Leva med döden

Camilla Johansson vet att hon inte kommer att överleva. – Det är skönt att prata med dem som inte viftar bort det.

TEXT Karin Persson FOTO Anna Simonsson

Publicerad 16 december 2019

Camilla Johansson 800x400px.jpg

Camilla Johansson vet att hon ska dö. Inte som alla människor vet det: någon gång i en avlägsen framtid, utan ganska snart.

Men idag lever hon, äter räksallad med stor skiva extra chévreost och ska snart bege sig ut i Boulognerskogens lugnande grönska. Vi möts på det närliggande Elsas coffeeshop i stället för hemma i lägenheten som planerat. De mörkgröna ögonen avslöjar det inte, men hon är trött i dag.

– Jag känner att jag bara inte orkar städa, men om vi skulle ses hos mig vet jag att jag inte skulle kunna låta bli, säger hon.

Det var för tre år sedan som Camilla Johansson upptäckte en markant knöl i sitt ena bröst. Inom en vecka fick hon tid för mammografi som direkt följdes av ultraljudsundersökning och biopsitagning. Provsvaret skulle dröja två veckor men hon halvt om halvt tvingade läkaren att ge henne någon form av besked direkt.

– Då sa han ”det är klart och tydligt cancer. Vi är tre stycken som har tittat”.

På skakiga ben gick hon till bilen. Under hemresan ringde hennes syster för att försäkra sig, det var väl inget?

Kort därpå följde en operation där en tårtbit av bröstet togs bort. När hon vaknade ur narkosen fick hon veta att det inte fanns någon spridning till lymfkörtlarna. Hon förväntades bli frisk efter strålning och några kurer med cytostatika.

Men i samband med att en port-a-cath sattes in kort därefter röntgades lungorna. På levern som också kom med i bild syntes ett stort antal prickar som visade sig vara metastaser. Det fanns inget att göra mer än att försöka bromsa. Då var Camilla Johansson 42 år.

– Det kändes som om jag var med i en film. Jag trodde att de hade en plan och tänkte att de väl säkert skulle byta ut levern. Man kan inte tänka sig att man ska behöva gå bort i en sådan ung ålder. Det är brutalt.

Det värsta var att berätta för barnen.

– Det tog mig två veckor. Jag hade skrivit ner vad jag skulle säga men till slut exploderade jag bara och berättade för dem en och en fastän jag hade tänkt prata med dem tillsammans.

Camilla Johansson beskriver det som att hon är och alltid har varit ”dålig på att må dåligt”. Hon har en grundläggande positiv syn på livet, oroar sig sällan och är mycket aktiv, med ett stort socialt kontaktnät. När hon fick beskedet om att cancern inte gick att bota försökte hon snart att hitta ett sätt att behålla sin energi.

– Jag tänkte att för att kunna leva, så skulle jag dö först.

Hon tog bilen till ett skogsbryn där hon satte sig för att ringa runt till olika försäkringsbolagoch ordna andra praktiska saker inför sin bortgång, för att slippa tänka mer på sådant. Hon skrev också ner hur hon vill ha sin begravning. Den ska vara öppen för alla. ”Gabriellas sång” ska spelas. Det blir kremering.

Utöver den vård som sjukhuset erbjuder har hon försökt att göra vad hon kan för att själv förlänga sin tid. Hon har läst allt hon kommit över, anpassat kosten in i minsta beståndsdel. Nu har hon släppt lite på det där.

Att träna är nog det som gjort störst skillnad för dagsformen. Under cellgiftsbehandlingen tog hon sig an triathlontävlingen Ironman och kunde under stort jubel korsa mållinjen.

– Träning har varit min medicin och mitt sätt att hålla mig uppe. Däremot har jag inte jobbat så mycket själsligt. Det har jag börjat med nu men det skulle jag ha gjort tidigare, säger hon.

Att vara ute i naturen skänker henne både lugn och energi. För ett par helger sedan kunde en efterlängtad resa äntligen bli av. Tillsammans med tre nära vänner vandrade hon i fjällen och kände sig knappt trött. Under den tid hon har kvar vill hon omge sig med människor som gör henne glad. Hon ringer också gärna till dem som liksom hon själv inte tror att livet är slut här, utan att vi går vidare till något annat.

Det är skönt att prata med dem som inte viftar bort det. Jag behöver höra att jag fortfarande kommer att vara med här, fast på ett annat sätt.

Camilla Johansson

Camilla Johansson är inte rädd för själva döden. Hon är rädd för att lämna. Det första hon sa när läkaren berättade att det inte fanns något mer att göra var att hon ju hade planerat att bli farmor.

– Den glädjen tas ifrån mig liksom. Det enda jag kan göra ... Jag skriver ett brev till dem som de kan ha kvar. Jag har bett barnen att öppna konton till mina framtida barnbarn, från farmor. Så att jag kan hjälpa dem med någonting, när jag inte kan finnas till. Jag vill ju också vara den som får springa och hämta på dagis, få ställa upp. Samtidigt är jag väldigt tacksam att jag fått vara med mina barn när de tog studenten och så. Men jag vill ju vara med i allt.

De behandlingsalternativ som den svenska sjukvården kunde erbjuda i försök att bromsa sjukdomen reducerades ganska snabbt för Camilla Johanssons del. I dag är alternativen noll. Ingenting fungerar längre. De senaste månaderna har tumörerna vuxit mycket och levervärdena är sämre. Energin är långt ifrån vad den har varit och hon har ont.

Dagen före vårt möte har hon fått besked från både ett sjukhus och en klinik för alternativa behandlingar i Tyskland om att de kan ta emot henne. Förhoppningen är att kunna bromsa tumörernas tillväxt.

– De har inte lovat något, det kan de ju inte, men jag har ingenting att förlora. Jag försöker köpa mig tid och då kan jag inte ligga och vara bitter.

Några dagar senare skickar Camilla Johansson ett mejl: Hennes värden har försämrats ytterligare. En resa skulle vara för riskabel och behandlingen i Tyskland blir inte av.

Hon kan se en enda fördel med att veta att hennes tid är utmätt och det är att hon hinner avsluta saker. Hon ser till att göra sådant hon längtar efter och säga sådant hon går och funderar på. Efter att hon blev sjuk har hon turnerat runt med föreläsningen ”Lev för fan” som handlar om hennes historia och om att just leva medan man kan.

– Under föreläsningarna gråter alla, men så skrattar vi mycket åt skiten också. Och när jag märkte hur det påverkade andra så ville jag

fortsätta.

Fram tills nyligen jobbade hon halvtid men det orkar hon inte längre. Nu vill hon lägga den energi hon har på att umgås med familj och vänner. Sorgen tar oftast inte över. Tanken på att ge upp kommer då och då men stannar inte länge.

– Det är tungt att vänta på besked, få besked, må dåligt, tänka på döden.

Nog vill jag bara lägga mig i en kista och dra locket över huvudet ibland. Men då räcker det att det plingar till i telefonen och någon undrar om vi ska ta en fika. Och då gör jag det i stället för att dö.

Den 17 december får alla medlemmar och prenumeranter 2019:s sista nummer av Magasin B i brevlådan. Det är ett starkt nummer. Ett nummer som berör men även rör om. På framsidan möter vi Camilla Johanssons glittrande blick och genuina leende, i tidningen läser vi en varm och innerlig intervju med henne. Camilla finns inte längre hos oss. Det är så oerhört smärtsamt. Men Camillas sprudlande energi lever kvar bland många – inte minst hos hennes nära och kära. Våra tankar går till dem nu. Både Camilla och hennes familj ville att tidningen skulle publicerar precis så som den nu är publicerad – vad som än hände. Det här numret är en hyllning till dig, Camilla. Vilken fantastisk person du var. En inspiratör för så många. Alltid.

Om bröstcancer

Om bröstcancer

Stöd oss

Stöd oss