"Min kvinnlighet sitter inte i brösten"
För Anna Eliason kändes det självklart att inte rekonstruera det bröst hon förlorat. Men reaktionerna från omgivningen visade att långt ifrån alla såg hennes val som naturligt.
TEXT Karin Persson FOTO Christian Andersson
Publicerad 11 juni 2025
uppdaterad 13 juni 2025
Anna Eliason var inte beredd på kommentarerna hon möttes av efter sin bröstcanceroperation. När hon berättade att hon behövt ta bort hela bröstet och inte skulle skaffa ett nytt väcktes omgivningens engagemang omedelbart. ”Det finns nog en fin protes du kan ha”. ”Du får stoppa bomull i behån”. ”Ditt andra bröst är inte så stort”. ”Ditt andra bröst är inte så litet”.
– Först tänkte jag inte så mycket på det. Det var nära och kära som sa sådant i all välmening. Men det var väldigt tydligt att normen verkligen är att man ska ha två bröst, säger hon.
Det var väldigt tydligt att normen verkligen är att man ska ha två bröst.
I februari 2023 upptäckte hon något i ena bröstet som inte varit där förut.
– Jag hade en dålig känsla från början men försökte intala mig att det var något hormonellt. När det hårda inte hade försvunnit efter en månad sökte jag vård.
Därefter gick allt snabbt. På bröstmottagningen kunde man se att hon hade förstadium till cancer. Kort därpå fick hon träffa en bröstkirurg som berättade att planen var att göra en tårtbitsoperation. Men kirurgen sa också att hon kunde välja en mastektomi där hela bröstet opereras bort, och berättade om för- och nackdelar med de olika tillvägagångssätten.
– Jag var inte förberedd på att jag skulle få välja. Jag undrade om jag fick tänka på det och fick veta att de behövde ett svar innan jag gick hem. Det handlade alltså om 15 minuter!
Anna Eliason bestämde sig för mastektomi. Trots att kirurgen berättade att det inte var större risk för återfall efter en tårtbitsoperation tyckte hon att det kändes bättre att ta bort hela bröstet. Under operationen visade det sig sedan att hon hade en invasiv cancer och att ett större område var drabbat än vad man trott, vilket hade gjort en mastektomi nödvändig oavsett vad hon valt.
Ge en gåva
Anna Eliasson var tydlig med att hon inte önskade någon rekonstruktion.
– Jag ville inte ha ett främmande föremål i min kropp och inte heller göra stora operationer för att ta vävnad från andra delar av kroppen för att skapa något som ska se ut som ett bröst. För mig kändes det i stället viktigt att det skulle bli platt och att jag skulle kunna få känna mig nöjd och fin i det.
Hon berättar att brösten aldrig känts särskilt viktiga för hennes identitet som kvinna. Hon förstår att andra kvinnor kan känna annorlunda men kan samtidigt bli provocerad av uttalanden som får det att låta som att det gäller för alla.
– Jag känner inte alls att min kvinnlighet sitter i brösten. Den sitter någon helt annanstans, den sitter ju i mig.
– Jag är tacksam gentemot min kirurg. I dag syns bara en tunn ljus linje på en helt platt bröstkorg.
Redan före operationen fick Anna Eliason med sig en påse med en, som hon säger, fluffig protes. Hon läser upp en dikt hon skrev kort därefter:
”Två minus ett är ett.
Jag har ett bröst. Varför behöver jag se ut som att jag har två?
Påsen med fluffbröstet ligger oöppnad.
Inget fluff här inte.
Platt och hårt. Men det är mitt. Mitt platta bröst.
Jag gillar det. Det är jag. Nu.”
Trots det hämtade hon ut ytterligare en protes som hon har försökt att vänja sig vid. Känslan av att vara asymmetrisk stör henne. Kläderna hänger snett och upplevelsen är att hon hela tiden är framåtvriden, åt höger där det friska bröstet finns kvar. Hon, som jobbat med yoga i många år och är van att ha full kontroll över kroppen, känner inte igen sig.
I dag syns bara en tunn ljus linje på en helt platt bröstkorg.
Men att använda protesen känns inte heller bra. Dels är det viktigt för henne att få vara den hon är, utan att känna sig tillgjord. Dels är den obekväm när hon rör på sig. Under hennes många cykelturer i naturen blir det svettigt.
Ganska tidigt tänkte hon att platt symmetri, där även det friska bröstet opereras bort, skulle vara ett bra alternativ för henne. När hon tog upp saken fick hon emellertid veta att man helst inte skär i frisk vävnad.
– Det skrattade jag faktiskt lite åt för det är inte sant. Om jag vill ha ett nytt bröst med kroppsegen vävnad skär de ju i frisk vävnad för att skapa det. Hade jag inte varit påläst hade jag kanske inte argumenterat utan bara köpt argumentet om frisk vävnad och gått hem.
På sin ettårskontroll berättade hon för kirurgen att hon nog vill ta bort det andra bröstet, och fick efter en kortare diskussion okej på det.
– När jag känner mig redo ska jag höra av mig. Nu har jag det i min journal och det känns skönt, för jag vet att det är många som krigar för att få lov att göra en sådan operation i stället för en rekonstruktion.
Än är Anna Eliason dock inte redo. Det är ett oåterkalleligt beslut och hon vill vara absolut säker på sin sak.
Ge en gåva
– Egentligen tror jag att jag har bestämt mig, men det är det sista modet att knuffa mig själv över kanten som behövs.
Med tiden har hon reflekterat en del kring omgivningens kommentarer om hennes beslut. Visst är det en utseendefråga, säger hon. Men hon tror också att det är något djupare som får många att reagera. Därför har hon valt att inte diskutera frågan om en platt symmetri med andra.
– Det här är något jag gör för mig, jag tror inte ens att någon annan kommer att märka det. Att lägga till ett bröst jag inte har känns däremot som något jag gör för andra. För mig är det viktigaste att var och en får möjligheten att bestämma över sin egen kropp, att jag är fri att välja själv hur jag vill ha min kropp efter cancern.
Anna Eliason
- Ålder: 56.
- Bor: Helsingborg.
- Gör: Civilekonom i grunden, har jobbat länge med yoga, meditation och personlig utveckling. Leder nu grupper i skogsbad.
- Familj: Man, utflugna tvillingdöttrar på 24 år och hund.
- På fritiden: Älskar att vara i naturen och att vara med familj och vänner. Stort intresse för klimat, återbruk, byggnadsvård och hälsa.