Olika val, men lika nöjda

AB: För mig kändes det påfrestande att leva med ett bröst. Jag kunde aldrig vänja mig vid min spegelbild. Det kändes som att jag levde i något sorts könsidentiskt limbo, men när jag sa det till de manliga kirurgerna skrattade de och sa att så kan man inte känna. Jag fick vänta fyra år på att göra en rekonstruktion.

AF: Jag försökte länge tänka att det här tomma området, det här slagfältet, var ett bevis på att jag var starkare än den strid som hade utkämpats där. Men samtidigt påminde det mig hela tiden om striden. Sedan valde jag att göra en tatuering, en murgröneslinga, det hjälpte min självbild mycket. Jag diskuterade idén med min sambo innan, han var inte jätteförtjust, men jag gjorde det för min skull och inte för hans. När jag omvandlade ärret till något vackert förändrades mitt liv. Tatueringen gör att jag känner mig symmetrisk och har något vackert att visa upp. För mig var det viktigt att fortsätta gå till simhallen och det var en hög tröskel att gå dit efter operationen. Det verkade inte finnas så många andra mastektomerade där och jag kände att jaja, titta på mig då, om ni så gärna vill. Men efter tatueringen känner jag: Titta på mig! Woah woah! Tatueraren, Ida, har förändrat min kroppsuppfattning, självkänsla och livsglädje.

AB: Jag blev singel när jag förlorade mitt bröst. Min pojkvän kunde inte hantera det och sa hemska saker, som att ingen man kommer att vilja ha dig nu, med bara ett bröst. Jag försökte dejta på Tinder, men så fort jag berättade att jag bara hade ett bröst blev jag raderad. Jag gjorde inte rekonstruktion för att passa in i kvinnliga ideal och normer, utan för min egen skull, men om man är singel och förlorar ett bröst och försöker dejta, det är inte lätt.

AF: Det är klart att det här har påverkat vår relation. Min sambo är mån om att inte säga något som sårar, men han vill inte heller ta på det där opererade området. Jag har försökt lägga hans hand där, men nej, jag vet inte vad det är som hindrar honom.

Amie Fahlander har tatuerat en vackert slingrande murgröna över sitt operationsärr.

Var valet att göra eller inte göra rekonstruktion självklart för er?

AB: Om jag innan bröstrekonstruktionen hade förstått vidden av den så hade jag kanske inte gjort den. Jag gjorde en dubbelsidig Diep-lambå, vilket innebär att man tar hud och fett från buken för att bygga nya bröst. Det tog oerhört lång tid, bland annat på grund av att mina kärl var små. När jag vaknade ur narkosen hade jag mer än en meters såryta. Läkningsprocessen var också svår och lång. Men nu i efterhand ångrar jag mig inte.

AF: För mig var det ett självklart val att låta bli. Jag ville inte ligga under kniven igen, när jag nu var frisk, och ville inte utsätta mig för den risk som en stor operation ändå innebär.

AB: Det enda som stör mig så här efteråt är att det vänstra bröstet hamnade längre ner än det högra, men det går att fixa i efterhand. En manlig läkare sa att ”Det syns ju inte när du har kläder på dig”. Ord som kändes som att min kropp endast är till för andras blickar. Min kropp tillhör mig och jag vill känna mig fin framför spegeln, naken och när jag har sex. Men det känns bra att ha två bröst igen, jag känner mig mer symmetrisk och hel, och mer bekväm i min sexualitet. Fast jag har inga bröstvårtor än, de kommer att skapas senare.

AF: Huvudsaken är att man är nöjd med sitt val. Men visst jag saknar det andra bröstet, särskilt klyftan mellan tuttarna, det är så vackert. Jag blir irriterad och avundsjuk på kvinnor på tv med djupa och utstuderade dekolletage, och brukar kalla dem för Tutt- Lisa. Jag tycker att fan, måste de skylta med sin klyfta? Bara för att jag inte har någon längre. Men nu tittar det fram en liten murgröneslinga i mitt dekolletage, så jag har tagit mina V-ringade tröjor till heders igen.

AB: Även om jag har gjort bröstrekonstruktion känns det ändå som att jag ska lära mig leva i en ny kropp. Jag hade en naturlig E-kupa tidigare och nu har jag A-kupa. Jag hade så enormt stora bröst innan och det kändes som att jag alltid blev bedömd utifrån mitt yttre. Nu har de där blickarna avtagit och det är skönt, det är en befrielse med mindre bröst.

För Annelie Babitz var bröstrekonstruktionen viktig för identiteten som kvinna.

Annelie Babitz

• Ålder: 51 år.
• Diagnos: Fick diagnosen invasiv duktal bröstcancer år 2016.
• Bor: Göteborg.
• Gör: Journalist och författare. Har skrivit boken ”Inte bara ett bröst” (Vertigo förlag 2018) som är baserad på hennes dagboksanteckningar under bröstcancerbehandlingen.
• Familj: Stor och härlig.

*****************

Amie Fahlander

• Ålder: 63 år.
• Diagnos: Fick 2014 diagnosen hormonell, HERpositiv bröstcancer grad 3.
• Bor: Linköping.
• Gör: Sjuksköterska. Har skrivit boken ”När dörren öppnas”, som handlar om 16 olika karaktärer, varav en, Sigrid, är bröstcancerpatient.
• Familj: Sambo, två vuxna döttrar med familj, fyra barnbarn. ”De minsta tycker om att titta på ’mommos blad’ innanför tröjan”.