Linnéa fick bröstcancer med Florens i magen

Remissen var märkt med orden ”Non urgent”. Jag som litar på läkare och aldrig är orolig tackade för mig och gick hem.

Min pojkvän Johan höll inte med, han tyckte det var bedrövligt att jag skulle behöva vänta så länge och ringde och tjatade på att jag skulle få komma så fort som möjligt. Ett samtal senare hade jag fått en ny tid, inte en månad senare utan veckan därpå.

På bröstcentret fick jag träffa en läkare som ställde frågor om min vad min familj har för historia gällande bröstcancer? Ingen alls svarade jag. Efter det undersökte hon mina bröst. Hon kände länge på knölen på min vänstra sida och sa sedan att jag skulle stanna kvar så dom kunde göra ett ultraljud, detta för att man helst undviker mammografi under en graviditet.

Ultraljudet genomfördes och man valde då också att göra en biopsi på knölen.

När allt var klart så mötte jag Johan i väntrummet, allt släppte och jag bröt ihop totalt. Någonstans långt inombords kändes det verkligen inte bra.

En vecka senare var vi tillbaka för att få reda på resultatet. Samma dag hade vi bestämt att vi skulle köpa vår första vagn till bebisen som fanns i min mage.

Det blev ingen vagn den dagen, det blev en bröstcancerdiagnos istället. I min kropp växte inte bara en bebis utan också en tumör.

Jag minns nästan ingenting men min första tanke var: Cancer? Varför ska jag få cancer, jag som är så lycklig, jag har världens bästa liv och en efterlängtad bebis i magen. Varför?

En timme senare vinglade jag och Johan ut från sjukhuset. En sjuksköterska klämde min axel och sa ”Mommy is gonna be alright, baby is gonna be alright – You got this”.

Om hon bara visste hur många gånger jag sagt det till mig själv sen dess.

Första veckan var ett vakuum, ovissheten åt upp mig. Jag gjorde allt man inte ska göra, Googlade och gick vilse i statistik och skräckhistorier. Efter några dagar av panik så insåg jag att det inte tjänade något till att älta ett sorglöst förflutet eller oroa mig för en framtid som inte hänt än. Det enda som är på riktigt är det som händer just precis nu och jag beslutade mig för att det där jag ska befinna mig – i nuet. Mina svar går inte att hitta i någon annans historia och så lever jag än idag.

Efter diagnosen har jag behövt navigera mig mellan otaliga besök med kirurger, onkologer, barnläkare, genetiker, psykologer och människor som jag knappt vet vad dom gör. Detta i ett sjuksystem jag inte känner mig hemma i, på ett språk som inte är mitt eftersom vi är bosatta i Toronto sedan 2017.

Jag har legat livrädd under screenings för eventuell spridning av cancern. Fått lära mig att vänta, vänta och vänta. Jag har även fått försöka lära mig att acceptera mitt nya normala, att leva med ovisshet.

En operation och 8 cellgiftsbehandlingar senare har jag blivit mamma till min och Johans dotter. Jag blev mamma till Florens mitt emellan cellgifter, coronakarantän och febertoppar. Hon är idag lite mer än 1 år, en så älskad, fantastisk tjej med mängder av energi, personlighet och vilja.

Att få ett cancerbesked är nästan som att det förskönande filter som ligger över livet försvinner, plötsligt blir allt skört, det bräckliga kommer fram i ljuset och allt det som varit, som livet var innan, kommer aldrig mer tillbaka.

Men vet ni vad? Jag har fortfarande världens bästa liv och jag är fortfarande lika lycklig. Kanske ännu lyckligare nu än innan? Jag har en frisk dotter, en pojkvän som inte släpper min hand, en helt otrolig familj och vänner som aldrig slutar höra av sig. Även fast det värsta tänkbara hände så gick det på nått sätt ändå.

Kolla era bröst, våga hör av er till den som går igenom något tuff och donera pengar till cancerforskning. 1 av 8 kvinnor drabbas av bröstcancer. Inget kan få mig att gråta så mycket som vetskapen om att någon jag älskar kommer behöva vara med om det här.

För när det kommer till cancer är tyvärr inte frågan om, utan när.

Linnéa Holm