Mitt i allt kan vi skratta
Mor och döttrar – två av tre i Familjen Posth har haft bröstcancer och bär på BRCA1. Lillasyster Jennifer har just fått svar på sin ärftlighetsutredning.
TEXT Annika Sjöberg. FOTO Anna Simonsson. KÄLLA Magasin B nr 2, 2019.
Publicerad 24 juni 2019
uppdaterad 3 juli 2019
UTANFÖR DEN GULA VILLAN i Stockholmsförorten Spånga står dubbelvagnen parkerad. I trädgården ligger lite byggmaterial i en prydlig hög. Nathalie Posth är på väg hem från jobbet. Barnen Levi och Gustav leker med sin moster Jennifer Posth som hämtat dem från förskolan. När vi ses har det gått två veckor sedan Jennifer fick svaren på sin ärftlighetsutredning. Det blev en lättnad. Både hennes mamma och systern Nathalie har haft bröstcancer. De bär båda på en mutation i genen BRCA1 som ger förhöjd risk för både bröstcancer och äggstockscancer.
– Jag har inte hunnit smälta det än men jag har den inte, säger Jennifer Posth.
Lättnaden fullkomligt lyser om henne när hon berättar om beskedet. Sedan hennes syster blev sjuk och de fick veta att det rörde sig om en mutation i BRCA1-genen har det inte gått en dag utan att hon tänkt på att hon själv kanske också riskerar att bli sjuk.
Jennifer var nyfödd när hennes mamma, Marita Posth, fick sin diagnos. Marita var 33 år och Jennifer var hennes tredje barn. Två döttrar och en son.
– När jag var färdigbehandlad frågade jag om det kunde vara ärftligt, men läkaren sa nej. Då visste man inte så mycket. Sen när det börjat pratas mer om BRCA1 och 2 så är det klart att jag tänkt på det, berättar Marita Posth.
Nathalie, som var 13 år när Maritas utredning började, har tydliga minnen av hur det var att känna på sig att något hänt, utan att veta vad. När cancerbeskedet kom började vuxenvärlden lägga huvudet på sned och hennes lärare bröt ihop och grät. Men när hon själv, sexton år senare, var gravid och fick en knöl i bröstet kopplade hon ändå inte ihop det med cancer. Hon trodde att knölen hängde ihop med graviditeten. Så var det inte. Den dagen Marita fick veta att Nathalie fått bröstcancer minns hon som den värsta i sitt liv.
– Det var så illa att jag inte ville leva. Det första jag sa till henne var att det var mitt fel. Jag förstod ju att det måste vara jag som gett det till henne. Och jag hade dessutom inte tagit itu med att göra en genetisk utredning, berättar hon.
MOR OCH DOTTER PRATADE UT. För Marita var det skönt att höra att Nathalie inte anklagade henne för någonting.
Nathalie opererades och fick cellgifter. Hon mådde uruselt och hade samtidigt en bebis att ta hand om. Maken Samuel var med henne på sjukhuset och körde sedan henne och sonen Levi till föräldrahemmet i Finnerödja två timmar bort, innan han åkte tillbaka till Stockholm för att jobba. De brukade hinna fram precis innan det värsta illamåendet satte in. Sen var de kvar tills Nathalie mådde bättre och Marita lade all kraft på att stötta sin dotter, och att orka stå upp själv.
– Jag bet ihop men så fort Nathalie och Levi åkt så rasade jag, berättar Marita Posth.
Det var egentligen först när Nathalie tagit sig igenom cellgiftsbehandlingen som de förmådde tänka på vad bärarskapet innebar för övriga familjemedlemmar. Jennifer var sjutton år och gick till en genetisk klinik. Där fick hon höra att hon inte skulle tänka mer på det just nu. Hon var så ung.
– De tyckte nog jag skulle leva livet lite först, säger hon.
Oftast rekommenderar läkarna att vänta med utredningen tills man är runt tjugofem år. Men när Jennifer fyllt tjugo ville hon veta. Utredningen drogs igång och hon var helt inställd på att ta bort brösten direkt, om hon bar på mutationen. Men nu får de sitta de kvar.
För Marita blev det annorlunda. Eftersom BRCA1 också innebär en kraftigt förhöjd risk för äggstockscancer togs hennes äggstockar bort och även det bröst hon hade kvar. Där hittade läkarna förstadiet till cancer.
En del saker måste man bara igenom.
Nathalie Posth
– Det är ju inte så att jag önskar Nathalie detta, men vi försöker se det positiva och pratar ibland om att det var tur att det var Nathalie, som är äldst, och inte Jennifer som bar på genen. Hade det varit tvärt om hade jag kanske inte funnits här i dag, säger Marita Posth.
Och det finns fler ljusglimtar. Precis när Nathalie avslutat sin behandling upptäckte hon att hon var gravid igen. Tanken på att det skulle kunna bli en flicka och vad det innebar fanns förstås, men de kände ändå ingen större oro för att föra anlagen vidare.
– Det låter oerhört själviskt men vi har tänkt att cancern går att förebygga. Och forskningen går snabbt framåt, säger hon.
Det blev en kille. Gustav föddes, de flyttade in i huset och Nathalie började jobba igen. Livet började återgå till det normala. Då hann allt ifatt henne.
– Nu kan jag se att vi har kört på som om ingenting har hänt. Men i höstas kom en riktig svacka, säger hon.
Nathalie hamnade i en djup depression och hade blivit beroende av morfinet hon tog för att stå ut med smärtan från en envis fistel hon fick i samband med cellgiftsbehandlingen. Hon kom till beroendecentrum och där fick hon på allvar börja bearbeta vad hon varit med om. Samtalsstöd och KBT har hjälpt. Hon är också glad att hela tiden ha haft sin mamma att prata med.
– Vi är väldigt nära och pratar om allt. Däremot vet jag att hon hållit igen på en del saker eftersom det är något man bara måste igenom, säger Nathalie Posth.
Nathalies egna barn är för små för att förstå men de har valt att ha ett öppet förhållningssätt. Om barnen undrar pratar de om såväl cancern som ärftligheten och försöker att lägga det på en nivå där de förstår. När en släkting gick bort nyligen började till exempel Levi fråga om döden. Då fick han följa med till kyrkogården för att se var man gräver ner människor som dött.
– Jag kan inte säga att jag vet vad som är rätt eller fel men vi går igenom det här som en familj. Då är det lättare att glädjas åt det positiva. Mitt i allt kan vi skratta och skoja, och om det går bra för någon, som då Jennifer fick veta att hon inte bär på mutationen, så firar vi det tillsammans.
