Leva med döden

Camilla Johansson vet att hon ska dö. Inte som alla människor vet det: någon gång i en avlägsen framtid, utan ganska snart.

Men idag lever hon, äter räksallad med stor skiva extra chévreost och ska snart bege sig ut i Boulognerskogens lugnande grönska. Vi möts på det närliggande Elsas coffeeshop i stället för hemma i lägenheten som planerat. De mörkgröna ögonen avslöjar det inte, men hon är trött i dag.

– Jag känner att jag bara inte orkar städa, men om vi skulle ses hos mig vet jag att jag inte skulle kunna låta bli, säger hon.

Det var för tre år sedan som Camilla Johansson upptäckte en markant knöl i sitt ena bröst. Inom en vecka fick hon tid för mammografi som direkt följdes av ultraljudsundersökning och biopsitagning. Provsvaret skulle dröja två veckor men hon halvt om halvt tvingade läkaren att ge henne någon form av besked direkt.

– Då sa han ”det är klart och tydligt cancer. Vi är tre stycken som har tittat”.

På skakiga ben gick hon till bilen. Under hemresan ringde hennes syster för att försäkra sig, det var väl inget?

Kort därpå följde en operation där en tårtbit av bröstet togs bort. När hon vaknade ur narkosen fick hon veta att det inte fanns någon spridning till lymfkörtlarna. Hon förväntades bli frisk efter strålning och några kurer med cytostatika.

Men i samband med att en port-a-cath sattes in kort därefter röntgades lungorna. På levern som också kom med i bild syntes ett stort antal prickar som visade sig vara metastaser. Det fanns inget att göra mer än att försöka bromsa. Då var Camilla Johansson 42 år.

– Det kändes som om jag var med i en film. Jag trodde att de hade en plan och tänkte att de väl säkert skulle byta ut levern. Man kan inte tänka sig att man ska behöva gå bort i en sådan ung ålder. Det är brutalt.

Det värsta var att berätta för barnen.

– Det tog mig två veckor. Jag hade skrivit ner vad jag skulle säga men till slut exploderade jag bara och berättade för dem en och en fastän jag hade tänkt prata med dem tillsammans.

Camilla Johansson beskriver det som att hon är och alltid har varit ”dålig på att må dåligt”. Hon har en grundläggande positiv syn på livet, oroar sig sällan och är mycket aktiv, med ett stort socialt kontaktnät. När hon fick beskedet om att cancern inte gick att bota försökte hon snart att hitta ett sätt att behålla sin energi.

– Jag tänkte att för att kunna leva, så skulle jag dö först.

Hon tog bilen till ett skogsbryn där hon satte sig för att ringa runt till olika försäkringsbolagoch ordna andra praktiska saker inför sin bortgång, för att slippa tänka mer på sådant. Hon skrev också ner hur hon vill ha sin begravning. Den ska vara öppen för alla. ”Gabriellas sång” ska spelas. Det blir kremering.

Utöver den vård som sjukhuset erbjuder har hon försökt att göra vad hon kan för att själv förlänga sin tid. Hon har läst allt hon kommit över, anpassat kosten in i minsta beståndsdel. Nu har hon släppt lite på det där.

Att träna är nog det som gjort störst skillnad för dagsformen. Under cellgiftsbehandlingen tog hon sig an triathlontävlingen Ironman och kunde under stort jubel korsa mållinjen.

– Träning har varit min medicin och mitt sätt att hålla mig uppe. Däremot har jag inte jobbat så mycket själsligt. Det har jag börjat med nu men det skulle jag ha gjort tidigare, säger hon.

Att vara ute i naturen skänker henne både lugn och energi. För ett par helger sedan kunde en efterlängtad resa äntligen bli av. Tillsammans med tre nära vänner vandrade hon i fjällen och kände sig knappt trött. Under den tid hon har kvar vill hon omge sig med människor som gör henne glad. Hon ringer också gärna till dem som liksom hon själv inte tror att livet är slut här, utan att vi går vidare till något annat.