Jag vill att mer uppmärksamhet ska ägnas åt hela patienten
Yvonne Brandberg är professor, psykolog och forskningsledare vid Karolinska Institutet. I år tilldelades hon Bröstcancerförbundets Utmärkelse för sitt arbete för att tydliggöra att det är en hel människa som behandlas – inte bara en tumör.
Publicerad 23 december 2022
uppdaterad 1 februari 2023
Hur känns det?
– Det känns jätteroligt och hedrande. Man kan inte få något finare än en utmärkelse från patienterna.
Du är specialist i klinisk psykologi och i din forskning fokuserar du bland annat på att undersöka och förbättra människors upplevelse av att diagnostiseras och behandlas mot bröstcancer. Varför har du valt att ägna dig åt detta?
– För att jag tycker att det är väldigt viktigt att lyfta fram patientens perspektiv när det gäller både forskning och behandling. Jag vill att mer uppmärksamhet ska ägnas åt hela patienten, inte bara sjukdomen. De psykosociala frågorna i samband med cancer behöver lyftas mer, vilket många patienter kan vittna om.
Vad arbetar du med nu?
– Jag skriver på en vetenskaplig artikel som handlar om partners till kvinnor med hög risk för bröstcancer som genomgått förebyggande bröstoperation. Jag jobbar också med en del studier kring kliniska prövningar, där jag undersöker hur livskvaliteten påverkas av olika behandlingar mot bröstcancer.
Stöd bröstcancerforskningen
Vad är viktigast för att en person som får bröstcancer ska känna sig väl omhändertagen av vården?
– Att man håller tider för provsvar, att varje patient har en kontaktperson att höra av sig till och att det finns kontinuitet, med ett stabilt team. När man får ett bröstcancerbesked blir framtiden väldigt oviss under en lång tid. Det ställer allt på ända och då behöver man ha bra kontakt med vården.
Om du får välja ut något som du ser kan få stor påverkan på livskvaliteten efter en bröstcancerdiagnos, vad skulle det vara?
– Rehabilitering. Många har seneffekter av olika slag, till exempel fatigue, kognitiva problem och sexuella problem, som kan sitta i länge. Man kan inte förlita sig på primärvården, för där finns inte den speciella kunskap som krävs. Det behövs mer specifik cancerrehabilitering.
TEXT KARIN PERSSON FOTO TOMAS ENQVIST
