Jag tänker aldrig på min bröstcancer längre
I tio års tid efter att bröstcancern var färdigbehandlad var risken för återfall nästan det enda Maria Wiklund Karlsson kunde tänka på. Idag, mycket tack vare professionell hjälp med att hantera rädslan, tänker hon knappt på sin bröstcancer längre. "Jag undersöker fortfarande brösten förstås, men jag oroar mig inte ett dugg", säger Maria.
Publicerad 14 juni 2023
uppdaterad 10 augusti 2023
När Maria Wiklund Karlsson fick sin bröstcancerdiagnos för mer än 25 år sedan, var hon säker på att det var en dödsdom. Både Marias mamma och hennes svärmor hade då nyligen dött i bröstcancer.
– Jag var uppfylld av onda aningar, och efter operationen var jag livrädd för återfall. Det höll i sig i minst tio år. Minsta lilla krämpa och jag var säker på att cancern kommit tillbaka.
Första gången hon sökte vård, på våren 1996, hade hon själv hittat en knöl i bröstet.
– Jag var jättenoga med att undersöka brösten efter det som hänt min mamma och min svärmor. Men jag har täta bröst, något man inte pratade om på den här tiden, och tumören syntes inte vid undersökningen med mammografi.
Nästan ett år senare, när Maria låg i badkaret, tyckte hon att den ena bröstvårtan kändes hård och konstig, och hon kunde klämma ut något som liknade pormaskar.
Nu hittades vad som beskrevs som invasiv cancer, men Maria fick höra att hon inte behövde oroa sig för bröstvårtan, och hon rekommenderades att bara låta operera bort en tårtbit av bröstet.
– Jag svarade ”aldrig i livet!” och krävde att hela bröstet skulle opereras bort. Jag hade tre små barn hemma och brösten var inte det som var viktigt för mig. Vårdpersonalen tyckte det var ett alldeles för stort ingrepp, men jag var benhård.
Vid operationen, sommaren 1997, hittades två tumörer – och även bröstvårtan var angripen.
Under cellgiftsbehandlingen fick familjen hjälp från socialtjänsten med de tre barnen.
– Det var helt fantastiskt att få stöd med hämtning, lämning och läxläsning. Min man, som trodde han skulle bli ensam med barnen, gick in i en depression och såg bara död framför sig. Vi hade nog inte klarat det här halvåret utan hjälp utifrån.
Maria började successivt lägga en större del av ansvaret för barnen på maken. Bakgrunden var att hon inte trodde att hon skulle överleva. Vid den här tiden skulle alla räkna ned till millennieskiftet, och Maria var helt säker på att hon inte skulle få uppleva tolvslaget denna speciella nyårsafton.
– I början hade jag nog inte mer än en veckas framförhållning. En gång när jag skulle handla mat minns jag att jag fick hjärtklappning och att det bara snurrade i huvudet. Det var en panikångestattack, men det hade jag aldrig hört talas om då.
Hon fick professionell hjälp med den egna rädslan och nu, när hon passerat 70, kan hon konstatera att det hjälpte.
Om jag skulle få bröstcancer igen skulle jag inte vara så rädd.
Maria Wiklund Karlsson
– I flera år var skräcken för återfall en central del av mitt liv, men idag tänker jag aldrig på min bröstcancer. Jag undersöker fortfarande brösten förstås, men jag oroar mig inte ett dugg. Och skulle jag få bröstcancer igen skulle jag inte vara så rädd.
Hennes yrkesliv förändrades helt efter sjukdomen. Från ett krävande jobb som civilekonom och projektledare med IT-ansvar på SAS, tog engagemanget i bröstcancerföreningen Amazona i Stockholm över mer och mer.
– Jag såg vad som behövde göras för kvinnor som fått återfall. Vi byggde upp en omfattande verksamhet med ett mycket bättre stöd än vad vården kunde erbjuda. Vi ordnade rehabilitering, samtalsgrupper och föreläsningar. Det var alltid fullsatt på våra kvällar som handlade om ”rädsla för återfall”.
Nu har Maria dragit sig tillbaka från föreningsengagemanget, men uppmanar fortfarande kvinnor att stå på sig – precis som hon själv gjorde.
– Undersök brösten och armhålorna, fråga om du hittar symtom och kräv att få det utrett!
Maria Wiklund Karlsson. Foto: Sören Andersson.
