Lysande lyssnare
Det har gått nästan 40 år sedan Beate Johansson fick bröstcancer. Det inger hopp när hon som stödperson möter nyopererade.
TEXT Tim Andersson. FOTO Emelie Asplund.
Publicerad 29 mars 2021
Det var en en slump att sjukvården upptäckte Beate Johanssons bröstcancer 1982. Hon hade hittat en knöl mellan brösten och under sommaren gjordes en biopsi, men svaret försvann i sjukhusarkivet. En läkare som behandlade Beate Johansson för en annan sjukdom råkade hitta det i december.
En vecka senare opererades hon.
– Jag hade precis fått ned min mammas urna i jorden på kyrkogården och först tänkte jag: Snart ligger jag där själv. Jag trodde inte jag skulle få se mina två barn växa upp, berättar hon.
Vid den här tiden såg bröstcancervården helt annorlunda ut än i dag. Bara omkring hälften som fick diagnosen överlevde. Det fanns ingen allmän mammografiscreening, inga bröstkirurger, inga bröstcentrum.
– Sedan tänkte jag: Nej, det här ska inte få ta mig, jag klarar det. Det finns ingen risk att jag inte klarar det.
Beate Johansson berättar att hon vaknade upp efter narkosen med en enda tanke i huvudet: Nu är cancern borta. Att hon förlorat bröstet var inte huvudsaken, utan – nu är den borta.
Däremot hade hon ett behov av att bearbeta händelsen. I Hemmets journal läste hon om Bröstcancerförbundet, eller Bröstcancerföreningarnas riksorganisation, som det hette då. Hon fick ett nummer till Bröstcancerföreningen Johanna i Göteborg, den närmaste från hennes hem i Uddevalla, där hon mötte en stödperson.
– När man har drabbats av en sådan här sak handlar det mycket om att få berätta sin historia, om och om igen. Familjemedlemmar kan till sist tröttna på det men stödpersonerna finns där för att lyssna. Inte för att komma med medicinska råd, för det har man inte utbildning för, men för att lyssna.
Stödpersonerna finns där för att lyssna, inte för att komma med medicinska råd.
Beate Johansson
BEATE JOHANSSON utbildade sig snart själv till stödperson och 1993 grundade hon föreningen Emelie i Uddevalla, där hon nu är ordförande. Hon har i flera decennier engagerat sig för bröstcancerdrabbade och några av de runt hundra medlemmarna har hon följt sedan föreningen startade.
– Det finns alltid någonting nytt att berätta om sin sjukdomshistoria, säger hon, nya upplevelser.
Ibland möter hon oro, särskilt när en mammografi närmar sig. Men samtalen rymmer också helt andra, ljusare saker.
– Vi pratar om familj, vänner, vad de gör, var de har varit på semester. Vi har ofta väldigt roligt!
Visst kan uppgiften som stödperson vara svår. Under de här 37 åren har hon mött många människor och alla har inte överlevt. Ibland har hon blivit tvungen att följa även unga människor till slutet. Men det sker allt mer sällan – bröstcancervården har gjort enorma framsteg sedan hon själv fick sin diagnos. Nu överlever mer än åtta av tio drabbade i minst tio år efter diagnosen.
– Det är fantastiskt, nästan otroligt. Det har utvecklats så många nya operationsmetoder att det knappt går att beskriva. Men det viktigaste är nog att man nu kan gå in i lymfsystemet för att se om cancern har spridit sig.
Samtidigt finns mer att göra. En stor fråga just nu är bristen på radiologer, vilket oroar Beate Johansson. Men som stödperson är det vanligaste problem hon möter det stora flödet av nya läkare.
– Det får jag ofta höra, att man hela tiden måste upprepa vad som har hänt en. Läkarna hinner inte läsa journalerna. De har femton, tjugo minuter per möte, och då blir det inte mycket tid över efter att man dragit sin historia.
Läkarna hinner inte läsa journalerna. De har femton, tjugo minuter per möte, och då blir det inte mycket tid över efter att man dragit sin historia.
Beate Johansson
NU ÄR BEATE JOHANSSON 80 år och fortfarande frisk från cancer. Vid 74-års ålder föll hon som alla andra ur mammografiprogrammet, men det är inget som oroar henne, säger hon. Hon undersöker sig själv regelbundet, och uppmanar alla kvinnor att göra likadant.
För den som behöver lite vägledning hänvisar hon till Bröstcancerförbundet, som har bra information.
– Jag undersöker även det bröst som är borta. Och i armhålan, lymfkörtlarna – hur känns det där? Om man känner någonting så tar man kontakt med sjukvården. Det gäller att ta ansvar för sin egen kropp. Gör man det behöver man inte vara så rädd.
Ja, Beate Johansson är vid liv. Men för ett par år sedan var det nära att ta slut. Det var under en resa till Tyskland som hon plötsligt hamnade i koma. Exakt vad som orsakade den kritiska situationen är fortfarande oklart, men en del av förklaringen var en dubbelsidig lunginflammation.
Under den sex veckor långa medvetslösheten mötte hon sin make, som är död sedan fjorton år. Han berättade för henne att hon måste återvända till livet. Och till läkarnas stora förvåning gjorde hon just det. En dag när hennes dotter satt vid hennes sjuksäng och upprepade hennes namn svarade hon plötsligt.
– Jag bad henne att sluta, för jag tyckte att hon tjatade så.
Sedan dess har Beate Johansson fått lära sig många saker på nytt: att äta själv, att gå. Nu är hon på benen, och även om hon fortfarande känner av sviterna från att ha legat i koma så klarar hon sig på egen hand. Och några planer på att sluta som stödperson har hon inte.
– När en nyopererad person möter mig och får veta att det är 37 år sedan jag drabbades så tycker hon att det är fantastiskt. Jag ger hopp, vet du.
När en nyopererad person möter mig och får veta att det är 37 år sedan jag drabbades så tycker hon att det är fantastiskt. Jag ger hopp, vet du.
Beate Johansson
Beate Johansson
- Född: 1940.
- Bor: Munkedal, född i Tyskland.
- Familj: Två döttrar, sex barnbarn och fem barnbarnsbarn.
- Diagnos: Bröstcancer, mer information fick man inte på den tiden.
- Fritidsintressen: Jag har tre katter. På dagarna passar jag två hundar, och ibland tre katter åt min dotter som bor i närheten. Annars ägnar jag mig åt handarbete, stickar och syr. Det har jag gott om tid för nu.
