Vi använder cookies för att ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats.

Läs mer
Jag förstår

Många fick en tankeställare

Emil Persson fick lära sig den hårda vägen att även män kan få bröstcancer. Den vanligaste reaktionen han fått från omgivningen är: Va?

TEXT Karin Persson. FOTO John Sandlund

1 april

Emil Persson

– Jag jobbade på en industri där det slipades och svetsades mycket. Men när jag berättade om cancern kunde du hört en knappnål falla, säger Emil Persson.

Det var för fem år sedan. Tidigare på dagen hade han fått veta att han hade bröstcancer. När han nu stod där på verkstadsgolvet tillsammans med sina kollegor delade alla hans förvåning.

Jag hade ingen aning om att män kan få bröstcancer och vi var många som fick oss en tankeställare.

Emil Persson

Emil Persson var 35 år när han blev sjuk. Tiden före beskedet hade varit kaotisk. Då arbetade han heltid samtidigt som han ägnade all övrig tid åt att bygga familjens nya hus. Den knöl han upptäckt, stor som en femkrona bakom högra bröstvårtan, fanns det inget utrymme att fokusera på. Förmodligen var det ändå bara en fettknöl, resonerade han. Det var hans fru som fick honom att lova att kolla upp den så fort de flyttat. När han fick sin diagnos föll livet samman.

– Det var som att få fötterna undansparkade och bli liggande, knall fall, säger han.

Där och då, på vårdcentralen, fick Emil Persson inte så mycket mer information. Chockad frågade han läkaren hur han skulle kunna gå och jobba efter ett sådant här besked. Läkaren fick förtydliga: ”Du är sjuk. Du ska inte jobba”.

På sjukhuset i Västervik fick han veta mer om vad som väntade honom. Operationen skulle ske bara dagar senare. Högra bröstet och ett par lymfkörtlar togs bort. Sedan drog cellgiftsbehandlingen i gång.

– Operationen var den lätta biten, när man tittar på det så här i efterhand.

Av cellgifterna blev Emil Persson svårt utmattad. Han beskriver tillståndet som den värsta bakfylla man kan tänka sig, multiplicerad med hundra. Håret föll av och smaklökarna slogs ut. Vid den här tiden var han också kraftigt överviktig och berättar om hur han bara blev mer och mer försoffad.

SAMTIDIGT PÅGICK familjelivet med en fru som arbetade skift och barn som behövde sitt.

– Det var tufft för hela familjen. Men ungarna hjälpte mig också, jag kunde inte bryta ihop helt för jag hade ju dem att ta hand om. Det där med att dö, det fanns det inte tid att tänka på ens.

Cellgiftsbehandlingen avslutades efter ett halvår och några månader senare började Emil Persson att arbeta igen, först halvtid och snart heltid. Så här i efterhand ångrar han att han hade så bråttom tillbaka och säger att han fick sota för det. Ett år efter sjukdomsbeskedet kom allt ifatt honom. Hjärnspökena blev för högröstade och han sökte stöd hos en kurator.

Det var ett uppvaknande. Jag tänkte: nu är det dags att göra något åt livet.

Emil Persson

FÖRST TVÅ ÅR SENARE, runt januari-februari 2018, kunde han säga att han mådde bra igen. Men bara någon månad senare kom dråpslaget. En ny knöl, även den i höger bröst. Det tog två veckor innan han berättade för sin fru.

– Jag ville inte gå igenom resan en gång till. Jag visste att det var cancer. Jag blev inte förvånad när jag sedan fick reda på det.

Den här gången var det i en mening ännu värre att få beskedet. Att tro sig vara färdigbehandlad och frisk, men i själva verket vara så långt ifrån det, var förkrossande. Samtidigt var det skönt att slippa ovissheten inför vad som skulle komma.

En ny operation gjordes. Vid en undersökning kort därefter visade det sig att Emil Persson var för överviktig för att man skulle kunna få tillräckligt bra bilder av hjärtat. Läkarna kunde inte avgöra om det gick att ge honom de tilltänkta cellgifterna.

– Det var ett uppvaknande. Jag tänkte: nu är det dags att göra något åt livet. Jag gav mig fan på att mina barn inte ska bli faderlösa tidigt.

När han efter ytterligare undersökningar fick veta att det trots allt var möjligt att behandla honom så som läkarna helst ville bestämde han sig för att bli den piggaste och friskaste cancersjuka i Kalmar län. Han skaffade medlemskort på det närliggande gymmet och anslöt till en grupp som körde en gång i veckan med personlig tränare. Utöver det tränade han ytterligare uppemot fem gånger i veckan på egen hand. Ibland började han dagen med besök i Västervik för cellgiftsbehandling och avslutade den på motionscykeln.

– I början jagade jag bara vågen. Det andra, att jag mår bättre, har kommit senare.

Den här gången tog han också hjälp av psykolog direkt. Att kunna ”spy galla” till någon som inte bor under samma tak är skönt, tycker han. Också tillfällena då han får sin antikroppsbehandling utgör faktiskt välbehövliga andningshål. Sjuksköterskorna på cytostatikamottagningen fungerar som viktiga samtalspartners.

– De är de bästa människorna som finns. De är guld värda.

I DAG MÅR Emil Persson efter omständigheterna bra. Han arbetar halvtid och kommer att skynda långsamt när det gäller att komma tillbaka till arbetslivet fullt ut. Vågen visar 30 kilo mindre än förut, och lite till ska den ner. Förra veckan fyllde han 40 år och hans mål framöver är att må så bra i vardagen som det bara är möjligt.

– Det är bara att gilla läget. The show must go on.

Emil Persson fick själv hitta till den lokala bröstcancerföreningen och skulle ha velat få mer information från vårdens sida om vilket stöd som finns att söka utanför regionernas regi. Hittills känner han inte till någon annan man med bröstcancer. Visst skulle det vara roligt att ses och utbyta erfarenheter, säger han, men det är inte något han egentligen saknat. Däremot vill han bidra till att sprida kunskapen om manlig bröstcancer. Den vanligaste reaktionen han har fått när han berättat om sin diagnos är: Va?!

Nästa gång det är dags för Rosa Oktober tänker jag anmäla mig för att stå och sälja band.

Emil Persson

Emil Persson

  • Ålder: 40.
  • Bor: Oskarshamn.
  • Gör: Truckförare på Scania.
  • Familj: Fru och två barn.
  • På fritiden: Tränar, ägnar sig åt husbilen, huset och trädgården.
Stöd bröstcancerforskningen och de som är drabbade. Ge en gåva!

Stöd bröstcancerforskningen och de som är drabbade. Ge en gåva!

Om bröstcancer

Om bröstcancer

Stöd oss

Stöd oss