Majas berättelse

Allting började 2010 när jag var 9 år. Jag förstod inte så mycket om vad som hände mer än att mamma hade en elak vindruva i bröstet som doktorn skulle ta bort.

Jag har svaga minnen från denna tid, men jag minns tydligt en dag när vi besökte mamma på sjukhuset efter första operationen. Vi satt i dagrummet på onkologen i Lund.

Mamma satt i soffan med sjukhuskläder och såg trött ut, men trots att hon nyss opererats så hade hon ett stort leende på läpparna. Jag minns hur jag satt och funderade på varför mamma hade spillt så mycket kaffe på tröjan, men jag har senare förstått att det inte alls var kaffe.

Vi fick senare reda på att cancern hade spridit sig till portvaktskörteln och att mamma skulle opereras igen. Då tog man bort alla lymfkörtlarna i höger armhåla.

Min mamma har alltid varit en glad och sprallig kvinna, det krävdes mycket för att gå henne på nerverna. Även när mamma gick på cellgifter och strålades så kämpade hon för att jag och mina syskon inte skulle få nys om att hon mådde dåligt. Hon hade peruker ett tag för att dölja sjukdomen, men gick sedan över till keps.

Mamma förklarade för oss barn att när det gått fem år så skulle cancern vara helt borta, och vi skulle kunna börja leva normalt igen.

16 april 2015 hade jag matteprov i skolan. Matte har alltid varit mitt sämsta ämne, men mamma peppade mig och gav mig som vanligt självförtroende att gå dit och göra mitt bästa. Efter provet smsade jag mamma för att berätta att provet gick bra och att jag ville fira på kvällen. Jag fick inget svar.

När jag kom hem från skolan den dagen gick jag över till grannen på gatan för att hitta på något i väntan på att mamma och pappa skulle komma hem från jobbet.

Telefonen ringer efter en stund och det är pappa. Han låter allvarlig och ber mig komma hem direkt. När jag går ut på gatan ser jag en främmande bil stå utanför huset och jag förstår att någonting allvarligt har hänt.

När jag öppnar dörren står mina storebröder, Joel och Jacob, där tillsammans med pappa.

-Mamma har blivit dålig på jobbet och ligger på sjukhus.

Mamma hade fått ett epilepsianfall på jobbet, mitt under ett föredrag för många människor, och kollapsat på golvet.

Väl inne på sjukhuset fick vi veta att cancern hade spridit sig till hjärnan. Det rörde sig nu om sekundär malign hjärntumör med spridning till hjärnan och hjärnhinnorna.

Denna tid var en enda stor dimma med kaos och sorg, men jag minns alla detaljer som att det var igår. Jag minns hur veckorna innan resultaten från röntgen kom kändes som en evighet. Jag minns lättnaden som infann sig i kroppen de gånger läkaren sa att det var positiva resultat, och jag minns hur världen vändes upp och ner när resultaten var negativa.

Mamma sa alltid att positiva resultat på röntgen kunde likställas med att vinna på lotto eller ett frieri.

Den första tumören i hjärnan kunde läkarna avlägsna med marginal och mamma strålades efter operationen. Ett år senare kom den dock tillbaka på samma ställe, och kunde inte tas bort.

Läkaren hade uppmanat mamma att åka på en resa runt världen, för det skulle inte finnas mycket tid kvar.

När mamma kom hem den dagen efter att ha fått beskedet om den andra hjärntumören så var hon så upprörd att hon slet av sig sin skjorta och det flög knappar över hela badrumsgolvet.

Hon tog mig sedan i handen och vi gick en lång promenad, bara hon och jag, och pratade om livet.

Läkarna kämpade med att hitta eventuella behandlingar. Mamma skickades på gammastrålningsbehandling på Karolinska i Stockholm, som man sedan konstaterade inte gick att utföra eftersom tumören satt illa till.

Efter många år av strålning, cellgifter och avastin höll sig dock tumören i schack och vi fick några år av en någorlunda cancerfri vardag. Däremot så drabbades mamma av svår kognitiv svikt, som resulterade i att hon tappade förmågan att läsa och skriva och även synen på höger sida.

Min mamma var polismästare och en mycket uppskattad chef. Hon hade så mycket pondus och självförtroende och på jobbet levde hon upp. Efter detta kunde mamma aldrig gå tillbaka till jobbet igen. Att inte kunna jobba igen var den största sorgen för mamma. Jobbet betydde så mycket för henne.

I juni 2022 fick vi beskedet att cancern spridit sig till skelettet. Mamma hade svår ryggsmärta och gick på tunga smärtstillande de nästkommande två åren.

Sommaren 2023 åkte vi på en sista semester med hela familjen till franska rivieran. Mamma klarade det med nöd och näppe, men var mycket svag i kroppen de sista dagarna av semestern.

I oktober 2023 blev mammas kognitiva svikt allt värre, och det uppstod plötsligt en helt annan situation. Hon blev inlagd på onkologen i Malmö, där vi fick informationen att det nog börjat växa i hjärnan och att man även hittat en tumör på levern. Mamma drabbades även av svår lunginflammation och vi fick höra att hon kanske inte skulle klara natten. Hon hämtade sig dock och vi fick möjligheten att flytta till den palliativa avdelningen i Lund, på St Lars.

I november 2023 flyttade mamma in på hospis i Lund och den 6/3-2024 tog hon sitt sista andetag.

Det är en sorg som är så stor och som har varat under så lång tid. Jag har levt i skräck att förlora min mamma i 14 år och nu helt plötsligt är det vardag. Jag tvingas acceptera faktumet att min mamma, min stora trygghet i livet, inte längre finns vid min sida.

Allt på grund av den där elaka vindruvan i bröstet.

När löven faller från träden under hösten och det kryllar av färger så stannar jag till och tänker extra mycket på mamma, som alltid sa: ”Det är viktigt att stanna upp ibland och lyfta på blicken. Då lägger man märke till hur vackert allt runtomkring oss är”

Jag lovar dig mamma, att precis som vi fick höra om mormor Gunilla ska mina framtida barn få höra om dig och dina upptåg, din stora kärlek till din familj och människor, varje dag så länge jag lever.