanti att klara sig från bröstcancer bara för att mamman gick bort i det. Det där sista har jag fått lära mig den hårda vägen. Jag ska överleva min bröstcancer, och anses som frisk även om det inte känns så just nu. För så är det nämligen, att samtidigt som mitt favoritfoto av mamma bleknar så går jag igenom en liknande behandling med cellgifter som hon gjorde för över 30 år sedan. Och jag tackar en gud jag bara tror på ibland, att behandling av bröstcancer kommit långt sedan dess.
Hösten 1989 fick mamma sin diagnos. Jag var bara 2 år och mina bröder 9 år respektive några månader gamla. I april 1992 lämnade hon oss efter ca 2,5 år kamp. Pappa har sagt att hon in i det sista vägrade ge upp hoppet. Därför finns det inga brev eller sista ord till oss barn. Jag har alltid varit lite besviken på det. Men jag förstår nu. Det är outhärdligt att ens tänka tanken på att inte få se sina barn växa upp. Jag förstår nu mamma.
Jag har under livet snappat upp allt som berättats om mamma. Alltifrån vilken musik hon gillade, vilka drinkar hon drack och vilken mat hon lagade osv. Så jag har lyssnat på Susanne Alfvengren, druckit martini och lagat ”heta räkor” för att känna mig närmare henne. Det har hjälpt lite. Och nu när jag går igenom det här känner jag mig närmare mamma än någonsin. Vi har något gemensamt. Förutom att jag ska överleva. Och till skillnad från mamma så har jag redan för flera år sedan skrivit ett ”Till mina barn om jag dör”-brev. När jag skrev det visste jag förstås inte att jag skulle drabbas av bröstcancer men det finns ju andra saker man kan dö av och man vet aldrig vad som väntar en. Nu när jag själv drabbats tycker jag att det är viktigt att prata om det som känns jobbigt och jag vill gärna involvera barnen och människor i min närhet. Ingenting blir bättre av att inte prata eller känna. Och alla känslor får finnas. Som min kurator sa: ”Det är ok att både längta tills sommaren är över och att vilja ta vara på varje sekund av den."
Bli månadsgivare
Förstadie till bröstcancer, eller…?
Jag har så länge jag haft bröst varit nojig pga mammas bortgång i bröstcancer. När jag pluggade i Umeå kände jag en knöl i ena bröstet och fick komma på min första mammografi. Knölen visade sig vara en godartad cysta. Efter det var jag inne i systemet och har sedan dess fått komma varje år.
Godartade cystor har jag haft flera stycken av och har vid flera tillfällen känt mig lite orolig. Men inför min årliga kontroll i november 2025 var jag inte särskilt orolig, jag hade inte känt nåt avvikande och kände mig frisk. Efter mammografin ville de komplettera med ultraljud där de såg kalkavlagringar som enligt läkaren antingen kunde vara rester efter amning eller förstadie till bröstcancer. Hoppades såklart på det första eftersom jag bara 6 mån tidigare slutat amma mitt tredje barn. Några dagar senare fick jag komma in igen och göra en biopsi.
Jag fick efter en dryg vecka veta att det var förstadie till bröstcancer och att området var 10 cm stort. Man planerade för mastektomi av hela höger bröst. Jag blev förstås ledsen, orolig och rädd men lyckades ta mig igenom denna period med övertygelsen om att det skulle räcka med det. Sedan skulle allt vara bra och jag skulle återgå till det normala.
Efter 5 veckor jobbig väntan fick jag veta att de hittat 3 tumörer i bröstvävnaden vilket innebar en ny operation och borttagning av portvaktkörteln i armhålan för att kolla så det inte spridit sig till lymfkörtlarna. Ny operation och ny jobbig väntan. Som tur var så hade det inte spridit sig, men jag fick ändå panik när jag läste orden ADJUVANT CYTOSTATIKA i min journal. Jag vet att man inte ”ska” läsa själv i journalen men det gör man, i alla fall jag. Jag grät nu bittra tårar över mitt hår. Det var det första och nästan enda jag tänkte på då. Mitt hår har alltid varit ”min grej”.
Håret och brösten har alltid varit det jag gillat mest med min kropp. Nu hade jag bara ett bröst kvar, även om direktrekonstruktionen av höger bröst var riktigt lyckad. Och nu skulle jag alltså behöva säga hej då till mitt älskade hår också. Jag kämpade med acceptansen och visst, det kunde vart värre.
"Även om jag aldrig kommer få min mamma fysiskt tillbaka så är hon på något sätt mer närvarande än någonsin."
"Jag vet att håret växer ut igen men jag vill inte!"
I måndags fick jag min tredje dos cellgifter. Hälften gjort. Det är inte kul. Jag är flintskallig och saknar mitt hår så himla mycket. Jag gillar verkligen inte min peruk, den killar och sticks som Lotta på Bråkmakargatan sa. Och den är varm! Då har sommaren knappt börjat. Men jag försöker hitta alternativ och jag jobbar på min inställning som jag ändå tycker är positiv för det mesta. Jag ska bara härda ut det här och sen ska det bli bättre. Om det fortsätter så här, dvs att jag är jättejättetrött, illamående, muntorr och har en vidrig metallsmak i munnen den första veckan efter dos - för att sedan sakta vända och känna mig lite piggare, mindre illamående , bara lite muntorr och kan dricka kaffe igen p.g.a hyfsat normal smak återvänt vecka 2 och 3, så är det väl uthärdligt.
Min man sa efter att han rakat av mig håret att ”nu har du gjort det värsta”, hoppas innerligt att han har rätt. Och det finns så mycket positivt, även om det är svårt att se det ibland. Mina 3 underbara ungar gör mina små hår på huvudet gråa emellanåt men det är de som får mig att le, att orka gå upp, att känna glädje och tacksamhet. De verkar ha vant sig vid min nya frisyr och mitt nya lite tröttare jag även om jag inte får hämta på förskolan utan peruk. Minstingen ligger och stryker mig över stubben vid nattningen och då känns det som att de i alla fall tycker att jag fortfarande är samma mamma, eller ”samma gamla mamma” som stora tjejen sa.
Jag är också så tacksam för min man, min familj och mina vänner som finns där. Utan deras varma kramar, peppande samtal eller sms, matlådor, tidningsprenumerationer, blommor, brev, presenter, bidrag till insamling etc. vet jag inte vad jag gjort. Jag hade känt mig så ensam utan dem. Nu känner jag mig för det mesta väldigt oensam. Och när jag är ensam så händer det att jag sätter på något av de sista avsnitten av Sex and the city (kan rekommenderas), låten You”ll never walk alone eller någon låt med Susanne Alfvengren. Och även om jag aldrig kommer få min mamma fysiskt tillbaka så är hon på något sätt mer närvarande än någonsin.