Min mamma
Din höga puls dånar genom telefon och mitt hjärta stannar. Tusen mil från dig är jag, hundra mil från henne är du. Cancern är tillbaka. Du som ringer är min bror och jag känner din ångest rusa i min kropp. Som ett högt, brusande vattenfall rinner känslorna igenom mig och det vibrerande ljudet får håret på mina armar att resa sig.
Emely Crona Stenberg berättar med egna ord.
Publicerad 12 oktober 2020
Jag klarar det inte viskar du. Det gör du säger jag. Med slutna ögon tänker jag på barndomens lättja, tidiga minnen från ridläger, smaken av snö och hakans tunna hud klämd i en cykelhjälm. Min dåtid tynar bort och förvandlas, när mina fötter lämnar marken.
Beskedet kommer snabbt och hårt som en örfil mot en nedkyld kind. Er mammas behandling upphör och hon kommer att dö inom loppet av tre veckor.
Solen går upp bakom fälten och vi jagar gryningen i hopp om en annan utväg.
Min brors andning vittnar om att han inte orkar mer och drömmen om vår framtid slås i spillror. Med sprucken röst ljuger jag och säger att vi ordnar det, men sanningen river bakom bröstet. Jag sparkar hårt i sömnen efter vildkaniner och mardrömsbesked, solen går upp bakom fälten och vi jagar gryningen i hopp om en annan utväg.
Vår mamma.
Försiktigt lägger jag täcket över din svaga kropp, öppnar fönstret och släpper in ljudet av en sista sommar. Den bedövande doften från rosmarin och salvia når mina sinnen. Honungsrosen vissnar sakta och klär marken med vita blad och pudrigt frömjöl. Du sover där nere, i ett rum med stora fönster. Där sover du, där sover jag.
Jag, din dotter, du min mamma.
Kommer jag aldrig få visa dig världen, somna på din axel, bråka om ditt tålamod och pröva mitt eget? Jag, din dotter, du min mamma.
Du sitter i vardagsrummet och tittar rakt fram. Du är där, men ändå inte alls. Magen är uppsvälld av all vätska som varje natt fyller din kropp. Den gör så cancern, tar plats och tar över. Ditt hår är tovigt, kort och vitt. Likt en vingklippt fågel sitter du i fåtöljen, jag tar din hand men du trycker den inte tillbaka.
Jag vill inte ha ont när det händer säger du. Jag vill inte ha ont.
Min urkraft tar över och jag sover ingenting.
Mina ögon tåras och det starka jag har byggt upp raseras. Jag ser och jag vet, att du snart kommer att dö.
Under natten är jag vaken med dig. Som ett instängt djur vankar du av och an. Jag vill och försöker, men jag kan inte släppa ut dig. Min urkraft tar över och jag sover ingenting.
På morgon möts vi av en läkare. Du välkomnar dödens hand, sminkad, nyduschad med borstat hår. Så stark, så orubblig, min mamma. I den vita pärmen som läggs i mitt knä läser jag orden: Läkemedelsbehandlingen minimeras. Inga återupplivningsförsök görs.
Jag läser den sista meningen igen. Inga återupplivningsförsök görs.
Det är tyst. Så tyst.
Hon doftar så gott och nu sitter vi här, i samtal med döden.
Min mamma. Med kammat hår och knutna händer. Hon doftar så gott och nu sitter vi här, i samtal med döden.
Fem minuter från midnatt, tre veckor senare, dör min mamma.
Min Mamma är kvar i september med blodröda månar och stjärnklara nätter. Kvar på ett hospice dit jag aldrig vill återvända. I ett rum, i en säng med en kudde som inte är hennes. Med kläder som blev för stora, på en madrass som var för hård och bland mat som aldrig åts.
Det är det svåraste jag gjort, att ensam gå vidare in i oktober när hon är kvar i september. Som att försöka hejda våren att göra entré, efter den hårdaste av vintrar.
Livet är inte en kamp men saknaden är.
Livet är inte en kamp men saknaden är.
Den är vacker, stenhård och river på sekund upp den vackraste av drömmar. För att orka gå vidare tar du själen i ena handen och och rädslan i den andra, sätter höger fot över tröskeln och kämpar vidare.
För att du kan, för att du vill. Varje dag måste du påminna dig själv om varför just du ska fortsätta leva. Varje dag ska du påminna dig själv om varför just du ska fortsätta. Som ett rastlöst barn om våren, dagen kommer.
Hon var där och hon är här. I havet, molnen, solen och himlen.
Hon var där och hon är här. I havet, molnen, solen och himlen. Bland stjärnor, månar och Karlavagnar. I mitt skratt, mina ögon och mitt stora, breda leende. Bland sommarregn, höststormar och vitsippor. Inte på hospice, utan här.
Min Mamma.
Emely Crona Stenberg
