Vi använder cookies för att ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats.

Läs mer
Jag förstår

Jag vill leva och jag ska vinna

Två dagar före julafton 2016 fick Anna sin bröstcancerdiagnos. Hon var då 38 år och mamma till två små barn. Det blev en känslosam jul – med en ständig balansgång mellan sorg över situationen, glädje över att vara tillsammans och barnens förtjusning över julklappsberget under granen. Den vård Anna fick då, gör att hon lever cancerfri idag. Med nya medicinska framsteg förbättrar vi chanserna till bot och överlevnad i bröstcancer. Tack för din julgåva med omtanke!

27 November

uppdaterad 2 December

Anna Tell Thuren 800x400px.jpg

Den 22 december. Två dagar innan julafton 2016 fick jag min bröstcancerdiagnos. Jag såg i onkologens ögon, redan när han passerade oss i korridoren före vårt möte, att det inte skulle bli något bra besked. Hans blick var full av medlidande. Jag var då 38 år och det var nästan två år kvar till det som borde vara min första mammografi. Mina barn var två och fyra år gamla.

Invasiv cancer, grad III (av tre möjliga). Ett besked som satte hela livet på ända. Det mest fruktade beskedet som fick mig att hamna i chock och som förvandlade livspusslet till en livskris. Vardagliga problem byttes ut mot mer existentiella frågor. Hur skulle det gå? Var cancern redan spridd? Hur lång tid hade jag kvar att leva?

Ett team skulle stå redo på Karolinska i mellandagarna. God jul, tänkte jag. En högtid som alltid betytt mycket för mig. En högtid förknippad med kärlek, trygghet och värme. Det kändes viktigt att åka direkt hem till mina föräldrar och berätta det vi just fått veta. Det var skönt att över julen vara naturligt samlade hemma hos dem, och med min syster och hennes familj – även om det blev en mycket känslosam jul. En balansgång mellan sorg över situationen, glädje över att vara tillsammans och barnens förtjusning över julklappsberget under granen, förberett sedan länge.

Vi pratade om situationen närhelst vi kom åt utan att använda just ordet cancer, av hänsyn till barnen. Tårar föll. Vi höll om varandra. Försökte bena ut det vi visste. Året som låg framför oss skulle bli tungt. Sannolikt riktigt tungt. Inombords var det en berg- och dalbana av ångest, maktlöshet, sorg och overklighetskänslor. Ibland tänkte jag att det kanske inte var mina prover som var analyserade, eller att jag befann mig i en mardröm. Jag var orolig. Inte bara för behandlingar och för att inte överleva. Orolig också för att det skulle gå för lång tid innan cytostatikabehandlingen kom igång, eftersom alla helgdagar kom emellan. Orolig för allt. Trycket över bröstet kramade åt och gjorde att jag knappt kunde andas när ångesten var som värst.

Det blev mellandagar på fler än ett sätt eftersom tiden mellan diagnos och behandlingsstart inföll just då. Det var bråttom med allt: att operera in en venport, att operera och analysera lymfknutan från armhålan, att ta ställning till om jag skulle vara med i en forskningsstudie eller inte, att prova ut peruk, att genomgå en datortomografi för att konstatera huruvida cancern var spridd. Och det var, såklart, bråttom med att komma igång med behandlingen.

Jag skickade ett brev till mina vänner som jag avslutade så här:

Nu börjar mitt livs viktigaste kamp och resa. Jag vill leva och jag ska vinna. Ta hand om er! Kram A

Stöd bröstcancerforskningen och de som är drabbade. Ge en julgåva med omtanke!

Stöd bröstcancerforskningen och de som är drabbade. Ge en julgåva med omtanke!

Om bröstcancer

Om bröstcancer

Stöd oss

Stöd oss