Vi använder cookies för att ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats.

Läs mer
Jag förstår

Mot en ljusare framtid

36 år och i klimakteriet. Sofia Lann ser fram emot att få tillbaka sin gamla kropp.

TEXT Annika Sjöberg. BILD Anna Simonsson. KÄLLA Magasin B nr 1, 2019

28 Mars

uppdaterad 5 April

Sofia Lann var 32 år när hon hittade en knöl i bröstet, hård och stor som en cocktailtomat. Som de flesta i den åldern tog hon hälsan för given.

– När jag fick diagnosen bröstcancer kopplade jag på autopiloten och bestämde mig för att göra precis som läkarna säger. Jag ska inte dö av detta, berättar hon. Det var för snart fyra år sedan. Hela vänstra bröstet opererades bort och hon behandlades med cytostatika. Sen inleddes en återfallsförebyggande behandling som ska pågå i minst fem år. Hon får aromatashämmare som motverkar bildningen av östrogen och eftersom hon fortfarande menstruerar får hon ytterligare ett läkemedel som stänger av äggstockarnas produktion av östrogen. Det injiceras i magen var tredje månad och försätter henne i klimakteriet.

– Jag hade inte förstått att jag inte var färdigbehandlad när jag var klar med cellgifterna. Antingen hade ingen sagt det, eller så hade jag inte kunnat ta in det, berättar hon.

Kort efter första injektionen började Sofia Lann få ont under fötterna. Satt hon still några minuter kunde hon knappt stå upp igen. Hon sökte på nätet och insåg att det var en vanlig biverkning av aromatashämmarna. Sen kom svettningarna, värmevallningarna, den långsamma men påtagliga viktökningen och humörsvängningarna. Hon har brutit ihop i gråt på jobbet, kommit dyblöt av svett till möten och gått upp nästan tio kilo i vikt.

"Jag känner mig aldrig som mitt 36-åriga jag. Kroppen är inte där och jag har nog blivit äldre mentalt också."

Sofia Lann

Sofia Lann har nära till skratt och poängterar att hon inte vill skrämma upp någon. Samtidigt sticker hon inte under stol med att biverkningarna av behandlingen påverkar hennes liv. Det går inte en dag utan att de på något sätt gör sig påminda. Men vid det här laget har hon hittat strategier för att lindra symptomen. När nattsvettningarna blir för jobbiga sover hon i bara lakanet och öppnar fönstret, även om hennes mamma oroar sig för att någon ska klättra in. Dagen då hon ska ta sin spruta ser hon också till att göra något roligt. Genom hela behandlingen har hon fortsatt att träna på gym och springa, vilket hon alltid älskat. Hon går också till en homeopat som hon upplever gett bra hjälp, även om det inte finns något stöd i forskningen för att det fungerar.

– Det gäller att lyssna på sig själv, inte på alla andra runt omkring. Då skulle man bli galen.

Men man ska alltid rådfråga sin läkare och inte vara rädd att ta den hjälp man kan få, till exempel antidepressiva läkemedel som visat sig effektiva, menar hon.

För att bearbeta och hantera sin situation har det varit viktigt för Sofia Lann att prata med andra i samma ålder. Dem har hon hittat inom Bröstcancerföreningen Johanna Göteborg.

– Jag gick dit första gången när jag var klar med cellgifterna. Det är lätt att känna sig ensammast i världen men där är alla i samma situation. Om någon plötsligt slänger upp fönstret och lutar sig ut så förstår alla vad det är frågan om, att det är svetten som rinner, säger hon.

Ganska snart insåg hon också att hon ville ut och prata öppet om vad hon går igenom för att sprida kunskap. Kan hon bidra till att andra möts av större förståelse så vill hon göra det.

Hon sitter numera i styrelsen för Bröstcancerföreningen Johanna Göteborg och på jobbet har hon samlat kollegorna för att berätta vad hon går igenom och hur hon påverkas av behandlingen. Hon gör inlägg på sociala medier som skildrar hennes vardag och hon har ställt upp på flera intervjuer tidigare. Den här dagen har hon tagit tåget från Göteborg till Stockholm för att först träffa Magasin B och sedan vara med i Klimakteriepodden.

– Jag är lärare så jag gillar att prata, skojar hon.

Men framför allt handlar det förstås om att hon tycker det är viktigt, även om det kan vara tröttsamt att möta andras reaktioner. Hon upplever att många män har svårt att förstå hur kvinnors hormoner fungerar. Och äldre kvinnor jämför gärna, säkert i all välmening, med sina egna klimakteriebesvär. Ibland har hon lust att fräsa något otrevligt tillbaka om att det inte är samma sak.

– De är i den rätta åldern och det är inte jag.

"Kroppen är inte där den ska vara. Det är som en slöja av sorg som ligger över en som är osynlig för andra människor."

Sofia Lann

För många yngre kvinnor är längtan efter barn en stor fråga under den återfallsförebyggande behandlingen. Så har det inte varit för Sofia Lann. När hon fick sin diagnos frågade läkaren om hon ville plocka ut ägg innan hon behandlades med cytostatika för att eventuellt kunna bli gravid i framtiden. Hon sa nej.

– Det gick väldigt fort. Jag var egentligen inte i stånd att fatta den typen av beslut där och då. Jag vet att det är en stor sorg för andra men jag har aldrig haft någon barnlängtan så det har inte varit ett bekymmer för mig, säger hon.

För Sofia Lann är det istället viktuppgången som varit svårast att hantera. Hon säger själv att det låter banalt men ser fram emot den dag hon kan avsluta behandlingen och få tillbaka sin gamla kropp igen. När det blir vet hon däremot inte.

– Jag har ju sagt att jag ska göra som läkarna säger så det beslutet får jag ta tillsammans med min onkolog. Kan jag minska risken för återfall genom att fortsätta så kanske jag får stå ut med en del biverkningar. Så har jag tänkt hittills, men det handlar ju om livskvalitet också, säger hon.

Sofia Lann

  • Ålder: 36 år.
  • Bor: Göteborg.
  • Gör: Utbildad lärare men jobbar som fritidspedagog.
    Sitter i styrelsen för Bröstcancerföreningen Johanna Göteborg.
  • Intressen: Löpning och film.
  • Diagnos: Hormonkänslig bröstcancer.
Om bröstcancer

Om bröstcancer

Stöd oss

Stöd oss