Med livet i fokus

– Det är ofta så att en cancerbehandling fungerar ett bra tag, sedan lurar cellerna sig in i en annan lösning som medicinen inte biter på. Då blir det dags att byta behandling. Jag vet att jag nu har betat av standardpaketet.

Onkologen testar nya möjliga behandlingar för andra cancerformer på henne. Det finns också alltid hopp om att nya behandlingar för bröstcancer ska dyka upp.

– Bröstcancer är ju tyvärr en stor cancerform vilket innebär att läkemedelsbolagen har ett stort fokus att snabbt ta fram nya lösningar för oss. I dag kan man till exempel jobba med fler målsökande former av behandlingar, vilket känns hoppfullt.

Döden lurar ofrånkomligt i skuggorna, men Helen Bornelind är fast bestämd att röra sig i ljuset. Varför ta ut sorgen i förskott? Alla ska vi dö, och ingen vet när. Helen vet i alla fall att hon inte kan vänta med att leva.

– Det enda positiva med den här diagnosen är att man blir påmind om att göra sådant man tycker om, att vara nära sina kära, uppfylla sina drömmar. Det kan inte vänta.

Helen Bornelind liknar sin situation vid en hinderbana. Hon diagnosticerades med bröstcancer 2013. Under sin första cellgiftsbehandling gick hennes lillasyster bort i spridd bröstcancer. Helen minns dödsångesten i andras ögon när hon själv satt på begravningen i peruk.

– Jag såg verkligen döden i vitögat. Det var hinder nummer ett.

Behandlingen gick bra och läkaren sa att det nu var lika stor risk för henne att få cancer som för vem som helst ute på gatan. Men varför fick hon då så svårt att andas? Det var 2019 och hon kunde inte längre hålla jämna steg med kollegorna. Snart kunde hon inte gå i trappor alls. Hinder nummer två.

– Det är astma, trodde primärvårdsläkaren. Men det visade sig vara cancern som kommit tillbaka och spritt sig till lungsäcken. Lungan på ena sidan var hoptryckt, det var därför jag inte kunde andas som vanligt.

– Nu blir jag lite ledsen.

Maken Robert ställer sig upp och kramar om, tröstar. Det är svårt att prata om. Att få beskedet spridd bröstcancer, sjukdomen som tagit lillasystern ifrån henne, var tungt. Det var inte så det skulle bli.

– Tanken på att lämna sina anhöriga är fruktansvärt tragisk. Att inte få uppleva barnbarn. Att gå och dö mitt i alltihop, det hade jag inte tänkt. Samtidigt – jag lever ju nu. Vad ska jag vara ledsen för då?

Helen Bornelind har en speciell läggning, och det är att hon är immun mot melankoli. Det har hon med sig från föräldrarna och uppväxten. Mörkret fastnar inte. Leendet bryter sig alltid ut även i de svåraste stunderna. För i allt elände finns det hopp, säger hon.

– Visst, det är jobbigt med ovissheten. Det är en berg- och dalbana. Inför varje kontroll finns en rädsla att de ska ha hittat något, eller att kroppen inte längre svarar på medicinen. Men det här är sant: Det går att leva ett vanligt liv med spridd bröstcancer. Man kan må bra, kan vara glad trots att man är under behandling. Det är ett viktigt budskap.

I segelbåten dagen före midsommar, skärgården i sitt esse, på väg ut till en kobbe för att fira sommaren. Benet har gjort ont ett tag, men ingen förstår varför. I en båt blir rörelsemönstret förändrat, stegen annorlunda. Hon trampar så att hela vikten fördelas på högerbenet. Det säger kras. Lårbenet är av. Hinder nummer tre.

– Det var en elva på en tiogradig skala. Att föda barn är verkligen inget i jämförelse. Och att vara i en båt då det händer. Det behövdes fem brandmän för att plocka upp mig och köra mig till sjukhuset. Väl där visade det sig att jag hade en sju centimeters tumör i benet och fick opereras akut. Jag fick en höftprotes för att stadga upp benet.

– Midsommarsillen fick vänta för operationspersonalen. Det var fantastiskt att se att maskineriet på sjukhuset fungerade så bra, mitt i en av årets största högtider.

Solen letar sig in hemma i huset i Uppsala, belyser väggarna som är fulla av fotografier. Bröllop, bebisar, inkapslade minnen. Sjukdomen har förändrat henne, eller kanske förstärkt vissa sidor, säger hon. Hon är mer närvarande i nuet, ser färgerna skarpare än förut. Livet tycks mer koncentrerat.

– Jag njuter av att sitta på altanen och lyssna på en bok i solen, plocka mig några björnbär från busken. Jag har alltid varit en positiv person, men jag tror att jag ser glädjen i det lilla på ett annat sätt nu.

Engagemanget i bröstcancerföreningen i Uppsala har betytt mycket, berättar hon. Hon satt sex år i styrelsen och var bland annat med och bytte namn på gruppen med spridd bröstcancer, till Leva.

– Ord gör skillnad. Det handlar om perspektiv. Det sitter här uppe, säger hon och pekar på huvudet. Vi lever nu och vi är inte vår sjukdom. Det är kanske därför jag inte suger åt mig allt det mörka, jag fokuserar på mitt ljusa perspektiv. Det är som med mitt ben, jag ser det inte som trasigt, utan som reparerat.

Helen Bornelind ser det som sitt uppdrag att sprida hopp, att förmedla en känsla av lugn i en oförutsägbar tillvaro.

– Man kan känna sig väldigt ensam och rädd. Spridd bröstcancer är alltid en individuell resa, det ser olika ut för alla, men sök stöd bland dem som kan förstå vad du går igenom. Bröstcancerföreningarna är otroligt värdefulla. Sedan: Andas. Försök hitta lugnet. Man kan leva långa perioder utan tecken på sjukdom och det kommer nya spännande behandlingar hela tiden. Det kommer bli bra.