“Nu förstår jag bättre de människor jag möter.”
I sitt jobb som psykiater träffar Ullakarin Nyberg människor som inte orkar leva och personer med bröstcancer. När hon själv drabbades av sjukdomen fick hon testa sin psykologiska verktygslåda.
TEXT: JENNIE AQUILONIUS FOTO VIKTOR GÅRDSÄTER
Publicerad 10 februari 2022
uppdaterad 3 mars 2022
Ullakarin Nyberg har jobbat med döden i hela sitt vuxna liv. Som psykiater och forskare möter hon människor som inte orkar leva, anhöriga till personer som tagit sitt liv och kvinnor med bröstcancer. Men en decemberdag år 2018 ställs hon själv inför hotet om död. En till synes oskyldig cysta visar sig vara en snabbväxande bröstcancer. Jag måste hitta ett förhållningssätt, tänker hon.
– Jag bestämde mig tidigt för att när jag befinner mig inom vårdens fyra väggar så är jag patient fullt ut, då är jag inte doktor. Men utanför vården ska jag leva som vanligt, säger Ullakarin Nyberg.
HON SITTER tillbakalutad i den grå soffan hemma i vardagsrummet i Nacka. Bakom henne står det älskade pianot kring vilket familjen brukar samlas och sjunga tillsammans.
Cancern var snabbväxande men hade inte spridit sig. Ullakarin Nyberg var beredd på operation och strålning, men blev omtumlad av beskedet om cytostatika och därefter antihormonell behandling under tio år. Tankarna blandades med tårar och prat med dem hon litar på. Till sin hjälp hade hon också alla de erfarenheter som hennes bröstcancerpatienter delat med sig av.
Hon funderade: Vad vill jag använda min kraft till? Familjen kommer först, det hade hon bestämt sedan länge. Arbetet var också viktigt, liksom kören i Maria Magdalena kyrka och högintensiv träning som spinning och body combat. Ullakarin Nyberg lagade mat, arbetade, tränade och sjöng – oavsett hur trött hon var eller hur dåligt hon mådde.
– Jag har märkt genom åren att om man har sin vardag och sina prioriteringar tydliga för sig, så kan man dra ner det till en nivå som man orkar med. När allt annat är nytt är det viktigt att någonting är som vanligt. Det blir en påminnelse om livet och att det kommer bli som vanligt igen, bara jag härdar ut.
Ullakarin Nyberg poängterar att hon aldrig använder sig själv som förebild för hur patienterna ska hantera sin sjukdom.
– Det viktiga är att hitta sitt eget sätt. Att ta sig själv på allvar och lyssna inåt: Vad passar mig? Vilka verktyg har jag till mitt förfogande?
När jag befinner mig inom vårdens fyra väggar så är jag patient fullt ut
DEN FÖRSTA cytostatikakuren tog hårt. Ullakarin Nyberg och hennes man hade åkt ut till landet. Hon tvingade ut sig själv på promenad, det brukar kroppen tycka om. Hon släpade benen efter sig. Kom tillbaka och mådde precis lika dåligt.
– Då var jag knäckt. Är det så här det ska vara nu? Vad jag än gör så kommer det vara precis likadant? Men efter den andra kuren kändes det bättre.
Ullakarin Nyberg opererades på Bröstcentrum på Capio S:t Görans sjukhus, där hon jobbar, men valde att få strålning och cytostatika på Karolinska sjukhuset. Hennes patienter skulle inte behöva träffa doktorn i sängen bredvid. Kollegorna var duktiga på sitt rollbyte, tycker hon, de behandlade henne som vilken patient som helst. Arbetskamraterna inom psykiatrin var också vana vid att prata om svåra saker.
– De sa: ”Jag hör att du går igenom en tuff behandling, hur går det?”. Jag berättade lite hur det gick, de lyssnade och sade ”Jag tänker på dig”. Sedan pratade vi om jobbet, det var befriande.
Ullakarin Nyberg arbetade heltid under hela behandlingen. Stod inte ut med att gå hemma och fundera på hur det kändes. En halvdag i veckan träffade hon sina bröstcancerpatienter. De kommenterade inte hennes sjukdom. De stannade i sin patientroll, lät henne vara läkare. I sitt arbete har Ullakarin Nyberg övat mycket på psykologisk flexibilitet, förmågan att anpassa sig till olika situationer.
– Det gjorde att jag kunde gå till jobbet och prata med en kvinna som hade bröstcancer med skelettmetastaser utan att tänka att jag också skulle få det.
Nu förstår jag mer av de människor jag möter som inte orkar med sina liv.
MITT I BEHANDLINGEN blir allt svart. Hennes tankar söker sig till det mörka och själen fylls av en stark hopplöshet. I fem dygn sitter Ullakarin Nyberg i sängen och gråter.
– Jag var fast i mig själv. Jag visste att det var biverkningar, att det inte var mitt fel och att det skulle gå över, men ändå var det så tungt att jag bara grät. Det var skrämmande att förlora sina verktyg.
Hon jobbade med acceptans. Lät de mörka känslorna finnas, utan pressen att göra något för att må bättre. Tänkte att det gällde att stå ut, att mörkret skulle lätta.
– Det var en värdefull erfarenhet för mig som psykiater. Nu förstår jag bättre de människor jag möter som inte orkar med sina liv.
ULLAKARIN NYBERG är inte rädd för att dö. Säger att det inte går att ha hennes typ av arbete utan att ha gjort upp med sin egen inställning till döden. Men hon är rädd för att lämna sin man och sina tre söner. Tänker: Hur blir deras liv om jag inte finns?
– Det är klart att de klarar sig, men det skulle vara svårt för dem. Det tänkte jag mycket på, och landade i att jag skulle göra allt i min makt för att öka chanserna att överleva. Jag får stå ut bmed behandlingarnas biverkningar.
Prognosen är god, men Ullakarin Nyberg har sju år kvar av sin antihormonella behandling. Muskler och leder värker. Cytostatikan har gett henne känselbortfall och kroniska stickningar i händer och fötter. Det händer att kroppen faller handlöst eftersom hon inte vet var hon satt foten.
– Det var jag rädd för innan, men det stör mig inte nu, förutom när jag ska somna, då känner jag stickningarna. Men annars är det som att kroppen vänjer sig, så att det inte påverkar hur man känner sig. Det är fascinerande.
Ålder: 61.
Diagnos: Hormonkänslig duktal cancer, grad två.
Familj: Man, tre söner och ett barnbarn.
Gör: Psykiater och överläkare vid Norra Stockholms psykiatri, suicidforskare vid Karolinska institutet och psykiaterkonsult på Bröstcentrum vid Capio S:t Görans sjukhus. Föreläsare, författare och programvärd för ”Livet med Ullakarin Nyberg” i Sveriges Radio.
Intressen: Umgås med nära och kära, sjunger i kör, tränar och reser.
