Jag gömde mycket av mina känslor

Då var den mest aggressiva behandlingen avklarad och mamma Annika mådde bättre, men för Max Kjeller började allt det svåra att komma ikapp. Han hade dessutom själv drabbats av typ 1-diabetes samma vecka som mamman fick sin diagnos och de båda sjukdomarna väckte många frågor hos honom.

– Jag vet inte riktigt varför, men jag ville försöka få svar på vad allt handlade om själv. När jag förstod blev det som en chock och jag blev ledsen och deprimerad, säger han.

Han pratade mycket med sina föräldrar men träffade också en psykolog under ett par år som han upplevde gav professionell hjälp och fler verktyg för att hantera sorgen över sin egen sjukdom och att leva med en svårt sjuk förälder.

Livet och vardagen flöt på. Men så för ett år sedan, när Max Kjeller var 15 år, behövde hans mamma operera bort en godartad hjärntumör. Det satte i gång tankar och väckte obehagliga minnen till liv. Men den här gången hade han lättare att ta stöd av föräldrarna.

– Nu är jag mer vuxen, jag förstår mer och kan enklare bearbeta mina känslor.

Trots stödet från familjen och från professionellt håll lägger han, likt många andra barn och unga i liknande situationer, mycket av ansvaret för sitt mående på sig själv.

– Jag gömde mycket av mina känslor. Om mina föräldrar hade sett hur jag verkligen mådde hade de så klart försökt att förklara mer.

Max Kjellers råd till föräldrar som blir sjuka är att försöka att förklara grunderna på ett så barnvänligt sätt som möjligt: vilken sjukdom det handlar om och vad som kan komma att hända framåt.

– Att som barn få chans att få bearbeta det långsamt tror jag är väldigt viktigt.

I dag händer det att mammans bröstcancer kommer på tal vid middagsbordet. Familjen kan tala om det som hänt och hur de känner sig nu.

– Men det är inte jättemycket. Vi har redan pratat så mycket om det.