"Jag var säker på att det var kört"

Två veckor efter att Sofia Lundberg skrivit klart sin tionde bok fick hon beskedet. Hon hade samma sjukdom som den romankaraktär hon precis begravt.

TEXT Therese Johansson FOTO Oskar Lundberg

Publicerad 16 augusti 2023

Under skrivandet av sin senaste bok, ”Det sista konstverket”, förberedde sig Sofia Lundberg på ett omedvetet plan för att dö. I boken, som kretsar kring en världsberömd konstnär, livsöden och familjeband, är en av kvinnorna döende i spridd bröstcancer. I takt med att berättelsen växte fram bearbetade hon något hon ännu inte kände till. Sina egna växande tumörer.

Sofia Lundberg är en doldis i Sverige, men desto större utomlands. Hennes debut, Den röda adressboken, som kom 2015 blev en internationell succé och hon har blivit översatt till 37 språk. Böckerna behandlar universella teman, hon berättar om det allmängiltiga, historier genom tid och rum, kärlek och sorg.

Vi sitter på ett konditori på Lidingö, i närheten av Sofia Lundbergs hem. Den intensiva vårsolen spränger in genom fönstren och kastar sitt ljus över kafégästernas ansikten. På radion spelas ”Under ytan” med Uno Svenningsson. Nästan för passande med tanke på ämnet?

Kanske begravde jag min romankaraktär för att bearbeta min egen död.

– Undermedvetet visste jag nog att jag var sjuk. Kanske var det därför jag skrev som jag gjorde. Kanske var det därför det blev så viktigt att utvärdera ett liv och reflektera kring vad som är viktigast: medmänsklighet eller status som erkänd konstnär. Kanske begravde jag min romankaraktär för att bearbeta min egen död. Det låter bisarrt, men så var det nog, säger hon.

Känslan var inte helt tagen ur luften. Våren 2021 var Sofia Lundberg hos läkaren efter att hon känt en knöl i bröstet. Man tittade på den med ultraljud och försäkrade henne om att det inte var något hon behövde oroa sig över. Trots att hon berättade att knölen gjorde ont.

– Jag fick då höra att bröstcancer inte känns. Han stack inte i den, men det var samma knöl som senare visade sig vara elakartad. Så här i efterhand borde jag förstås ha gått tillbaka, jag borde ha litat på min intuition, för någonstans trodde jag inte riktigt fullt ut på läkarens ord. Men man litar ju på vården.

Stöd bröstcancerforskningen och drabbade

Ge en gåva!

Hon berättar att hon ofta får frågan om hon är arg. Det är hon inte. Det var mitt under pandemin och en extrem situation för sjukvården. Att peka finger och leta syndabockar är inte hennes stil. Hon tror på människors godhet, ett tema hon många gånger utforskat i sina böcker.

– Jag tänker ofta på att vi ofta blir så fruktansvärt arga så fort vården gör ett misstag. Men det är ju människor det handlar om. Jag vet inte vad den där läkaren hade varit med om innan. Att han missade tumören är förstås tråkigt, men jag fick ju fantastisk vård efter det.

När de väl upptäckte att det var elakartad cancer, hormonkänslig och HER2-positv, blev det väldigt allvarlig stämning, berättar Sofia Lundberg. Hon var övertygad om att den hade spridit sig eftersom hon hade haft knölen så länge. Dessutom hade ytterligare en knöl tillkommit.

– Jag var helt säker på att det var kört. I det läget handlade det om att se till att testamentet var i sin ordning. Det låter extremt, men det var det enda jag kunde tänka på just då.

Det var ett par obehagliga veckor fram till operationen i oktober 2022. Men efteråt fick hon det glädjande beskedet: Cancern hade inte spridit sig till lymfkörtlarna. Hennes blick ljusnar när hon berättar om ögonblicket.

Jag kände en enorm tacksamhet. Men samtidigt kommer nog oron för återfall alltid att finnas där.

Cyndi Laupers ”Time after time” blandas med klirret av kaffekoppar och sorl. Sofia Lundbergs hår har börjat växa ut till en kort frisyr. När hon fick en kal fläck på huvudet gick hon till frisören och vännen Diana som rakade av allt.

– Vi hade väldigt roligt, även om anledningen var sorglig. Men det är rätt kul att göra en så drastisk förändring med sig själv. Dessutom ger det mig som författare erfarenheter. Jag vet nu hur det känns när vinden blåser över en kal hjässa. Det kan jag ha användning av i en framtida bok.

Samtidigt blir cancern plågsamt tydlig även visuellt när håret faller av och för henne, som offentlig person med mycket integritet, uppstod ett dilemma. Sofia Lundberg har aldrig velat ha sjal eller peruk, men att vara öppen med sitt kala huvud innebar också medial uppmärksamhet.

– Först ville jag inte ge några intervjuer, men jag ändrade mig efter att ha pratat med min läkarvän som sa att så fort offentliga personer talar om sin cancer kommer det in bidrag till forskningen. Det gillade jag verkligen! Pengar till forskningen är viktigare än min integritet.

Förmiddagen går sin gilla gång på kondiset. ”Listen to your heart” med Roxette i högtalarna, pensionärsgäng trängs kring borden, en äldre herre som verkar vara stammis rör sig hemtamt. Ett barn pekar på något bakverk i glasmontern.

När Sofia Lundberg var mitt uppe i cellgiftsbehandlingen ville sonen Oskar, 18, fotografera henne. Han berättar att han ville skapa ett fint minne av en förfärlig situation, och porträttera sin mamma på ett starkt sätt.

– Som fotograf såg jag chansen att ta coola bilder och använda att mamma inte hade något hår. Både för att ha som minne, men också för att visa att det kan vara tufft. Det är inget att gömma, utan något att äga. Jag inspirerades bland annat av Sinead o’ Connor. Jag tycker att bilderna utstrålar ”fuck cancer”, säger han.