”Jag var inte värd ett smack”
När Kaj Branzell kände stickningar i bröstet blev hon rädd för att cancern hade kommit tillbaka och kontaktade vården. Där fick hon höra att hon var överårig och utgallrad.
Publicerad 16 juni 2024
Kaj Brantzell, foto: Jeanette DahlströmI höstas kände Kaj Branzell plötsligt stickningar, smärta och ömhet i ena bröstet. För många år sedan hade hon upplevt samma sak. Då var det cancer.
– Jag bar därför på en oro, och ville undersöka mig. Och jag gjorde som jag brukar: hörde av mig till mammografin i Karlstad. En sköterska tog mitt namn och personnummer och bad mig vänta. När hon kom tillbaka sade hon att jag inte fanns med i systemet längre, att jag var utgallrad.
Kaj Branzell kände sig som ett frågetecken, berättar hon – vadå ”utgallrad”? Hon hade nyss fyllt 75 år och var inte längre en del av den förebyggande hälsovården, fick hon veta. Hon behövde därför en remiss från vårdcentralen.
– Jag bara stirrade på mobilen när jag hade lagt på. Det kändes konstigt och tomt, som om jag inte var med längre, som om jag hade hamnat utanför.
"Hon sa att jag inte fanns med i systemet längre, att jag var utgallrad.”
Kaj ringde Bröstcentrum på Centralsjukhuset i Karlstad. Där fick hon inte höra att hon var utgallrad, men däremot att hon var ”överårig”.
– Det var också en smäll. Jag var alltså inte ”normalårig”? Kaj Branzell mötte sedan samma besked som hon hade gjort på mammografin: Vänd dig till vårdcentralen. Hon gjorde som hon blev tillsagd, men fick efter några dagar svaret att vårdcentralen inte skriver remiss till screening. Det gjorde henne villrådig, hur skulle hon egentligen gå till väga för att få göra en mammografiundersökning?
– Det hela började likna moment 22. Men när jag skrev ett nytt mejl till Bröstcentrum och berättade om situationen, var det tack och lov en klok sköterska där som till slut gav mig remissen.
Ge en gåva
Det visade sig att Kaj Branzell inte hade fått tillbaka cancern. Stickningarna kom antagligen från vissa muskelproblem som uppstått när hon tidigare opererat bort en del av bröstet. Hon var lättad, men samtidigt illa berörd av det kyliga mottagandet, och hade svårt att släppa det.
– Under pandemin var man så otroligt sårbar och känslig om man var över sjuttio, och det var så viktigt att man skyddades. Nu var jag plötsligt inte värd ett smack.
Kaj Branzell placerar erfarenheten i en större kontext. Hon pekar på en utbredd åldersdiskriminering i Sverige, där man på grund av sin ålder kan nekas sådant som att teckna vissa försäkringar. I botten finns en skev bild av äldre människor som redan halvt nere i graven, menar hon, och berättar att hon själv gör vad hon kan för att korrigera den.
Efter alla turer vände Kaj Branzell sig till Diskrimineringsombudsmannen – som inte tog upp ärendet – och till Socialstyrelsen, för att ifrågasätta myndighetens rekommendationer.
– Regionerna följer ju dem som om de vore lag. De sparar väl också lite pengar på att göra det…
Socialstyrelsens argument för att inte screena kvinnor över 74 är bland annat att det inte går att fastställa att eventuella positiva effekter skulle överväga negativa. ”Man skulle också riskera onödig behandling av cancer som aldrig hade gett symtom under patientens livstid”, som det heter. Det är ingenting som övertygar Kaj Branzell. Sedan mammografins införande i Sverige har kvinnors genomsnittsålder ökat mycket, konstaterar hon. Nu ligger den på 85 år. – Och som äldreforskningen visar blir kvinnor fortsatt allt äldre. Vissa kan ju bli uppåt hundra år, och 25 år är ganska lång tid för att hinna få symptom.
Kaj Branzell är författare, och i en feel good-serie skildrar hon en mormor som lämnar lägenheten i Karlstad, drar till Spanien utan returbiljett och hittar kärleken.
– Jag vill visa att man också som äldre kan leva livet fullt ut. Kaj Branzell verkar förresten själv inte helt olik den där mormorn.
Hon är åtminstone lika aktiv: har en lägenhet i Spanien, och har tidigare hyrt ett hus i Provence. Reser varje år till Indonesien för att hälsa på ett barnbarn där, och är engagerad i styrelsen för Värmlands författarsällskap.
– Många som är 75 år lever som vanligt. Man håller på med föreningsliv, idrottar, gympar och allting. Ändå ska man alltså inte få vara med i det normala kvinnogänget och få den här förebyggande vården.
"Jag är rädd att många av dem struntar i att söka remiss, eftersom det är en så tungrodd process, och att människor därför dör i onödan".
Framåt då? Kaj Branzell orkar inte ”slå huvudet mot väggen” ytterligare, och hon har inga planer på att fortsätta kampen. Förresten har hon så mycket annat att ägna sin tid åt. Men hon tycker synd om alla andra kvinnor som hamnar i samma situation som hon gjorde. Antagligen rör det sig om en hel del, säger hon.
– Jag är rädd att många av dem struntar i att söka remiss, eftersom det är en så tungrodd process, och att människor därför dör i onödan. Man får lov att slåss för sin sak. Och ”bre på” om symtomen – det var rådet som hon själv fick av en välvillig sjuksköterska. – Man måste ta i så att det verkar som att man håller på att dö när som helst, i princip. Vilket i sig är helt vansinnigt. Det känns fel att man ska behöva ljuga för att få den vård man är värd, men det är säkert ett bra råd: bre på.
