Bestämde sig för att leva - inte bara överleva
Madara var 43 år gammal när hon fick sin bröstcancerdiagnos, precis som hennes farmor var när hon fick bröstcancer. Det här är Madaras berättelse.
Publicerad 10 september 2024
uppdaterad 13 september 2024
Beskedet
När jag var liten och hälsade på min farmor undrade jag alltid varför hennes ena arm och hand var tjockare än den andra och varför ena bröstet var mjukt som bomull. Det var utan att jag då visste om det, att jag hade mitt första möte med bröstcancer. Min farmor fick bröstcancer vid 43 års ålder. Jag fick också min bröstcancerdiagnos när jag var 43.
Första gången jag märkte att något var annorlunda med mitt högra bröst var när jag efter ett missfall kunde välkomna vårt tredje barn. Det gick knappt att amma med höger bröst.
Jag hade hunnit med två mammografier utan anmärkningar, när jag några månader senare kände en konstig avlång upphöjning ovanför bröstvårtan, som också var indragen då och då. Jag funderade en del på vad det kunde betyda men sen kom pandemin och jag som arbetade som högstadielärare fick mer att göra på jobbet. Knölen hamnade i skymundan.
Ge en gåva
Sommaren kom och jag kände mig så avgrundsdjupt trött. I början av augusti ringde jag vårdcentralen och några dagar senare fick jag tid på Bröstcentrum. Alla undersökningar gjordes och biopsier togs. När jag fick hem brevet att jag ska infinna mig på Bröstcentrum med en anhörig, hade jag redan läst i journalen att jag har bröstcancer.
Mötet med kirurgen gick lugnt till. Min man höll min hand och min enda fråga var – är den spridd? Kirurgens svar lugnade mig och jag bestämde där och då att jag ska gå igenom denna resa på samma sätt som mina andra resor i livet: med nyfikenhet, mod, kämpaglöd och mycket livsglädje.
Behandlingen
Jag blev sjukskriven och fick göra MR och förberedde mig inför operationen. En dag innan operationen ringer kirurgen och berättar att MR-svaret visar möjlig inväxt mot bröstmuskeln så det går inte att operera i nuläget därför blir det cytostatika först. Jag som mentalt förberett mig på operation, blev först ganska tagen av den ändrade planen.
Hos onkologen fick jag veta att jag har Her2 negativ, lokalt avancerad lobulär bröstcancer. Förutom själva tumören var det även ett större område med LCIS. Olika röntgen beställdes och snart var det dags för min första dos Docetaxel. Jag fick världens finaste kontaktsjuksköterska och mådde ganska bra efter den första omgången, i alla fall fram tills dag tre som var svårast alla omgångar. Utan en gång, dagen då min dotter fyllde 18. Den dagen kunde ingenting hindra mig från att fira henne och livet! Vad jag dansade och skrattade och var fylld med lyckorus trots de svåra biverkningarna.
Samma dag som jag rakade håret, fick jag besked i journalen efter MR-röntgen att tumören hade krympt från 7x6x8 cm till 4x4,5x4 cm. Jag var så himla lycklig och inspirerad av att fortsätta fighten! Jag skapade en egen lyckobubbla mitt i det svåraste och ville göra det bästa möjliga - inte bara överleva.
På min lilla sons femårsdag fick jag sista omgången med EC och vad jag var tvungen att glädjerusa i korridoren på Onkologen. Dagen till ära hade jag på mig en vacker sjal på mitt kala huvud och under den hade små duniga babyhår redan börjat växa ut.
Ge en gåva
Jag opererades i början av februari. Lite cancer och makrometastas i axillen hittades och det blev en till operation. Sedan fick jag mer cytostatika, Capecitabin. Det blev en smärtsam men underbar sommar med cykelturer då mina fotsulor var täckta av blåsor och jag hade svårt att gå. Efter en sänkt dos, mådde mina fötter bättre och i augusti kunde jag påbörja strålbehandling. Lyckan när en nyfunnen vän strålades samtidigt. Vi bodde på samma hotell under tiden och vad vi njöt av allt, och vad vi skrattade i den tomma och sorgsna väntsalen! Strålbehandlingen var för mig den absolut lättaste delen, det var ju min sista behandling! Sedan påbörjade jag Zoladex- och Tamoxifenbehandling, men alla andra behandlingar var klara! Jag var så frisk som jag kunde vara. Cancerfri och enormt tacksam.
Livet efter
Tre månader efter avslutade behandlingar återgick jag till mitt arbete som bildlärare på högstadiet. Jag minns att jag var så glad att de sjuor som jag hade börjat undervisa innan jag blev sjuk, nu var nior och jag hann tillbaka i tid för att undervisa dem under deras sista månader på högstadiet!
Det var emellanåt tufft både fysiskt som psykiskt att komma tillbaka till realiteten efter ett år i cancervården. Men det är också en otrolig känsla att liksom se världen med helt andra ögon. Livet har fått nya färger, mycket starkare och ljusare.
Jag skaffade mig ett konto på Instagram för att träffa andra drabbade och där har jag mött de mest fantastiska människor, som jag säkerligen inte hade träffat annars. Jag har ändrats, blivit mer öppen och modig för att ta det bästa från livet. Jag har en konstnärlig utbildning men hade inte arbetat med min konst på länge innan diagnosen. Nu gör jag det och har stora planer att göra en soloutställning.
Jag är medveten om att cancer kan komma tillbaka. Men jag tänker också att det finns en större möjlighet att jag lever lika länge som min farmor och hinner dansa genom mitt liv ett bra tag till.
För att uppmärksamma den årliga bröstcancermånaden, har jag som tradition att raka av håret varje oktober. För oss alla.
