"Jag trodde aldrig att jag skulle leva så här länge"
Med mamma vid sin sida och Sex and the city i bakgrunden har Malin Olsson tagit sig genom tre omgångar cancer på tjugo år. Nu firar hon varje födelsedag stort och ser framåt.
TEXT Tim Andersson FOTO Christian Andersson
Publicerad 20 oktober 2025
Malin Olsson har tagit sovmorgon. När hon svarar i telefonen den här förmiddagen ligger hon fortfarande i sängen med dottern Mika, och tittar på mobilfilmer från en konsert i Köpenhamn i går.
Mika är bara nitton år, men under hennes liv har Malin Olsson redan hunnit gå igenom tre omgångar av cancerbehandling.
– Jag trodde aldrig att jag skulle leva så här länge, säger hon.
Det var hennes man som upptäckte knölen i bröstet 2004. Hon var runt trettio år då – för ung för att oroa sig, tyckte läkaren.
– Jag hade heller ingen ärftlighet, ingen mormor eller farmor som dött i bröstcancer, så det lät rimligt för mig, berättar hon.
Två år och en förlossning senare insåg hon att läkaren misstagit sig. Samma dag som hon skulle vara toastmaster på sin systers bröllop fick hon nämligen veta att hon hade HER2-positiv, hormonkänslig bröstcancer.
Bli månadsgivare
"Som tur var hade jag mamma som hjälpte mig med allt. Hon tog ett djupt andetag och bara var där bredvid mig."
– Det blev väldigt jobbigt för dem runt mig. Min man och mamma, som var sjuksköterska och tidigare hade jobbat med bröstcancerpatienter, var helt förtvivlade. Själv lyckades jag upprätthålla det här toastmaster-smilet. Men jag var lite som i ett vacuum. Allt blev tomt.
Cancern hade spridit sig till lymfkörtlarna i armhålan, och efter operation följde cellgifter, strålning och antiöstrogenbehandling.
– Jag minns att jag lånade Sex and the city av en kompis och såg alla säsongerna. Jag orkade knappt något annat, var så trött. Som tur var hade jag mamma som hjälpte mig med allt. Hon tog ett djupt andetag och bara var där bredvid mig.
Malin Olsson blev av med cancern, men fick ett återfall 2013. När hon upptäckte något liknande ett pärlhalsband under huden vid nyckelbenet befann hon sig en bra bit in i sitt livs värsta kris, värre än alla cancerbesked och behandlingar.
Två år tidigare hade hon förlorat sin man, Mikas pappa, i hjärtstopp. Efter en middag ute hade han plötsligt rasat ihop, och med honom Malins Olssons tillvaro.
– Jag tror att vi hade levt med medvetenhet om döden. Vi hade försäkrat bostadslånet, så att en miljon ungefär skulle falla bort om någon dog, rest hit och dit och gjort sådant vi tyckte var roligt. Men det var ju jag, som hade haft cancer, som skulle dö, inte han.
När hon kände de där pärlorna vid nyckelbenet hade hon ännu inte tagit sig ur sorgen, men bestämt sig för att försöka leva, trots allt.
Det höll hon fast vid, också efter sjukdomsbeskedet. Hon samlade sina nära och kära, drack massor av bubbel, rökte för mycket, och ”kavlade sedan upp ärmarna”, som hon uttrycker det. Med Sex and the city på tv:n kämpade hon sig igenom en ny omgång behandlingar.
Bli månadsgivare
"I´m a tiger, I´m a lion, hear me roar, liksom."
– I´m a tiger, I´m a lion, hear me roar, liksom.
Hur orkade hon? Mitt i sjukdomens virvel blir hon fokuserad, berättar hon. Med ett outtröttligt stöd från sin mamma, som funnits där som en skugga vid hennes sida, har hon lyckats hålla modet uppe också i de mest kritiska stunderna.
Så även när cancern kom tillbaka ytterligare en gång.
Det var 2018, fem år efter det första återfallet, och hon var på väg att skjutsa sin dotter till tandläkaren när hon till sin förvåning insåg att hon var mer eller mindre blind.
– I garaget vevade jag ner rutan och skrek: ”Hallå, kan någon parkera bilen åt mig, för jag ser ingenting!”. Mika var tvungen att leda mig över vägen till tandläkaren.
Det visade sig att hon hade flera metastaser i hjärnan.
– Nu är det i alla fall slut, tänkte jag. I min värld var det så om man fick cancer i huvudet. Men vad skulle jag göra? Jag drack en massa bubbel och kavlade upp ärmarna igen. Jag hade ju Mika att tänka på.
Hon tar telefonen från örat och vänder sig mot sin dotter i sängen.
– Är det okej att jag pratar om dig, Mika? Tycker du att det är jobbigt?
Efter att ha fått klartecken att fortsätta återvänder hon till telefonen.
– Det var fruktansvärt att inte veta vad som skulle hända. Mika var ju så pass stor, så när hon frågade mig om jag skulle dö nu kunde jag bara svara att jag inte visste. Sedan kramades vi och grät ihop i sängen.
Men det var inte slut den här gången heller. Vid uppföljningen efter strålningen hade metastaserna försvunnit.
"Jag får se vart livet och ödet tar mig. I enjoy the ride."
– Jag frågade min läkare: ”Jaha, hur länge lever jag med det här då?”. ”År”, svarade hon, ”plural”.
Malin Olsson är inte ”friskförklarad”. Inom cancervården är man numera försiktig med det ordet, särskilt efter återfall. Men förutom en kvarhängande hjärntrötthet efter strålningen mår hon i stort sett bra.
Så vad tänker hon om framtiden?
– Nummer ett: ”Jaha – är jag alltså kvar än? Då måste jag börja tänka på pensionen!”. Det har jag inte gjort överhuvudtaget.
Och mer då? Hon har träffat en ny man, en själsfrände, att dela dagarna med. Och så vill hon arbeta igen. Hon firar varje födelsedag stort numera, lycklig över det år som hon och hennes familj har fått uppleva.
– Jag får se vart livet och ödet tar mig. I enjoy the ride.

Malin Olsson
- Gör: För tillfället arbetslös.
- Bor: Lund.
- Ålder: 51.
- Familj: ”Min dotter Mika, och en fantastisk man, en soulmate jag inte trodde fanns.”
- Intressen: ”Gillar musik och allt som rör kultur – att se en film, titta på tv, gå på konsert. Tycker väldigt mycket om mat och dryck också, särskilt champagne, och att umgås med min familj.”