Mitt i ovissheten
Magasin B möter Birgitta Ohlsson på väg till sin tjugotredje cytostatikabehandling. Den tidigare ministern vill tala om sjukdomsprocessen medan hon är mitt i den – och utgången fortfarande är oviss.
Publicerad 28 september 2022
uppdaterad 30 januari 2023
Birgitta Ohlsson berättar om fördomar hon hade innan hon själv fick cancer. Som att cytostatikan slår ut en totalt. Visst – hon behöver bra skor till de nervskadade fötterna, konstaterar hon, som i dag har ett par bekväma goretex. Men efter operationer, strålning och 22 cellgiftsbehandlingar – 34 ska det bli enligt planen – kan hon fortfarande köra fem spinningpass i veckan.
Och goretex-skorna verkar göra sitt jobb: Det när med raska steg hon promenerar fram och tillbaka på baksidan av Nya Karolinska i Solna. Pekar på olika delar av sjukhuset.
– Där borta gjorde jag operationen, där var strålningen… Innan jag blev sjuk hade jag knappt varit här. Nu är det lite memory lane.
Birgitta Ohlsson, toppliberalen som var EU-minister i Reinfeldts regering och som lämnade politiken 2018 efter en partiledarstrid för dåvarande Folkpartiet, fick sin diagnos förra sommaren: bröstcancer. Hon gick in i en period av ovisshet och behandlingar.
Och hon är inte ur den än. I början av året upptäcktes aktiv cancer i 11 av 22 bortopererade lymfkörtlar. Cellgiftsbehandlingarna är planerade fram till januari nästa år.
– Offentliga personer som går igenom sådant här brukar låta sig intervjuas först när det är över, inte under själva förloppet, men jag tyckte att det var intressant att kliva fram innan man vet hur det ska sluta. Man kan hjälpa många genom att vara öppen.
När DN gjorde en stor intervju med Birgitta Ohlsson i oktober förra året blev det mycket uppmärksammat. Inte minst bilden på Birgitta Ohlsson utan hår, nominerad till årets bild i porträttgenren, satte avtryck. Efteråt hörde många av sig och hon förvandlades till något slags kurator, eller terapeut, berättar hon.
– Det var så många att jag inte hann svara alla. Men jag lärde mig mycket. En sorglig sak som kom fram var hur många det var som hade vuxit upp i hem där någon av föräldrarna hade cancer, ofta bröstcancer, utan att man fick tala om det. Det var en hemlighet för världen utanför, vilket skapade trauman.
Ge en gåva till kampen mot bröstcancer
Birgitta Ohlsson hoppas att hon med sin mediala transparens kan avdramatisera själva sjukdomsprocessen, och kanske ge människor en mer komplex bild av den. Nej, behandlingen måste inte innebära stort lidande för alla. Visst har hon fått stå ut med konsekvenser som bortdomnade fötter, RS-virus och trötthet, men cytostatikan har bara vid ett enda tillfälle fått henne att må riktigt dåligt – då pandemin hade gjort slut på medicinerna mot biverkningarna och hon fick hålla till godo med åksjuketabletter. Andra saker har dock varit svårare. Hon vill inte förmedla någon glättig cancerberättelse, berättar hon.
– Jag vill vara öppen med den oro man känner. Jag avskyr det här uttrycket: ”En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva”. Jag skulle inte påstå att jag ”lever fullt ut”. Man håller tillbaka hela tiden. Så fort man får smärta i benet eller ryggen som man inte känner igen tänker man att det är metastaser.
Hon har veckor där hon grubblar på nätterna. Vaknar upp, börjar googla: ”Hur känns metastaser?”. Hon har också upplevt att hon inte känt igen sig i spegeln.
– Det är en obehagskänsla att hon där inte är jag. Kroppen är trött, ansiktet förändras utan ögonbryn och fransar och ögonen ser tomma ut. Man blir lite som en zombie. Ibland orkar man inte titta på sig själv.
Jag skulle inte påstå att jag 'lever fullt ut'. Man håller tillbaka hela tiden.
Samtidigt har hon jobbat hela tiden. Hon är anställd som chef på en stor demokratiorganisation i USA, kopplad till det demokratiska partiet. Den här veckan var hon i Rotterdam, och förra i Washington. Tanken är att hon, hennes man och döttrarna ska flytta dit nästa år.
– Jag har en sådan här arbetshästgrej – jag bara köttar på.
Utan alla möten och uppgifter hade hon gått runt och tänkt på cancer hela dagarna, säger hon. Jobbet håller medvetandet i styr. Det har också en positiv inverkan på hennes identitet och självbild, tror hon. När man inte känner igen sig i spegeln kan ens arbete fortfarande göra en verklig och konkret inför sig själv.
Hon vet att frågan är känslig i bröstcancercommunityt, säger hon. Alla har inte förutsättningar att fortsätta arbeta. Jobbet kanske är för tungt eller smittorisken för stor.
– Jag är ju privilegierad, som kan styra min tid och försöka jobba ikapp på helgen det jag inte hunnit med. Men jag säger så här: Om man har ett jobb där det är möjligt att fortsätta att yrkesarbeta i sin egen takt under behandlingen så kan det vara till väldigt stor hjälp.
Birgitta Ohlsson köttar på. Mitt i ovissheten. Efter DN-intervjun i slutet av förra året fick hon nya besked: Vad som tidigare hade varit hormonkänslig bröstcancer var nu också HER2-positiv.
– Många opererar bort fyra lymfkörtlar och en av dem har cancer i sig. Jag opererade bort 22 och 11 hade cancer i sig. Jag fattar ju själv att det inte är bra.
Intervjutiden tar slut. Birgitta Ohlsson måste hinna till sin tjugotredje cellgiftsbehandling. Hon går med raska steg i sina goretex-skor.
TEXT TIM ANDERSSON FOTO ANNA SIMONSSON
Birgitta Ohlsson
Ålder 47 år.
Gör Chef för National Democratic Institutes, NDI:s, program för npolitiska partier.
Bor Stockholm.
Familj Man och två döttrar.
Politisk karriär Ordförande för Liberala ungdomsförbundet 1999–2002. Riksdagsledamot 2002 till 2018. EU-minister i Fredrik Reinfeldts regering 2010–2014.
