Livet och hälsan är som ett pussel
Yoga, djupandning och tapping. Anna Wahlstam är villig att prova det mesta. – Vården behöver bli bättre på att se människan ur ett helhetsperspektiv.
Publicerad 29 mars 2023
Det händer att Anna Wahlstam ställer sig på toppen av ett berg och skriker rakt ut. I hela sitt liv har hon varit mån om att passa in, prestera och göra vad som förväntas av henne, men för ett drygt år sedan bestämde hon sig för att vara helt öppen för nya upplevelser och se vad som då skulle kunna hända.
– Jag upptäckte att jag gillar den här öppenheten jättemycket. Alla människor behöver inte skrika från ett berg eller ägna sig åt frigörande dans, men jag tror att man behöver lyssna till sitt inre. Vem är jag och vad vill jag? Det är inte att vara egoistisk, det är att ge sig själv kärlek, säger hon.
Alla metoder hon provar syftar till att förbättra hennes mående – fysiskt och psykiskt. Hon vill ta hand om sin värkande rygg, bli mindre stel och motverka vallningarna som den antihormonella behandlingen orsakar. Hon vill slippa den krypande känslan i benen. Hon vill också vara mer i kontakt med sig själv och våga känna både det ljusa och mörka som finns i hennes liv.
– Jag har lagrat mycket inom mig och visat upp en fasad om att allt är bra. På något vis skalar jag av det nu. Jag är extremt sårbar och vissa dagar går det bara inte att låtsas. Jag måste våga vara i sårbarheten och bejaka den.
För tillfället är hon i extra stort behov av en välfylld verktygslåda. Under intervjun går hon rastlöst och väntar på besked. Hon hoppas att läkaren ska ringa samma dag och berätta att det man sett på röntgen, och nu undersökt genom en skelettbiopsi, inte är något att oroa sig för.
Bättring bortom vården
Anna Wahlstam fick leukemi 2007. Drygt tio år senare, 2018, bröstcancer. Hon har haft sin beskärda del av allvarlig sjukdom, men också mått bra däremellan. Hon beskriver att hon levt ett hälsosamt liv, om än för stressfyllt. Men det var alltså först för ett år sedan som hon tog ett krafttag för att förbättra sitt mående ytterligare. Då började hon studera på deltid till holistisk coach, för att så småningom kunna coacha andra till ett friskare liv. Hon började också yoga på ett mer dedikerat sätt än tidigare.
I dag startar hon varje morgon med flera minuters djupandning innan hon kliver upp. Hon mediterar och gör mindfulnessövningar regelbundet, tränar, äter flera olika kosttillskott och går till en kvinna som utövar tapping. Det är ett slags knackningar med fingertopparna på vissa punkter på kroppen, som ska minska oro och ångest.
Hon har inte berättat för någon inom den traditionella vården om de KAM-metoder hon använder.
– När man fyller i hälsodeklarationer anger jag vad jag äter för kosttillskott, men i övrigt litar jag väldigt mycket på min egen känsla och intuition. Det är väldigt olika vilken läkare man möter, hur mottagliga de är och vad de tycker... En del tycker att det bara är hokus pokus, andra att det är bra. Det hade varit jätteintressant att prata med en läkare som är nyfiken på det här och som ser nyttan i det. Jag tror att vi behöver mer av det tänket i vår vård framöver.
En del tycker att det bara är hokus pokus, andra att det är bra.
Under tiden som hon genomgått den här senaste utredningen upplever hon att hon fått se sjukvårdens baksida. Allt för ofta läggs all vikt vid det sjuka, tycker hon, trots att hon som de flesta andra har en hel rad friskfaktorer.
– Jag fick besked om att man sett något på röntgen och samtidigt en domedagsprofetia. Men sedan träffade jag en annan läkare som såg på mig på ett mer holistiskt sätt: Dina värden är bra, håll ditt hopp uppe. Det skapade en bättre psykisk hälsa för mig. Och när man ska gå igenom väldigt mycket ovisshet gäller det att man är trygg.
Anna Wahlstam tycker att man, inom vården i Sverige, är så fokuserad på att alla metoder ska vara evidensbaserade att man har glömt ”kärnan”: att känslan som en människa har, för sig själv och sin hälsa, också är oerhört viktig.
– Man lyfter inte människors kraft och hur de ska ta till vara på den. Livet och hälsan är ju som ett pussel. Det är inte bara att okej, så länge du får cytostatika så kommer du att bli bra. Vi behöver se till mjuka värden och vad varje person behöver. Vi pratar ju jättemycket om personcentrerad vård, men det är vård som ska skötas utifrån ett standardiserat vårdförlopp. Det krockar.
Meditation och mindfulnessövningar är en del av Anna Wahlstams dagliga rutin.Ingen i omgivningen har ifrågasatt hennes hälsoval på något sätt, berättar hon. Hon har valt att dela med sig öppenhjärtigt i sin blogg, på Instagram och i podden ”Vi är inte cancer”, eftersom hon tror att det får fler att våga dela sina erfarenheter. Tillsammans, hoppas hon, kan man skapa ett samhälle där alla känslor får ta plats.
Provsvaren hon väntar på dröjer, men några veckor efter vår intervju kommer beskedet som Anna Wahlstam inte vill ha: Det man sett på röntgen visar sig vara metastaser. Spridd hormonell bröstcancer.
Bara dagar senare är behandlingen med bland annat cytostatika och hormonblockerande sprutor i full gång. Hon försöker att fokusera på att forskningen går framåt och att man nu ska röja undan det här hindret. Och hon tar tacksamt emot sin kurators omsorger, bland annat i form av taktil massage som hon ordnar för Anna Wahlstam på sjukhuset.
Människor ringer och skickar blommor. På Instagram strömmar kommentarer och privata meddelanden in. I dagliga inlägg berättar hon om hur hon mår, om sina tankar och känslor och vad hon gör för att hantera tillvaron.
– Jag är fortfarande övertygad, nu ännu mer, om att jag ska fortsätta att sprida ordet och hjälpa andra, säger hon.
TEXT KARIN PERSSON FOTO ADAM HUMLESOL
Anna Wahlstam
Ålder 49.
Bor Kalmar.
Gör Entreprenör, holistisk coach, administratör på Linnéuniversitetet.
Familj Man och dotter, 18 år.
På fritiden Tränar, mediterar, yogar, umgås med nära och kära.
