Jag skulle ha testat vad som helst
För åtta år sedan var Eva Rietz prognos usel: HER2-positiv spridd bröstcancer. Men så fick hon en plats i en studie av en helt ny typ av läkemedel.
TEXT Jenny Palmqvist. FOTO Emma Larsson
Publicerad 11 november 2021
uppdaterad 20 april 2022
Klara betyder ljus och ljusstråle och för oss blev det så. Hon kom till oss när det var som mörkast, därför fick hon namnet, säger Eva Rietz.
Vi träffas över Teams och i bakgrunden syns ett hemtrevligt kök med varma tegelfärgade väggar. Dottern Klara är i dag 11 år och efter intervjun väntar ”trädgårdsfix” tillsammans med mamma och mormor.
Eva Rietz var 31 år när hon fick sin cancerdiagnos. Hon var i vecka 35 och hade en tuff graviditet bakom sig med mycket hormoner och illamående. Knutan i bröstet hade i flera veckor avfärdats av barnmorskan som en vattenfylld cysta, vanlig under graviditeter. Magkänslan sade att det var något annat och Eva och maken Joachim uppsökte till sist ett privat vårdalternativ för ett extra utlåtande.
Klara förlöstes med kejsarsnitt i vecka 37. Då fanns ingen tid att förlora. Knutan i Eva Rietz högra bröst var en aggressiv två centimeter stor tumör av typen HER2-positiv, och så fort Eva hämtat sig från kejsarsnittet blev det operation och cytostatikabehandling med efterföljande strålning.
– Från början var jag ganska arg på mig själv att jag inte gått på magkänslan på en gång. Jag kände ju direkt att det var något som inte stämde, samtidigt fanns det inte på världskartan att det skulle vara cancer. Ingen av kvinnorna i min släkt har haft cancer och där stod jag nu – 31 år och bröstcancer. Det kändes helt absurt.
Det allra bästa och sämsta i livet sammanträffade samtidigt. Man kan lugnt säga att det var en väldigt tuff period.
DEN TUFFA BEHANDLINGEN gjorde nytta. Cancern verkade vara borta och efter ett intensivt år började den lilla familjen känna hopp.
– Det var Klara som fick oss att kämpa och orka igenom den här perioden. Vi skulle bli föräldrar för första gången, och det allra bästa och sämsta i livet sammanträffade samtidigt. Man kan lugnt säga att det var en väldigt tuff period, säger Eva.
Sensommaren 2013, drygt tre år efter den där högsommardagen i juli när lilla Klara föddes, började Eva få ont i ryggen. Det klämde, tryckte och gjorde ont och hon misstänkte att det kunde vara ett diskbråck. Som högriskpatient fick hon omedelbart tid för undersökning och skickades på magnetröntgen.
Det var ett diskbråck. Men bilderna avslöjade även en tumör i kota 12 i ryggraden.
– Spridd bröstcancer i ryggmärgen är ingen bra diagnos. Sen gick allt väldigt snabbt, säger Eva.
För mig var det ingen tvekan, jag skulle ha tagit vad som helst.
Redan samma dag berättade specialistläkaren om en klinisk behandlingsstudie i Lund där den nya antikroppen Perjeta (pertuzumab) testades på patienter med HER2-positiv bröstcancer. Studien skulle precis stänga och nu var det snabba beslut som gällde. Ville hon vara med?
– För mig var det ingen tvekan, jag skulle ha tagit vad som helst. Spridd bröstcancer i ryggmärgen är en diagnos som ingen vid den tiden levde särskilt länge med och jag hade tur. Det fanns en plats kvar i studien.
Det har gått över sju år sedan hon kom in i behandlingen och var tredje vecka åker hon in till sjukhuset för att få sin ”cocktail”. Ingen vet hur länge medicinerna kommer hålla cancern borta men Eva är en av de personer i Sverige som stått längst på antikroppsbehandling.
– För mig är det direkt avgörande för att jag sitter här idag. Att det varit stabilt i över sju år nu är helt otroligt.
EVA BERÄTTAR att tidsperspektiven ändras när man lever med spridd cancer. Att leva här och nu har blivit ett nödvändigt förhållningssätt, och att ta vara på det som verkligen är viktigt i livet.
– Jag är så otroligt tacksam för Joachim som dragit ett jättelass och som varit med på varenda behandling och läkarbesök, och för föräldrar och alla fina vänner som stöttat mig. Det är ingen självklarhet.
– Samtidigt handlar mycket om Klara. När hon var tre och jag blev kroniskt sjuk tänkte jag att jag måste överleva tills hon är tio. I somras fick jag sätta upp nya mål och nu hoppas jag på konfirmationen – längre än så vågar jag inte tänka. Däremellan måste man hitta på roliga saker, som att förverkliga drömmar.
Musik berör något djupare i oss och gospeltexterna har hjälpt mig oerhört mycket.
Den egna drömresan till den amerikanska skidmetropolen Aspen blev verklighet för några år sedan och i vardagsrummet står själva livselixiret i Eva Rietz liv. En mörkbrun flygel.
– Vi köpte en flygel för det har varit en dröm. Jag älskar musik och är något av en gospelnörd. Musik berör något djupare i oss och gospeltexterna har hjälpt mig oerhört mycket. De sätter ord på det jag själv inte kan sätta ord på, säger hon och fortsätter:
” You don´t have to worry, and don't you be afraid. Joy comes in the morning, trouble they don´t last always…”
– Den strofen sammanfattar allt och brukar poppa upp i stunder när jag behöver det, säger hon.
Händer det att du krisar?
– Det måste man. Perioderna mellan röntgen och besked tillåter jag mig att krisa. Under den perioden blir jag extra känslig och känner oro. Vad blir det för besked den här gången? Det lägger sig som ett täcke, men även under de perioderna försöker vi hitta på roliga saker, ha en picknick i vardagsrummet, ta en varm choklad i hamnen eller spela piano och sjunga tillsammans.
– Man måste tillåta sig att vara lite ledsen och sen är det okej, säger Eva som faktiskt betyder liv.
Eva Rietz
Ålder 42 år.
Bor Åhus, Skåne.
Gör Musiklärare på Glimåkra Folkhögskolas gospellinje, arbetar även som körledare.
Fritid Musiken, min familj, kyrkan och utförskidåkning. Cyklar även mountainbike för att hålla igång – har kört Cykelvasan fyra gånger.
Diagnos HER2-positiv spridd bröstcancer.
