Vi använder cookies för att ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats.

Läs mer
Jag förstår

”Minsta symtom slår undan benen”

När Charlotta Lindgren var färdigbehandlad kunde hon inte vara glad. Det gick inte en minut utan att hon tänkte på bröstcancer. Ärren på utsidan läkte men på insidan var det kaos. Nästan åtta år efter att Charlotta diagnosticerades med trippelnegativ bröstcancer vet hon att det är vanligt att känna så.

TEXT Annika Sjöberg. FOTO Malin Grönborg. KÄLLA Magasin B nr 2, 2020.

15 Juni

Charlotta Lindgren_seneffekter bröstcancer.jpg

Det var augusti 2013. Charlotta Lindgren åkte i väg på en efterlängtad solsemester tillsammans med sin man, deras tre äldsta barn och hennes föräldrar. De skulle fira. Eran med cancer i livet hade börjat, fortsatt och skulle nu få ett avslut. Hon var cancerfri.

Men varför var hon inte glad? De andra var glada. Skålade för livet. Charlotta Lindgren höll masken. ”Hör av dig om du om du känner något konstigt.” hade läkaren sagt vid sista besöket. Men hela kroppen kändes annorlunda och konstig. Hur skulle hon kunna skåla då?

Jag ville fira med de andra, jag hade ju klarat mig!

Charlotta Lindgren

– Jag ville fira med de andra, jag hade ju klarat mig! Men jag kände mest oro och ett dåligt samvete över att jag inte var gladare, säger hon.

Det som syns på ytan är bara en liten del av den förändring som Charlotta Lindgren genomgått. Nästan åtta år efter att Charlotta Lindgren diagnosticerades med trippelnegativ bröstcancer vet hon att det är vanligt att känna så. Hon är en annan människa än förut. Det som syns på ytan, kroppens ärr, är bara en liten del av förändringen. Det mesta är osynligt för den som inte känner henne väl och en del förändringar är det bara hon själv som märker av. Tröttheten, svårigheterna att komma ihåg saker, oron och den tärande och ständigt närvarande rädslan för återfall.

Det blir en sorts cancerhypokondri.

Charlotta Lindgren

– Det blir en sorts cancerhypokondri. Minsta lilla symtom slår undan benen på mig och jag faller ner i avgrunden igen, berättar hon.

Charlotta Lindgren var 35 år när hon upptäckte en knöl stor som ett ägg i ena bröstet. Knappt två veckor senare opererades bröstet bort. Därefter cellgifter, strålning, utskrivning. Någon efterbehandling behövdes inte, men om ett eller två år kunde hon få göra ett nytt bröst. Hon bad att få ta bort det andra också för säkerhets skull, men det gick inte. ”Vi skär inte i frisk vävnad”, förklarade läkarna.

LIVET SKULLE NU återgå till det normala. Men först elva månader efter sista strålningen var hon redo att börja jobba igen, tre timmar om dagen till att börja med. När hon kom hem sov hon tre timmar på soffan innan hon hämtade barnen från förskolan.

– Jag var förvånad över hur slut jag var. Och hur korkad. Jag tror inte någon på jobbet märkte det men jag fick skriva upp allt på lappar för att komma ihåg, jag som alltid haft stenkoll tidigare.

Men det gick. Hon hittade strategier, vande sig vid att vara en person som måste fråga om saker och ting och kunde successivt trappa upp sin arbetstid. Utåt sett så fungerade hon. Gjorde vad hon skulle, jobbade och tog hand om barnen. Men det gick inte en minut utan att hon tänkte på cancer. Minsta känning i kroppen tolkade hon som ett återfall.

Efter en tid började det sticka i höger hand och onkologen kunde inte utesluta metastaser utan röntgen. Ångesten grep åter tag i henne. Hon visste att det fanns en risk för lymfödem, vilket skulle vara tufft i sig, men det kunde ju också vara metastaser. Väntan på besked försatte henne i en egen bubbla. Det var allt hon kunde tänka på och hon började gå igenom sin begravning i huvudet.

Jag har kanske inte vunnit högsta pris i livets lotteri men vilken jävla tur jag har som lever.

Charlotta Lindgren

– När jag fick veta att det var lymfödem tänkte jag att jag måste göra en positiv analys av mig själv och fira. Jag har kanske inte vunnit högsta pris i livets lotteri men vilken jävla tur jag har som lever, säger hon.

Motion har aldrig varit Charlotta Lindgrens grej men nu började hon springa tjugo minuter om dagen. Antingen utomhus vid älven eller på det nyinköpta löpbandet. Det hjälpte både mot tröttheten och oron men de nattliga cancerdemonerna rådde löpningen inte på. När det blev tyst och stilla i huset kom de svarta tankarna över henne. I hennes huvud blev minsta symptom eller liten knöl i det friska bröstet en tumör och flera gånger gick hon på mammografi, övertygad om att hon fått ett återfall.

Det var aldrig något farligt men det friska bröstet blev förknippat med en enorm ångest. Sexlivet blev också lidande eftersom hon inte stod ut med att hennes man rörde vid bröstet.

– Det enda jag kunde tänka på var att hans hand skulle stanna och så skulle han undra: Vad är det här? Och mitt i det ska man njuta av sex.

Efter några år bröt hon ihop och började med antidepressiva läkemedel.

– I mitt huvud var det ett misslyckande men det var ju jättefjantigt att tänka så. Jag behövde det och att börja med antidepp är det bästa jag gjort. Jag tror hela min omgivning blev gladare, särskilt min man. Jag kunde äntligen slappna av och blev även en lugnare mamma.

Att börja med antidepp är det bästa jag gjort.

Charlotta Lindgren

UNDER FLERA ÅR efter operationen levde hon med ett bröst och tänkte att hon kanske kunde strunta i att göra en rekonstruktion. Ibland använde hon bröstprotes men hemma brydde hon sig inte om det. Men så började hon få ont i ryggen av snedbelastningen. Hon gjorde alla nödvändiga undersökningar inför en rekonstruktion, noterade att hon vägde lite mer än vanligt men tänkte att det hängde ihop med behandlingen. Det gjorde det inte. Till sin förvåning var hon gravid i vecka tjugo med sitt fjärde barn.

”Hör av dig när du ammat klart”, sa läkarna. Det gjorde hon och det bortopererade bröstet rekonstruerades. Efter mycket tjat har hon även fått ta bort det friska bröstet och nu sitter magens bristningar efter fyra graviditeter på ena bröstet i stället.

För mig är det här bröstet mycket finare än det äkta som bara gav mig ångest.

Charlotta Lindgren

– Det är lite fint att ha dem kvar. För mig är det här bröstet mycket finare än det äkta som bara gav mig ångest. Min risk för ny cancer i andra bröstet beräknades vara 20 procent inom en tjugo års period och jag kunde inte leva med vetskapen om den risken. Det var en sån lycka att få ta bort det, säger hon.

Charlotta Lindgren

  • Ålder: 42 år
  • Familj: Man och fyra barn: 11, 10, 8 och 5 år gamla
  • Bor: Vindeln i Västerbotten.
  • Gör: Hälsopedagog, Silviasyster och undersköterska.
  • Diagnos: Trippelnegativ bröstcancer, sköldkörtelcancer (utan koppling till bröstcancern).
Stöd bröstcancerforskningen och de som är drabbade. Skänk en gåva!

Stöd bröstcancerforskningen och de som är drabbade. Skänk en gåva!

Om bröstcancer

Om bröstcancer

Stöd oss

Stöd oss