Nya screeningmetoder finns – nu behövs ett gemensamt grepp
I dag har Sverige ett generöst screeningprogram som fungerar väl, men för att förändra rekommendationerna behövs stark evidens - något som kräver stort underlag och lång uppföljning.
Publicerad 30 april 2026
I dag har Sverige, jämfört med många andra länder, ett generöst screeningprogram som fungerar väl.
- Det ska vi vara glada för, men det kan också göra att man är rädd att rubba på det, säger Sophia Zackrisson som är röntgenläkare och professor vid Lunds universitet.
Behövs stark evidens
För att förändra rekommendationerna för screeningen behövs stark evidens: studier som visar att detta skulle minska dödligheten i bröstcancer, vilket kräver stort underlag och lång uppföljning. Det är inte möjligt att göra stora s.k. randomiserade studier på varje litet förbättringssteg inom screening; det är för kostsamt och tar så lång tid att metodutvecklingen kommer i kapp och springer om den metod man försöker utvärdera. Därför behöver forskarna och beslutsfattarna hitta nya, men ändå pålitliga modeller för att snabbare kunna utvärdera nya varianter av screeningen.
Stötta forskningen
Utforskar andra metoder
Forskarna arbetar för att hitta vägar framåt – metoder som inte är för resurskrävande men som ändå kan ge ett bättre utfall än vanlig mammografi. En av Sophia Zackrissons studier har till exempel visat att man med tomosyntes (3D-mammografi) hittar fler tumörer och dessutom minskar risken för intervallcancer. 3D mammografi rekommenderas på EU-nivå framför vanlig mammografi i screening, baserat på ett antal studier inklusive den svenska. I Sverige finns ännu ingen rekommendation för 3D-mammografi. Eftersom metoden är mer resurskrävande då bilderna tar längre tid att granskas, gör vi nu pilotprojekt för att se om AI kan hjälpa till.
"Det finns ingen samordnande faktor"
Sophia Zackrisson
Än så länge finns alltså ingen individanpassning inom bröstcancerscreeningen i Sverige, förutom särskilda kontrollprogram för personer med ökad risk på grund av ärftlighet. Däremot pågår forsknings- och implementeringsprojekt på flera håll i landet. Sophia Zackrisson efterlyser ett mer centralt organiserat initiativ till att testa olika varianter av metoder inbäddat i screeningprogrammet i regionerna, för att utvärdera hur de skulle fungera i ett svenskt sammanhang.
– Vi har goda förutsättningar för det, men det finns ingen samordnande faktor. Jag tycker att vi har skyldighet, i ett föregångsland som Sverige, att utforska det här mer och inte vänta på att alla andra ska göra studierna.